onsdag 28 december 2011

Frisktandvård som försäkring eller ekonomiskt sänke

Frisktandvård är en försäkring, inget annat

Idag finns det ett par artiklar i DN om tandvård. Man jämför priset och skriver lite om frisktandvård eller tandvårdsprenumeration, där man alltså kan betala en fast avgift per år för all tandvård. Låter ju bra. Det lät till och med så bra att jag gick och gjorde en undersökning för ett par år sedan för att se om jag kunde ta ett avtal.

Jotack, ca 6000 kr ville de ha, över 3 år, för att försäkra mina tänder. Det är ca 2000 kr / år.
"Varför så mycket?" frågade jag. "Så mycket har jag bara en enda gång köpt tandvård för på ett år."
"Mjo," sade tandläkaren lite svävande... "du är ju 30... och så du ju 3 visdomständer kvar... och så det här påbörjade hålet här."
"Ja," sade jag. "Det där påbörjade hålet har sett likadant ut sedan 2003, det sade du ju själv nyss när du kollade på plåtarna. Och för 2000 kronor om året så skulle jag behöva dra en visdomstand om året för att det ska löna sig. Det ska mycket till för att det ska inträffa."
"Mjooo..." fortsatte tandläkaren svävande... "men det här är ju vad vi kan erbjuda. Det är ju inte alla som tjänar på de här avtalen..."

Japp. Han erkände det själv. Alla tjänar inte på de här frisktandvårdsavtalen och när han märkte att jag var ekonomiskt medveten och hade koll på mina kostnader så gav han upp att försöka sälja avtal till mig. Jag gråter inte - de senaste två åren har jag snittat runt 500 spänn per år - alltså ungefär priset av en undersökning med lite rensning av tandsten inräknat min årliga rabatt. Hittills har jag alltså sparat i runda slängar 3000 kronor på att inte ta ett frisktandvårdsavtal, bara på två år. Det räcker till några lagningar, det!

Jag vill uppmana folk att inte gå på de här avtalen om ni inte får en redigt bra deal - de fungerar precis som försäkringarna på monitorer och laptops som försäljarna lurar på dig i elektronikaffären. Du får betala en häftig månads- eller årskostnad och med största sannolikhet så kommer du inte att behöva utnyttja försäkringen. Varken elektronikaffären eller tandläkaren vill gå back på att försäkra dig, så självfallet får du betala mer (ibland betydligt mer) än vad de tror att du kommer att kosta under försäkringstiden. För mig var scenariot att de i princip ville ha betalt fullpris på förhand för behandlingar som jag troligtvis inte kommer att behöva.

Försäkringar är som casinospel - du kan ha tur, men huset vinner för det mesta. Spara istället, så har du pengar att ta av när monitorn eller tanden går sönder.

måndag 19 december 2011

Blir rånare arbetslösa?

Handels är upprörda över att många anställda i butiker upplever att arbetsmiljön är otrygg. Deras lösning är att ta bort kontanthanteringen i butikerna - dvs använda slutna kontanthanteringssystem.
 
Dessa system är dyra och många små butiker har inte råd att installera dem.
 
Jag undrar vad de anställda skulle svara om de hade följande val i enkäten:
x) Jag föredrar att ha ett jobb att gå till trots viss otrygghet.
x) Jag föredrar att butiken lägger ner, att jag förlorar jobbet, att rånerisken ökar på gator och torg, samt att villainbrotten ökar.
 
Personligen tror jag inte på någon tvingande lagstiftning på området. Det är inte realistiskt att påtvinga butikerna sådana kostnader, som de skulle behöva ta ut över kunderna för att inte gå under. Risken för rån tror jag helt enkelt är något man får leva med i butikerna, men man kan minska den upplevda risken genom att utbilda personalen bättre i hur de hanterar sådana situationer.
 
