lördag 11 juni 2011

Vad betyder barnfattigdom?

Aftonbladet kör en kampanj mot "barnfattigdom" genom barnfattigbloggen. Jag är faktiskt väldigt förvånad över hur de lyckas ta ett så allvarligt ämne som fattiga barn och lägga ett löjets skimmer över det hela. Särskilt märkligt är att man använder en relativ definition på fattigdom som enbart utgår från föräldrarnas inkomst - 60% under medianinkomsten. Enligt den definitionen är båda dessa barn fattiga:

1) Nisse, som bor i en dyr men sliten betonglägenhet mitt i en betongstad, i en stadsdel som är otrygg på grund av knarkarkrig. Mamman är storrökare och pappan är alkoholiserad. Båda är arbetslösa sedan 10 år tillbaka. Det är långt till skog och mark och vad man än ska göra kostar det pengar. Föräldrarna sitter både på gamla studielån och dyra kreditlån. Ekonomin är i botten.

2) Pelle, som bor med sina föräldrar och morföräldrar i ett generationsboende i en mindre hästgård på landet. Föräldrarna är visserligen arbetslösa sedan 1 år tillbaka, men det ser ljust ut framöver och i vilket fall kan man sysselsätta sig med gården och morföräldrarnas hästar. Inom gång/cykelavstånd finns badsjö, skog, kälkbacke, skidspår, svampställen mm. Hyran är låg och de flesta aktiviteter i närheten är gratis. Föräldrarna har inga lån och ekonomin är begränsad men i allra högsta grad stabil och tillräcklig.

Min fråga är, är verkligen båda dessa barn fattiga på grund av att föräldrarna har samma låga inkomst? Och vad betyder i så fall begreppet? Är det ens relevant att prata om fattigdom på detta vis, när begreppet plötsligt ska inkludera familjer som inte upplever sig själva som fattiga och som ingen som besökte dem skulle komma på tanken att kalla fattiga?

Många reaktioner på barnfattigbloggen är liknande: det här är inte fattigdom. Många är upprörda eftersom bloggen räknar med dem i fattigdomsstatistiken trots att de aldrig har kommit på tanken att de skulle vara fattiga. Andra är upprörda eftersom bloggen lägger ett löjets skimmer över verkliga problem genom att snöa in sig på att diskutera brist på lyxkonsumtion såsom utlandsresor, märkeskläder, mopedkörkort och annat.

Sedan kan jag dessutom tycka att barnfattigdom är ett uselt ord, särskilt som det används i relation till föräldrarnas inkomst. Barn har aldrig någon egen inkomst. De är lika fattiga allihop.

Man kan inte frikoppla barnens fattigdom från familjens fattigdom, och man kan inte kalla någon fattig bara baserat på inkomst. Utgifterna och omständigheterna är betydligt mycket mer avgörande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fas 3 utan alternativ?

Riksdagen vill att regeringen ska stoppa fas 3 - men regeringen planerar inget idiotstopp, vilket jag känner är positivt. Fas 3 eller liknande jobb har funnits oerhört länge i någon form men under olika namn - sossarna hade sin egen version som var ännu mer meningslös. Det finns helt enkelt inga vettiga alternativ till praktik för den som är långtidsarbetslös och det är bättre att den sker ute på verkliga företag än på kommunala vuxendagis.

Om man har varit arbetslös väldigt länge så tror jag inte på utbildning eller coaching som åtgärd - utan på praktik. Det vore att hån att sätta människor som har varit arbetslösa i t.ex. 5 år på att träna på CV-skrivning. Har man inte lyckats skaffa sig själv ett jobb på så lång tid, då tror jag att det är absolut kritiskt att man kommer in på en riktig arbetsplats igen, vänjer sig vid att gå till en arbetsplats, får rutiner och kollegor och aktuella meriter. DET är vad som behövs för att de här människorna ska bli anställningsbara - inte mer bidrag. Mer användbar utbildning kan vara av intresse i ett tidigt skede, men då gäller det att vara på hugget och komma igång direkt.

Det positiva med fas 3 tycker jag är att de som har detta behov av praktik kommer ut på VERKLIGA arbetsplatser och inte på kommunala nonsenssysslor som inte ens har en chans att ge en användbar merit. Fas 3-platserna är varierade - på gott och ont. Vissa platser är säkerligen en version av vuxendagis, medan andra har möjligheter att bidra på arbetsplatsen. Visst finns det företag som missbrukar, men det finns också företag som sköter sig och tar det på allvar.

