måndag 18 juli 2011

Källkritik FTW

I ett tämligen lysande inlägg på Newsmill går Per Hagwall igenom lite källkritik av Juholts påstående om att 26 000 barn i svenska skolor inte kan se tavlan pga att de saknar glasögon (som ett inlägg i debatten om barnfattigdom).

Kontentan av det hela är att Juholt har utgått från en statistisk undersökning som bygger på väldigt märkliga frågeställningar och inte bär med sig någon jämförbarhet från år till år, och att det hela leder fram till matematiskt omöjliga resultat.

Personligen HAR jag råkat ut för att sitta ca en vecka på högstadiet utan glasögon. Mina gick sönder på stranden en dag och det tog ca en vecka att få nya. Jag lånade ett par av mammas gamla och satte mig längst fram. Jag var väldigt begränsad den veckan och kunde som bäst ana mig till tavlan utan glasögon och se hjälpligt vad som stod genom de lånade glasen som dock gav mig huvudvärk. Men, det fungerade i en vecka tills de nya kom.

Jag skulle dock vilja påstå att det är sällan som behovet av nya glasögon för ett barn blir så kritisk som när ett av mina glas helt enkelt sprack. Oftast handlar det om att man börjar se lite suddigt med de gamla eller kanske får huvudvärk av att ha fel skärpa. Det är småjobbigt, men man fixar det under några veckors tid eftersom man gradvis har vant sig vid försämringen. Placeringen i klassrummet är också avgörande. Ett barn med litet till måttligt synfel kan se tavlan om han/hon sitter längst fram - en enkel och beprövad teknik som de flesta lärare tillämpar om något barn måste vänta på sina glasögon, för att underlätta situationen. Det är jobbigt att ha fel styrka, men det är sällan ett akut problem.
Har man synfel så förvärras ju synen vanligen gradvis över en längre tid - så länge kroppen och ögonen växer och ändrar form. Det är liksom inte så att man vaknar upp en tisdag som 9-åring och BIIING!! så ser man sämre än faster Agda.

Om man väntar lite med att köpa nytt så gissar jag att det normala är att man väntar för att planera in det i nästa månadsbudget - dvs att det kanske i normalfallet handlar om några veckors väntan för att passa familjens budget. Några veckors väntan är ytterst hanterbart för någon med synfel så länge man fortfarande har sina gamla glas kvar.

Så, inte bara är siffrorna fel utan problemet är också överdrivet över alla proportioner. Det är för de allra flesta barn hanterbart att vänta några veckor på nya glas (eller på sina första glas), och bara för att man inte har rätt styrka så betyder det inte att man inte ser tavlan - det finns nämligen olika grader av närsynhet och astigmatism och alla andra synfel man kan tänkas ha. Själv har jag upplevt alla grader från "oj, jag behövde tydligen glasögon, det visste jag inte", till att ha skärpa ungefär 4 centimeter från näsan och att se allting bortom detta som oformliga blobbar - en förtjusande kombination av närsynthet och astigmatism. Idag skulle jag vara fullkomligt handikappad utan glasögon, men det var inte förrän uppåt gymnasiet som det blev så illa. Liksom hos de flesta med synfel så förvärrades min syn gradvis och under låg- och mellanstadiet hade jag inte haft några större problem med att hantera några veckor utan glas eller med mina gamla glas.

Jag tycker att det är viktigt, om inte minst för de drabbade barnens skull, att man diskuterar relevanta frågor med ett relevant underlag. Hur många barn sitter egentligen en månad eller mer i skolan med grova synfel som inte rättas till av ekonomisk skäl? Man hjälper inte dessa barn genom att försöka lura i allmänheten att de är fler till antalet än vad de egentligen är. Det enda man åstadkommer är att dumförklara sig själv och ta billiga politiska poäng hos de redan frälsta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 15 juli 2011

Konsten att jämföra äpplen och päron (och att slösa bort pengar)

 
I den här artikeln tittar man på vad det kostar att semestra i Sverige, mer specifikt tittar man på en vecka i Stockholm med Skansen, Gröna lund och lite övriga aktiviteter. Aftonbladets vinkel är att det är billigare att semestra utomlands än i Sverige. Men allt blir dyrt om man planerar en resa utan att tänka på ekonomin! Funderar man lite över Stockholmsbudgeten, så visst, man vill göra några aktiviteter och utflykter när man är där, men måste man verkligen äta på restaurang tre gånger om dagen + äta dyrt fika ute varje dag? Särskilt märkligt blir det när man har budgeterat för vandrarhem, men inte utnyttjar vandrarhemmets möjligheter att laga enklare måltider.
 
Man kommer fram till summan 19450 kronor för en familj 2 vuxna + 2 barn för 7 dagar i Stockholm. Som sagt, med tre mål om dagen + fika på restauranger och serveringar - som om detta vore det normala! Och, såklart, ondgör man sig över hur dyrt Sverige är.
 
Om man istället väljer att bete sig med lite mer ekonomiskt ansvar och utnyttjar sitt vandrarhem för att laga frukost på morgonen, äter en lättare lunch eller fika från en mataffär och äter ute EN gång om dagen istället för 3 gånger varje dag, så kommer man snabbt ner ett antal tusenlappar. Särskilt frukost på café för 50 kronor per person (dvs 200 kronor per dag) känns totalt onödigt när man bor på vandrarhem - hur svårt är det att köpa med sig bröd, pålägg, juice och kaffe för en veckas förbrukning när man har tillgång till kök och kyl? Och måste man verkligen äta både lunch och middag på restaurang alla dagar i veckan? Räcker det inte med en lättare lunch - kanske en grillad kyckling och baguetter eller mackor, frukt och yoghurt - om man ska äta på restaurang på kvällen? Eller kanske äter man ute på dagen och fixar sedan middag/kvällsmat på vandrarhemmet.
 
Fascinerande är även jämförelsen i systerartikeln, där man jämför en semester i Sverige inkluderande besök på Kolmårdens djurpark, Astrid Lindgrens värld, Solliden, något slott och shopping och uteluncher och det ena med det andra... med att hälsa på släktingar i Pisa?
 
Det är naturligtvis fullständigt irrelevant och vansinnigt att göra denna jämförelse och konstatera att det är billigare att sitta och snylta på italienska släktingar i Pisa än att åka land och rike runt i Sverige, bo på stugor eller hotell och göra alla dyra aktiviteter man hittar på sin väg. Lika relevant som att jämföra en skidsemester i Frankrike med att besöka familj i Borås - om man vänder på det på det sättet, är utlandet fortfarande billigast?!?
 
Rese/transportkostnaden för att åka till Pisa med familjen hamnade på 7000 kronor. Jämför man detta med att hälsa på släktingar i Borås för kanske 1000 kronor i bensinpengar... vilket är billigast då? Och jämför man kostnaden för Kolmården och Astrid Lindgrens värld och det ena med det andra i Sverige, med att flyga till Italien och åka runt mellan orter, äta ut tre gånger om dagen, bo på hotell, betala entréer till museeum och vattenparker och djurparker... vilket är billigast då?
 
Jämför man äpplen och äpplen så är Sverige naturligtvis billigast - om än med lite sämre väder.

Stella och Molly

Stella och Molly