Den som är villig att begå brott för att få tag i kontanter snabbt, den hittar andra källor. En rånare blir inte arbetslös bara för att butikerna installerar säkerhetssystem. Fungerar det inte att råna butiker så går man kanske på människors hem istället eller rånar dem vid bankomaten. Om vi mot förmodan skulle få ner butiksrånen till noll, men personrånen och villainbrotten skulle öka lavinartat i andra vågskålen, skulle det vara en vinst eller förlust? Särskilt givet den kostnad som installationen av säkerhetssystemen medför. Om det kostar mer, men inte ökar tryggheten i samhället som helhet, är det värt det?

måndag 12 december 2011

Lucia-ponken

Jag förstår inte den här genushetsen som uppstår varje Lucia, där genusivrarna skriker efter att pojkar/män ska få gestalta Lucia. I mina ögon är det lika bisarrt som att skrika och gapa efter en bystig negress som åskguden Tor eller varför inte en geriatriker i rollen som Helena av Troja? Vissa figurer har vissa former i vårt kulturella arv som är värda att bevara. Annat är inte seriöst och det är respektlöst gentemot kulturen. Helt okej när man är riktigt liten att inte ta så seriöst på det (Luciatågen på lågstadiet kan ju ha hur många Lucior som helst), men vid någon punkt så behöver väl ändå barnen i skolan lära sig om historierna bakom Lucia, varför man firar, varför formen ser ut som det gör, vilka traditioner som ligger bakom och vilka berättelser som bevaras på detta vis. Det vore inte seriöst med en skäggig Lucia! Lika lite som det vore seriöst att framföra ett skådespel baserat på Illiaden, med en gammal gubbe i rollen som den åtråvärda pangbruden Helena. Har man en ambition att vara seriös i framställningen av ett kulturellt verk, då kan man inte komma dragandes med genus- eller diskrimineringsdravlet. Det finns gott om manliga roller i alla skådespel - hjältar, riddare, alla roller mellan högt och lågt! Varför kan inte Lucia få vara kvinna?
 
– Jag kan inte komma på någonting annat i skolan där killar och tjejer väljs till något på grund av kön, har Loke kommenterat saken i Sydsvenska Dagbladet, vars läsare nu kräver en "lex Loke".
 
Men herregud, Loke-ponken, har du gått döv och blind genom skolan? I varenda skådespel och pjäs finns det manliga och kvinnliga roller. Om dessa byts ut blir det humorspex och inte en seriös och traditionell föreställning. Lyft näsan ur genusmanualen och inse att tradition och kultur är viktiga värden, och att genustramset inte trumfar allt i samhället. En vacker och finstämd tradition som Lucia är inte rätt tillfälle att väcka genusdebatt, lika lite som 1a maj (traditionellt sjunger en manskör) är rätt tillfälle att kräva en mixad kör. Det går inte att hävda sin "genusrätt" utan att förstöra upplevelsen för åhörarna. Vi vill ha en flicka som Lucia och en manskör som sjunger våren välkommen.

Vem skäms över vem, Strömbäck?

Per Strömbäck skäms över att bo i en "skurkstat" där ingen fällts pga IPRED-lagen. Ja, man undrar just vad det är för en människa som skulle tända på att några slumpvis utvalda ungdomar av miljonen svenska fildelare fick sina liv förstörda med miljonböter på grund av att de ägnat sig åt att byta musik och film med varandra - en vana som funnits sedan kassettbandets intåg på marknaden för sisådär 50 år sedan - en helt normal och socialt accepterad vana som man kan diskutera med sina kollegor på kafferasten.

Vad är det för en människa som ser helt normala människor som skurkar?

Hade det varit kommersiella pirater som han jagade hade jag haft viss förståelse för uttalandet - och då tänker jag på pirater i stil med sådana som man ser överallt nere i Asien, där de säljer DVD-skivor med 20 nedladdade filmer på för 25 spänn.

Nej, de skurkar som Strömbäck skäms över, det är skurkar såsom du och jag, som tycker att det är helt normalt beteende att vilja visa bra filmer för sina vänner, inviga kompisar och familj i bra musik man har hittat, eller varför inte låna ut en bok till någon istället för att skicka honom till Bokia för att köpa sin egen. De skurkar han skäms över, det är samma människor som för 15 år sedan satt vid sin kassettradio med handen på record-knappen för att spela in sina favoritlåtar från radion och sedan bandade av de bästa inspelningarna till varandra.

Personligen skäms jag över att bo i samma land som Strömbäck och andra antipirater som är så totalt fjärmade från verkligheten att de ser skurkar i kulturellt intresserade medelsvenssons.

/Anna

onsdag 7 december 2011

Orimliga summor till e-boksutlåning?