Det negativa tycker jag är att man har granskat för dåligt (vilket man håller på att rätta till), att ersättningen till företagen är för hög (det går också att rätta till), att praktiken kan vara för länge (det går också att rätta till) och att man av rädsla för undanträngningseffekt inte låter dem utföra "riktiga" sysslor - vilket kräver lite av en omtänk om man vill fixa.

Jag tror att undanträngningseffekten visserligen finns (dvs att företag hellre tar emot praktikanter än anställer, vilket kan göra det svårare att få jobb), men jag tror inte att den är så stort som 1:1, dvs jag tror INTE att ett praktikjobb alltid tränger undan ett anställningstillfälle. Dessutom kan man ytterligare minska effekten genom att begränsa till att företag kan ta emot t.ex. en praktikant per 25 anställda eller liknande. På det sättet kan det ändå absolut vara värt att låta praktikanter utföra verkliga sysslor - det ger riktiga meriter, man får en verklig chans att visa vad man kan och undanträngningseffekten blir inte så stor (och det som blir får vara värt det för att ge erfarenhet och meriter till de som bäst behöver det).

I min mening borde företagen också kunna ta emot praktikanter gratis om de har någon syssla de behöver ha utförd. Att betala företagen var idé värd att pröva, men jag tycker att det är uppenbart att företag i knipa använder en för generös ersättning för att dryga ut kassan.

Oavsett så tycker jag att det är bra om regeringen inte gör någon panikåtgärd alldeles innan de stänger för semestern. Jag anser att fas 3 behöver trimmas och fixas, inte skrotas totalt. Vad skulle man i så fall ersätta det med? Skicka hem långtidsarbetslösa till soffan eller nonsenskurser i CV-skrivning istället för att försöka få ut dem på verkliga arbetsplatser?

Grundtanken med fas 3 är enormt bra - att få ut långtidsarbetslösa på verkliga arbetsplatser istället för in i nonsensåtgärder. Fas 3 behöver trimmas, inte skrotas. Kör med lägre ersättning till företagen, mindre möjligheter för företagen att missbruka systemet, vettigare sysslor och kortare tider som man får ha en praktikant (2 år är löjligt långt).

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 3 juni 2011

Oj oj oj, vilken ekonomisk inkompetens

Den så kallade "Barnfattigbloggen" som påstår sig handla om barnfattigdom, men hittills mest har handlat om ekonomiska felprioriteringar á la att köpa nöjesresor på kredit och våndan över att inte kunna kunna köpa märkeskläder eller lägga tiotusentals kronor på studentskivor, har träffat ett nytt lågvattenmärke med den här postningen, som förklarar att fattigdomsgapet ligger på 15 miljarder kronor och man menar att om man bara betalade ut dessa pengar så att alla som låg mer än 60% under medianinkomsten kom upp till 60%-nivån, så skulle barnfattigdomen försvinna.

Jag brukar inte uttrycka mig religiöst, men idag:

Å. Herre. Gud.

Vi kan ju sysselsätta en eller två hjärnceller (kanske till och med tre) med att analysera vad som skulle hända om alla som inte nådde upp till 60% av medianinkomsten fick pengar upp till detta tämligen godtyckliga belopp:

Människor skulle inte arbeta för mindre lön än så, vilket skulle leda till ökad arbetslöshet och konkurser, alternativt att lönerna pressades upp. Enkelt förklarat, får man t.ex. 12 000 kronor för att vara hemma och göra vad man vill så jobbar man inte för mindre än 13 000 kronor, troligen inte för mindre än 14-15 eftersom arbete innebär omkostnader för transport, kläder och annat. Går man inte plus på att jobba jämfört med att inte jobba så vill man normalt inte jobba. Så enkelt är det. Därför, höjer man beloppet som människor får för att inte jobba så pressar det upp lönerna. Högre löner leder till att företagen måste ta mer betalt för sina produkter. Plötsligt kostar en Big Mac 100 spänn. Tjenare, inflationen!

Med andra ord, att försöka lösa fattigdomsproblemet genom att helt enkelt slänga mer och mer bidrag på alla som ligger under en viss inkomst leder oundvikligen till ökad arbetslöshet och inflation. Typiskt DÅLIGA saker.

Men, att komma på sånt här kräver ju såklart att man tänker mer än ett steg framåt.

Sorry, "barnfattigbloggen", men att försöka lösa problemet med fattigdom genom att öka arbetslösheten och skynda på inflationen känns inte särskilt konstruktivt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stella och Molly

Stella och Molly