måndag 18 juli 2011

Källkritik FTW

I ett tämligen lysande inlägg på Newsmill går Per Hagwall igenom lite källkritik av Juholts påstående om att 26 000 barn i svenska skolor inte kan se tavlan pga att de saknar glasögon (som ett inlägg i debatten om barnfattigdom).

Kontentan av det hela är att Juholt har utgått från en statistisk undersökning som bygger på väldigt märkliga frågeställningar och inte bär med sig någon jämförbarhet från år till år, och att det hela leder fram till matematiskt omöjliga resultat.

Personligen HAR jag råkat ut för att sitta ca en vecka på högstadiet utan glasögon. Mina gick sönder på stranden en dag och det tog ca en vecka att få nya. Jag lånade ett par av mammas gamla och satte mig längst fram. Jag var väldigt begränsad den veckan och kunde som bäst ana mig till tavlan utan glasögon och se hjälpligt vad som stod genom de lånade glasen som dock gav mig huvudvärk. Men, det fungerade i en vecka tills de nya kom.

Jag skulle dock vilja påstå att det är sällan som behovet av nya glasögon för ett barn blir så kritisk som när ett av mina glas helt enkelt sprack. Oftast handlar det om att man börjar se lite suddigt med de gamla eller kanske får huvudvärk av att ha fel skärpa. Det är småjobbigt, men man fixar det under några veckors tid eftersom man gradvis har vant sig vid försämringen. Placeringen i klassrummet är också avgörande. Ett barn med litet till måttligt synfel kan se tavlan om han/hon sitter längst fram - en enkel och beprövad teknik som de flesta lärare tillämpar om något barn måste vänta på sina glasögon, för att underlätta situationen. Det är jobbigt att ha fel styrka, men det är sällan ett akut problem.
Har man synfel så förvärras ju synen vanligen gradvis över en längre tid - så länge kroppen och ögonen växer och ändrar form. Det är liksom inte så att man vaknar upp en tisdag som 9-åring och BIIING!! så ser man sämre än faster Agda.

Om man väntar lite med att köpa nytt så gissar jag att det normala är att man väntar för att planera in det i nästa månadsbudget - dvs att det kanske i normalfallet handlar om några veckors väntan för att passa familjens budget. Några veckors väntan är ytterst hanterbart för någon med synfel så länge man fortfarande har sina gamla glas kvar.

Så, inte bara är siffrorna fel utan problemet är också överdrivet över alla proportioner. Det är för de allra flesta barn hanterbart att vänta några veckor på nya glas (eller på sina första glas), och bara för att man inte har rätt styrka så betyder det inte att man inte ser tavlan - det finns nämligen olika grader av närsynhet och astigmatism och alla andra synfel man kan tänkas ha. Själv har jag upplevt alla grader från "oj, jag behövde tydligen glasögon, det visste jag inte", till att ha skärpa ungefär 4 centimeter från näsan och att se allting bortom detta som oformliga blobbar - en förtjusande kombination av närsynthet och astigmatism. Idag skulle jag vara fullkomligt handikappad utan glasögon, men det var inte förrän uppåt gymnasiet som det blev så illa. Liksom hos de flesta med synfel så förvärrades min syn gradvis och under låg- och mellanstadiet hade jag inte haft några större problem med att hantera några veckor utan glas eller med mina gamla glas.

Jag tycker att det är viktigt, om inte minst för de drabbade barnens skull, att man diskuterar relevanta frågor med ett relevant underlag. Hur många barn sitter egentligen en månad eller mer i skolan med grova synfel som inte rättas till av ekonomisk skäl? Man hjälper inte dessa barn genom att försöka lura i allmänheten att de är fler till antalet än vad de egentligen är. Det enda man åstadkommer är att dumförklara sig själv och ta billiga politiska poäng hos de redan frälsta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer:

Stella och Molly

Stella och Molly