Biblioteken har fått en chock av e-boksersättningarna. Inte så konstigt, när de ska betala hela 20 kronor per digital utlåning, istället för de 1,26 kr som de betalar per utlånad pappersbok. Vansinne, kan man tycka, att det ska vara så stor skillnad, särskilt som en e-bok kräver väldigt lite förvaringsutrymme - det räcker med en datatekniker på service för att hantera väldigt många lån som "i verkligheten" skulle ha behövt hanteras av ett antal bibliotekarier som håller ordning, administrerar manuellt, märker, tar hand om böckerna och gör allt annat som bibliotekarier gör med sina dyrgripar. För att inte tala om att man slipper hugga ner träd och faktiskt trycka eländet.
 
Personligen anser jag att ersättningen som ska betalas ut per "utlånad" e-bok är fullkomligt vansinnig. Det hade gott räckt med samma ersättning som för ett fysiskt exemplar, dvs 1 krona och 26 öre. Kostar det verkligen 20 kronor per utlåning av en e-bok, då har man ett alldeles för dyrt system. Det är inte rimligt att vi skattebetalare (som finansierar biblioteken) ska betala så mycket för att folk ska kunna läsa Zlatans historia på datorn.

Vem betalar för Norrland?

 
Det är ju kul att slå fast att alla i Sverige ska ha tillgång till telefon. Det är väl ändå självklart anno 2011. Den mer intressanta följdfrågan blir bara: vem ska betala? Juholt verkar vilja lägga notas hos företagen (t.ex. Telia, tre och Tele2) med krav om 100% täckning av landet. Konsekvensen? Jo, den operatör som bygger stolpar ut i glesbygden får naturligtvis en skyhög nota som deras kunder (vi) får betala för. Fem abonnemang á 200 kronor i månaden från en liten by i glesbygden betalar knappast för en mobilmast. Det får vi andra betala för i så fall genom höjda månadskostnader.
 
Ett alternativ är skattesubventioner, men är det rimligt att östgötar ska tvingas betala för utbyggnad av telenätet i djupaste norrland? Vi har andra infrastrukturella kostnader här nere (dyrare el, till exempel) som norrlänningarna inte sponsrar åt oss.
 
Kanske är den bästa lösningen någonting i stil med en kommunal utbyggnad där kommunen bygger masterna och sedan erhåller kompensation motsvarande de nya abonnemangsavgifterna från den operatör som hanterar trafiken tills utbyggnaden har gått jämnt ut. På det sättet drabbas inte andra kunder och kommunen får själv ansvara för de lokala svårigheterna med infrastruktur i sina områden. Kanske kan man till och med göra en sådan utbyggnad istället för att bygga en ny onödig jättearena eller klassikern "försköna torget".
 
Självklart ska alla ha telefon/internet anno 2011, frågan är bara vem som ta notan. Jag tycker inte att det är någon självklarhet att det är vi kunder till redan utbyggda nät som ska ta notan - tvärt om anser jag att det borde ligga ett kommunalt ansvar i att få igång och underhålla en fungerande lokal infrastruktur.
 
Signaturen Danieltm i kommentarsfältet på DN säger något klockrent som svar på Juholts floskel om att vi ska vara medborgare i ett land istället för kunder på en marknad: Ja istället för kunder på en marknad där alla betalar för vad de vill ha så blir vi medborgare i ett samhälle där staten bestämmer vad vi ska betala för.

onsdag 30 november 2011

Vissa har inte tillräckligt att göra.

Önskar en sten i skon till den jobbige granne i vår bostadsrättsförening som:
 
1) Klagade på att vi under försäljningsvisningarna av lägenheten ställde ner kattillbehör i ett barnvagnsrum som inte används alls, då ingen i huset har småbarn. Vi märkte själva upp grejerna med en snäll lapp där vi skrev att vi var skyldiga och vart man kunde vända sig om man tyckte att grejerna var ivägen. Grannen tyckte dock att det var bättre att klaga anonymt via föreningen.
2) Klagade på att vi använde hissen så mycket när vi flyttade ut. Ja... in/utflyttning är väl ändå ett tillfälle när det borde vara fullt acceptabelt att använda hissen? Ska man bära 70 flyttkartonger och tunga möbler nerför trapporna kanske, bara utifall någon annan i de 8 övriga lägenheterna över marknivå kanske möjligen vill använda hissen för att ta sig de mäktiga 1-3 trapporna ner eller upp utan att behöva ägna sig åt olägenheten med att fråga flytthjälpen om de kan få gå emellan?
3) Klagade på att en lampa var tänd i vår lägenhet när vi inte var hemma. De ringde mig, de ringde Mattias, de slet och drog i dörren och funderade på att dra dit en låssmed... men HERREGUD, en 15W-lampa som står på i ett dygn kostar ca 30 öre. Telefonsamtalen till oss kostade säkerligen mer än så. I och för sig, lampan hade stått på i 2,5 dygn, så där var vi nästan uppe i en hel krona. Undrar hur den idioten till granne överlever december, när ljus står på i vart och vartannat fönster dygnet runt oavsett om folk är hemma eller inte?
 
