lördag 12 maj 2012

Genustrams och barn

Jag förstår mig inte på den här könshetsen gentemot barn. Någon har upptäckt att fler barnböcker har pojkar i huvudrollen, och att många barnböcker har flickor i rollen som prinsessor som skuttar omkring medan pojkarna får vara äventyrare som springer. Det är som att något pucko har fått för sig att flickor inte kan relatera till pojk-karaktärer och tvärt om.

Jag vill minnas att jag aldrig hade några problem med att uppskatta Bröderna Lejonhjärta, trots att den handlar om två pojkar. Jag gillade Ronja Rövardotter och Pippi Långstrump också, såklart, liksom Mio min Mio, men Bröderna Lejonhjärta var nog den jag tyckte bäst om. Att vissa av böckerna handlade om flickor och andra om pojkar var aldrig något som jag reflekterade över. Jag hade aldrig några problem med att vara Jonatan när vi lekte Jonatan och Skorpan.

Jag sket ganska blankt i om historierna handlade om flickor eller pojkar. Det viktiga för mig var att historien var bra, inte om huvudpersonen hade snopp eller snippa. 

Jag undrar om inte vuxna nuförtiden stressar upp sig i onödan över detta. Tänker barn verkligen så mycket på könsroller som vissa tror? Varför förutsätter vi att en flicka har problem med att relatera till en pojke i en saga och på något sätt tar åt sig av att det inte är en flicka?

Om man tittar på några av de mer klassiska sagorna så slås jag också av något ganska märkligt när jag jämför den klassiska versionen med Disneys moderniserade tecknade versioner. Man kan visserligen argumentera att Törnrosa är ett offer som bara ligger där och väntar på att prinsen ska komma och rädda henne, men å andra sidan har prinsen i originalet ingen karaktär. Han är en perifer roll, en deus ex machinas, en totalt ointressant person som man inte engagerar sig i eller bryr sig om ett endaste jota. Det är Törnrosa som man bryr sig om. För att få ihop det till en historia för bioduken så var Disney tvungna att pimpa prinsen - ge honom ett ansikte, en karaktär, en motivation, en roll. På liknande sätt var det med Sjöjungfrun. HC Andersens historia är HENNES historia. Hon och ingen annan är stjärnan. Snövit är stjärnan i sin historia, även om det kommer en prins inridande på slutet och räddar dagen - men egentligen har inte han någon roll han heller - han är ointressant och vi vet absolut ingenting om hans hobbys. Han ska bara vara snygg och rida in och rädda dagen, medan vi samtidigt får djupdyka i Snövits personlighet, eller följa med Sjöjungfrun på en resa genom hopp och förtvivlan och plågor och fantastiska äventyr.

Jag tycker att prinsessorna ofta är intressantare än prinsarna. Prinsessorna har mer djup, mer personlighet. De är unika, hela bunten. Rapunzel med sitt långa hår, Törnrosa, Snövit, Sjöjungfrun... men vem minns egentligen prinsarna? Prinseländena ser ju exakt likadana ut allihop och har exakt samma karaktär.

Det må finnas fler böcker med pojkar i huvudrollen, men jag har en misstanke om att flickorna som får huvudroller har en annan kvalitet som personer. Att det är ett kvantitet vs kvalitets-problem. Pojkarna är nog fler, men jag tror att det ofta är lite kvalitetsproblem med gestaltningen av pojkar och att de ofta kan bli ganska ansiktslösa. Även om man läser 2 böcker med pojkar i huvudrollen och 1 bok med en flicka i huvudrollen, så kan det bli intrycket av flickan som fastnar på näthinnan. Antalet pojkar är inte allt!

Sluta hetsa över den här eländiga könsdiskussionen. Barn klarar av att relatera till huvudpersoner av motsatt kön. Det är min tro att det är de rabiata och hispiga genusmedvetna vuxna som skapar problemen. På 80-talet lekte jag Jonatan som liten flicka. På 2010-talet känns det som att flickorna förväntas ha problem med att relatera till Jonatan och välja andra historier baserat på huvudpersonens kön istället för på hur bra historien är.

Lägg energin på viktigare saker. Barn uppskattar en historia för att den är bra, och kvantitet är inte allt.



1 kommentar:

Joel Jonsson sa...

Att fokusera på kön är att frånta litteraturen ett av dess störta värden. Det är synd att anta att man bara kan identifera sig med barnboksfigurer av sitt eget kön.

Jag undrar förresten vilka mähän som fick i uppdrag att sitta på arbetstid och räkna snoppar och snippor i barnböcker. Jag undrar hur de ställde sig till Barbapappa.

Stella och Molly

Stella och Molly