tisdag 7 februari 2012

Att pensionera eller inte pensionera

Idag finns det en intressant artikel i DN där vår statsminister skriver lite tankar kring hur vi bör tänka om angående pensionssystemet.

Jag tror att det är nödvändigt att börja ifrågasätta hur pensionssystemet ser ut. Pensionsåldern 65 år kom till när vi levde till 70-någonting och det handlade om att ha 10 pensionärsår. Idag är vi uppe i 80-90-någonting och det handlar om att ha 20-30 pensionärsår. Barn som föds idag har goda förutsättningar att leva till 100 år - och när de är 65 så kan det handla om 40 pensionärsår följande på detta. I framtiden kanske vi lever till 130 år - och då skulle vi tillbringa halva livet som pensionärer om vi drog oss tillbaka vid 65!

Det är tydligt att arbetslivet blivit allt kortare i förhållande till vår livslängd, och det är fullkomligt självklart att detta blir svårt att upprätthålla med bibehållen standard. Det är fullkomligt uppenbart att det för den stora massan handlar om att vi antingen kan få långa pensioner eller rika pensioner. Vi kan inte förvänta oss att få både långa och rika pensioner efter ett vanligt svensson-jobb. Reality check, please!

Pensionsåldern måste stå i någon slags relation till folkets allmäna hälsotillstånd och livslängd. Det förstår väl vem som helst att om vi kommer upp till en förväntad livslängd på 130 år, att vi inte kan dra oss tillbaka redan vid 65 efter att ha pluggat fram till 25-30 - alltså efter bara 35-40 yrkesverksamma år, varav kanske 2 år har försvunnit till föräldraledigheter. Någonstans brister ekvationen. Det håller inte att arbeta bara 33-38 år under en livslängd på 130. Nu är vi inte där riktigt än, men ni förstår nog att proportionerna mellan att bli försörjd och att försörja andra är på väg åt helsike om vi inte tänker om kring pensionssystemet.

Jag tycker också att det låter som ett sunt koncept att inse att 20-åringar och 70-åringar inte fyller samma roller på arbetsmarknaden. Det är inte så enkelt som att vi bara kan kicka ut alla 60+ och ersätta dem rakt av med 20-åringar som ska försörja fler och fler åldringar. Är det verkligen så galet att fundera på ett system där vi generellt arbetar med mer fysiskt aktiva arbeten när vi är 20-30 och övergår till lugnare sysslor med stigande ålder - istället för att köra på med slitsamma sysslor fram till en förtidspension vid 55? Är det verkligen galet att fundera på att höja äldres status på arbetsmarknaden, ge dem bättre möjligheter att studera och byta yrken och försöka undvika onödiga förtidspensioner genom att få människor att byta sysslor?

Jag tror att tiden är över när man skaffade sig ett Arbete på Företaget och sedan utförde Arbetet tills kroppen gick sönder och man då drog sig tillbaka. Att ombilda sig behöver inte ta mer än 1-2 år om man har gott om arbetslivserfarenhet i ryggen. Om man växlar sysslor mitt i livet behöver det inte slita så mycket på kroppen som om man gör samma sak i 50 år.

Det ligger förnuft i resonemangen. Mycket förnuft. Vi måste tänka om. Jag som är 30ish kan inte förvänta mig BÅDE att få gå i pension mitt i livet OCH att få en hög ekonomisk standard under pensionsåren. Jag tror att jag kommer att behöva jobba längre för att få en god levnadsstandard under pensionen - och om jag väljer rätt sysslor så kanske det blir helt okej.

Jag måste tänka på saken, i alla fall, och jag hoppas att det i framtiden finns ett flexibelt pensionssystem som ger mig möjlighet att välja om jag vill ha en lång pension med låg standard, eller en kortare pension med högre standard.

Stella och Molly

Stella och Molly