Troligtvis är personen som klagat samma kärring som varje kväll tar en tur i källaren, slår av strömmen till alla avstängda tvättmaskiner och sätter arga lappar här och var.
 
Ja, vad kan man säga annat än att vissa inte har tillräckligt att göra och att det är så himla skönt att slippa dela hus med dessa nolifers.

fredag 25 november 2011

Juholts fyra punkter

Idag klämmer Juholt ur sig några punkter om vad sossarna vill, och jag ställer mig lite frågade till både innehållet och intentionerna.
 
1. Vi vill bryta den ökade segregationen i skolan och bygga Sverige starkt med en kunskapsbaserad ekonomi. För detta krävs att vi uppfyller två grundläggande mål: Att skapa ett utbildningssystem där samtliga elever når målen i grundskolan, och där alla som studerar i den svenska skolan har en fullständig gymnasieexamen före 25 års ålder. Det innebär också att vi som land skiftar synen på utbildning, från något man genomgår som ung och som ska bära en genom arbetslivet, till något som behövs kontinuerligt under hela ens yrkesverksamma liv.
 
Den första meningen som jag har markerat med fetstil är viktig, för detta mål kan lösas på två olika vis, antingen genom att sätta individuella mål för varje elev, eller genom att sätta gemensamma mål så lågt att vem som helst kan nå upp till dem. Om man ska översätta detta till idrott och säger "alla ska ta sig över ribban", ja, då behöver man antingen lägga ribban på backen och låta alla springa, gå, hoppa eller rulla över, eller också låta alla hoppa på valfri höjd.
 
Den andra meningen som jag har markerat med fetstil är också viktig, eftersom den innebär en förändring av någonting grundläggande: nämligen att gymnasiet idag är frivilligt. Det är lätt att glömma ibland, eftersom så oerhört många går gymnasiet, men det är faktiskt frivilligt. Det Juholt säger här är att gymnasiet också ska omfattas av skolplikten. Det är någonting som man inte bara kan häva ur sig i förbigående, dolt bakom andra sammanhang, utan någonting som man måste säga rakt ut om det är vad man menar. Det uppstår nämligen många frågor: vad är värdet av en examen om alla ska ha en innan de fyller 25? Vilka kvalitetskrav kan man hålla om en examen ska delas ut till alla? Vilka krav ställer man på individer? Är kravet att man ska sitta kvar i skolbänken tills man antingen har tagit sin examen eller fyller 25 och får en per automatik? Hur i hela världen kan man sätta kvalitetskraven LÄGRE än att alla ska ha en gymnasieexamen innan de fyller 25?!?
 
Det finns ingenting som känns färdigt, genomtänkt eller ens bra med Juholts första deklaration om vad sossarna ska syssla med. Det som sägs ovan är bara: "Alla ska med. Oavsett om de vill eller inte." Faktum är att detta om skolan osar av förvirring och en oförståelse för ungdomarnas behov. Att nå målet är värdelöst om målet är för lågt satt.
 
Jag är trött på alla dessa påstående om att "alla ska nå målen". Vilket skitsnack. Kan vi inte diskutera vad målen ska vara istället och konstatera att det måste löna sig att utbilda sig om det ska uppstå något intresse för "kunskapssamhället" i praktiken?
 
2. Vi vet att det enda sättet att bryta den höga arbetslöshet som bitit sig fast är att få näringslivet att växa så att det kan sätta fler i arbete. Även här är lösningett samarbete. Staten, näringslivet, forskning och fackföreningar måste arbeta tillsammans för att bygga Sverige starkt.
 
Jamen det var väl originellt. Har ni redan insett att näringslivet måste växa för att fler ska få jobb? Lite osäker på exakt varför fackföreningarna ska vara nödvändiga, men sure. Dock känns det lite diffust med att påstå att vi behöver samarbeta. Vad innebär det? För en socialist innebär ju ordet "samarbete" troligen att staten bestämmer? Hur ska man få näringslivet att växa? Jo: "Redan för 2012 budgeterar vi för samverkansprogram där arbetsmarknadens parter kan mötas och blicka framåt,"
 
Men så kul. Mötas och blicka framåt. Inte alls diffust. Låter ungefär som att planen är att lägga ett par miljoner på fikabröd, föreläsningar och taxiresor. Det skapar visserligen jobb inom hotell- och cateringbranschen. Är dessa framåtblickande möten kanske sossarnas svar på den sänkta restaurangmomsen?
 
Det hade varit lite mer intressant om Juholt hade tacklat några faktiska och konkreta utmaningar, till exempel hur vi kan hålla kvar näringslivet i landet när Kina konkurrerar med både billigare arbetskraft som bygger saker och bättre utbildade ingenjörer som konstruerar saker. 
 
3. Medborgarvärde ska sättas framför marknadsvärde. Samhälls- och individnyttan ska återigen sättas främst inom elförsörjning, järnväg, skola, bostäder, apotek och omsorg. Utan att upprepa de förfärande larmrapporter som har kommit under de senaste åren går det att slå fast att förändringarna i regelverken – oavsett om de är gjorda av socialdemokratiska eller borgerliga politiker – helt enkelt inte har fungerat.
 
Nu har jag ingen aning om vad som åsyftas. Återigen, väldigt väldigt diffust. Personligen upplever jag att samhälls- och individnyttan av att ha fått dygnetruntöppna apoteksfilialer i min närhet är oerhört stor, och att apoteksreformen uppfattas väldigt positivt av vanligt folk som nu slipper åka långa omvägar för att få tag på ipren och nässprej. Likaså skolan - det provas nya metoder och vi håller på att ifrågasätta och tänka om kring system som har varit huggna i sten alldeles för länge. När det gäller omsorg så hamnar kommunala vårdhem på listan över Sveriges 20 värsta, samtidigt som många uppskattar att själva kunna välja vilken vårdcentral de ska gå till. Vad betyder egentligen att samhälls- och individnyttan ska sättas främst? Att vi ska gå tillbaka till att inte få välja vilken vårdcentral vi ska gå till, utan tilldelas den som samhället (alltså sossarna) anser är nyttigast för individen att gå till? Att privata tandläkare ska få lägga ner och lämna över sina patienter till folktandvården, eftersom det är omoraliskt att de gör vinst genom att tillhandahålla vård i privat regi? Att staten ska fortsätta driva administrationstunga verksamheter med förlust ad infinitum, utan konkurrens och utan press på sig om att tänka om och hitta nya vägar?
 
Jag upplever medborgarvärde vara att jag får fatta mina egna beslut - oavsett om det gäller att starta företag inom vård eller skola, eller om det gäller att välja vilken vårdcentral jag ska gå till. Jag upplever att mitt medborgarvärde minskar om någon förbjuder mig att driva företag inom det jag är bra på, och att det minskar om någon annan fattar beslut om vilka tjänster jag får använda mig av.
 
4. Slutligen kommer vi återigen lyfta blicken. År av ekonomisk osäkerhet och idétorka har skapat en kvartalspolitik där den politiska debatten bara berör tiden fram till nästa budget. Viktiga investeringar över längre tid – främst inom vägar, järnvägar och kraftnät – har hamnat i skymundan.
 
...och till slut så ska man bygga saker. Såklart. Bygga infrastruktur är bra, men personligen kan jag kanske känna att om Tokholm behöver en utbyggd tunnelbana så kan väl Tokholmarna betala för den, och jag kan också känna att en höghastighetsbana mellan Göteborg och Borås kanske inte är det mest avgörande för Sveriges framtid. Självfallet ska vi förbättra vår infrastruktur, men vi ska inte bygga bara för byggandets skull, utan bygga med eftertanke och med en hållbar finansiering.
 
Allt som allt tycker jag att Juholts fyra punkter för vad sossarna ska syssla med känns väldigt diffusa och dåligt genomtänkta, samtidigt som det osar av gamla unkna sossetankar, särskilt punkten om skolan. Alla ska med... oavsett om de vill eller inte. Och för att ordna det så måste målen sänkas. Alla ska ha examen. Det är viktigare att alla kommer med än att vi förbättra kvaliteten.
 
Jag ska avsluta med att skriva några ord om vad Juholt skriver i sin inledning:
 
Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret.
 
Det här resonemanget finner jag djupt stötande. Här förutsätter Juholt att det är politikernas ansvar att se till att barnen får utbildning och åldringarna vård. Han verkar se det som status quo att människor själva varken ska behöva eller ens uppmuntras till att ta något ansvar för sina egna familjemedlemmar. Den förälder som försöker ordna en bättre utbildning för sitt barn än vad kommunala skolan erbjuder gör tydligen något fel. Det är tydligen bättre att alla får lika dålig utbildning med lågt satta mål, än att vissa klarar sig bättre än andra.
 
Att behöva söka en egen lösning är bara negativt om man inte klarar av att söka, och för dessa individer är det självklart att det ska finnas färdiga lösningar - men för den som kan fatta sina egna val är det frihetsberövande att berövas det valet.
 
Klarar jag själv av att välja vårdcentral, tandläkare, skola och ålderdomshem så ska jag inte tvingas betala politikerna att göra det åt mig. För den som själv klarar av att välja så är det frihetsberövande att inte få fatta sina egna beslut.

Eken äntligen nere

Inatt föll det gravt rötskadade och knappt levande elände till ek som skulle ha självdött för länge sedan utan kryckor, men som ändå har engagerat aktivister från hela landet. Heja trädfällarna, tycker jag, som helt enkelt tillkallade polis och flyttade på de tröttsamma aktivisterna, som patetiskt nog försökte klättra upp i kronan i ett desperat försök att rädda det döende trädet. Om en röten gren hade knäckts när trädkramarna började klättra i trädet hade jag aldrig slutat skratta.
 
800 år är en respektabel ålder för ett träd. Träd är levande ting - de föds, de lever och när livet är slut så måste de få dö. Det är bara naturligt. Problemet med att vänta på att träd ska självdö i urbana miljöer är att folk kan bli skadade eller till och med dö när träden faller. Naturligtvis ser det också riktigt anskrämligt ut med gamla döende och ruttna och sönderympade träd.
 
Jag tycker att trädaktivisterna istället borde ha engagerat sig i vad som skulle planeras istället på ekens plats, och lagt ner tid och pengar på att försöka få hit ett så fint nytt träd som möjligt, så att detta en dag kan växa sig stort och ge skönhet och liv åt en grå gata. Naturen förnyar sig nämnligen, till skillnad från trädaktivister.

tisdag 22 november 2011

Smygande smutskastning av män i onödiga sammanhang.

Idag läste jag den här artikeln i Expressen om en 11-årig flicka utan giltig biljett som pga detta fick gå av tåget. Rätt eller fel, ska det verkligen finnas en åldergräns på att behöva en giltig biljett? Och vad ska man göra med barn och ungdomar som åker utan giltig biljett? Det ligger naturligtvis inte långt från tankarna att om man ska vara snäll och empatisk och inte slänga av barn/ungdomar utan biljett, så sitter det snart 12-åriga glin på tågen med fötterna på sätena och ingen biljett, som flinar mot konduktören och säger: "Du får inte slänga av mig, jag är barn, jag åker så mycket jag vill!
 
Men men, det där har jag inga svar på. Svår fråga. Däremot stör jag mig ohyggligt på tonen i artikeln, särskilt följande två stycken:
 
"- Det kanske värsta var att hon blev avslängd tillsammans med en äldre man som saknade biljett."

"– Hon bara grät och grät och visste inte vad hon skulle göra. Det fanns bara män på perrongen och hon visste inte vad hon skulle göra."
 
Okej, så det värsta var alltså att en annan passagerare, en äldre man, fick gå av samtidigt? Ursäkta mig, men vad är det för fel på äldre män? Är de farliga? Äckliga? Pedofiler? Alkisar? Vad exakt är problemet med att en man gick av samtidigt? Hur det ett problem att personen var av manligt kön och hade uppnått en respektabel ålder? Om man hade skrivit att "en gravt berusad man fick gå av samtidigt" hade jag förstått problemet. Och sedan, att det bara fanns män på perrongen? SO WHAT?!? Hade situationen varit bättre om det stått en kärring där någonstans?
 
Alla män är ju uppenbarligen pedofiler. De är farliga. Att en stund befinna sig på samma station som en man (eller gud förbjude, flera män!) är tydligen det värsta som kan hända. Tonen i artikeln är oroande och på något sätt väldigt typisk för de tider vi lever i - en tid då ordet "MAN" håller på att bli synonym till "VÅLDSMAN".
 
Jag tycker att föräldrarna till den här flickan för det första borde vara lite mer pålästa om hur biljetterna fungerar innan de låter henne åka tåg ensam, och för det andra tycker jag att de ska sluta upp med att uppfostra henne till att vara livrädd för män. Främlingar är främlingar, oavsett om det är män eller kvinnor, och man ska vara försiktig med dem. Man ska absolut inte sätta sig i en främlings bil eller följa med honom hem, oavsett hur snäll han eller hon verkar, men nog måste man våga fråga en främling var biljettautomaten finns om man ska klara av att resa ensam. Till och med om främlingen är en man.

Det känns så förbaskat onödigt att vi förväntas uppfostra nästa generation till att vara rädda för ena halvan av befolkningen. Det känns så sorgligt när journalister smyger in detta manshat i artikel efter artikel.

måndag 21 november 2011

"Deltidsfälla" ett begrepp som stör mig

När tidningarna skriver artiklar om "deltidsfällan" så sticker det i ögonen på mig. Jag uppfattar det som ett nedvärderande sätt att beskriva ett ofta medvetet livsval. Det normala är nämligen att tidningarna målar ut deltidssituationen som en fälla - någonting som man inte förmår ta sig ur, någonting som man ofrivilligt och smärtsamt sitter fast i. Visst kan det finnas sådana situationer, men till exempel i det här fallet så talar vi främst om kvinnor som väljer att gå ner i tid för att satsa på familjen - alltså ett medvetet val, eller, om man så vill, ett medvetet och informerat köp av familjetid.
 
I DN räknas det t.ex. ut att en kvinna som jobbar 75 procent med en genomsnittslön på 22 000 kronor förlorar 6228 kronor om året i tjänstepension om hon jobbar på det sättet i 10 år istället för heltid. Mmm, så kan man ju se det. Eller så kan man se det som att den här kvinnan medvetet väljer att till det fenomenala priset av en 519 kr / månad lägre pension i gengäld får ca 5000 timmar extra tid tillsammans med sina barn jämfört med någon som jobbar heltid. Ej medräknat övriga inkomstbortfall, då.
 
Jag blir så störd av alla dessa artiklar som antingen övertydligt eller subtilt förmedlar budskapet att meningen med livet är att optimera sin personliga pension. Det viktigaste tycks vara att pensionen blir så hög som möjligt och så lika partnerns pension som möjligt - inte att man får ut största möjliga lycka av livet på vägen till pensionen. Om en kvinna medvetet och till en kostnad väljer att spendera 5000 vakna kvalitetstimmar extra tillsammans med sina barn så är det inget att klandra henne för eller försöka få henne att känna sig fångad i en fälla för. Vaddå "deltidsfälla"?!? Kan man inte kalla det "mertidsfri" istället? 5000 timmar motsvarar över ett år i vaken tid. Hennes liv, hennes val. Jag önskar henne all lycka, och jag slår vad om att hon på ålderdomshemmet om många år kommer att tycka att det var värt kostnaden att få en bättre relation med sina barn och många fina minnen. Särskilt om hon och hennes man lägger upp en gemensam pensionsplan.
 
Det är dags att sluta nedvärdera kvinnors val genom att i debatten behandla dem som intelligensbefriade fåntrattar. Kvinnor kan fatta informerade val som främjar deras egen lycka, och valet att satsa mer på familjen och mindre på karriären är ett val lika gott som något och bättre än många. 

fredag 18 november 2011

Vinst eller skrytobjekt

En bra poäng i SvD idag angående privat och offentlig drift av äldrevården - en privat aktör kan man säga upp och byta ut, i princip över en natt - om aktören missköter sig. Men vilka möjligheter har vi att få till förändring på kommunalt skötta boenden som inte fungerar? Kommunen lär ju inte säga upp sig själv från skötseln av gamla, oavsett hur mycket de missköter sig. I värsta fall kan det gå många år och krävas byte av kommunstyre för att få till en förändring.

Det är bara att inse att de privata aktörernas intåg i äldrevården definitivt inte går smärtfritt, men det kan man heller inte förvänta sig. Det är oundvikligt att det kommer att dyka upp oseriösa aktörer innan det stabiliserar sig. Plåstret på såren är att en privat aktör kan bytas ut. Bytas bort. Straffas genom att man helt enkelt drar. Bli belagd med näringsförbud. Carema är uppsagda i Stockholm efter alla skandaler - men vem kan säga upp en kommun som inte sköter sig? Det råder ju absolut inte något happy-happy-tillstånd på alla kommunala äldreboenden bara för att de är kommunala. Vanvård förekommer även där och har gjort så under lång tid utan att man haft någon möjlighet att byta bort den kommunala aktören.

Möjligheten att byta bort och/eller bryta med en privat aktör gör en väldigt stor skillnad. Sköter de sig inte så åker de ut.

Med tiden kommer det att hjälpa oss att få till kvalitetsgarantier. Man kan ställa krav på privata aktörer. Man kan skriva in saker i kontrakten. Man kan granska och följa upp.

Folk hänger upp sig så mycket på vinster och på vem som tjänar pengar och ordet "privat" används ibland som skällsord. Man skäller mer på riskkapitalbolag som tar ut vinst än på kommunala beslutsfattare som åker till Karibien för att "studera äldrevård" eller använder den kommunala budgeten på ett slösaktigt vis. Hur många kommuner har inte uppfört skrytbyggen (t.ex. onödiga idrottsarenor eller stylade torg) samtidigt som de gamla äter torra veteskivor? Exakt samma problematik som finns i riskkapitalbolagen finns även inom kommunerna, men det känns som att folk har skygglappar på och inte vill veta något negativt om sina kära kommuner. "Vinst är dåligt" kommer som ett mantra - men vanskötsel är vanskötsel och spelar det egentligen någon roll om pengarna som inte används i vården hamnar i onödiga skrytobjekt som ingen vill ha eller i vinst? Kommunerna har stått för sin beskärda del av vanskötsel genom tiderna och de har slösat enorma summor på både det ena och det andra.

Sluta höja upp den kommunala vården till skyarna. Det är bra att den får konkurrens och såväl den kommunala som den privata vården måste granskas och följa samma regler. I rättvisans och konsekvensens namn borde en kommunal aktör som missköter sig lämna ifrån sig uppdraget på ett äldreboende där det har blivit klagomål och en privat aktör tas in istället.

En mystisk väg

Efter att ha flyttat har jag fått en ny väg att köra till jobbet. Det är en liten slingrig 70-väg som löper längst med foten av ett berg, med öppna slätten på andra sidan. De stora odlingarna nere på slätten lockar ner gott om vilt, så det är en smått farlig väg. Lokalbefolkningen har satt upp egna viltskyltar och de har också målat ansikten på träden längst med vägen, med färg som helljuset lyser upp. Det är en väldigt mystisk och mysig väg att köra, med trädansikten som träder fram i det dimmiga ljuset från strålkastarna. Man passerar ett träd som har knäckts, en riktigt sagoliknande stam som nästan känns som en slags varning till resande.

Det är en väldigt speciell vägsträcka med mycket personlighet. Det gör mig glad att det fortfarande finns sådana, och att allting inte är anonyma motorvägar.

Den jäkla eken

Det är mest bara bisarrt att man försöker bevara gamla ruttna träd som om de hade varit någon slags kulturskatt. Ja, gamla ekar är väldigt fina, men en ek är en livsform. Den föds, den lever och till slut dör den. Om ekar tillåts självdö (dvs när stammen knäcks av naturliga orsaker) i stadsmiljöer så kan de skada människor. Att göra stöttor och kryckor är knappast heller en värdig ålderdom för ett träd. Förtjänar inte folk att få titta på friska träd, istället för på sönderympade och sönderruttnande trädrester som bara står upp tack vare metallställningar?

Fäll eländet, plantera en ny fin ek som kan ge glädje år människor ända till år 3000, och gå vidare med livet.

onsdag 12 oktober 2011

Rätt till heltid ett stolpskott

 
Jag blir väldigt förvånad när jag läser att alliansen i Tokholm ska införa rätt till heltid för kommunalanställda. Tja, vi kan ju väldigt enkelt gå igenom vad det innebär i praktiken:
 
Folk kommer att få sparken. Antalet timmar som behövs arbetas blir inte fler bara för att folk kräver att få jobba mer. Kräver en person att få jobba fler timmar måste dessa timmar tas från någon annan. Som då får sparken pga arbetsbrist. Jobben koncentreras till färre, som jobbar fler timmar vardera. Troligen hamnar timmarna hos de äldre arbetstagarna som inte kan sparkas lika lätt pga LAS. Det blir svårare för unga att ta sig in på marknaden.
 
För att inte överbemanna på tider på dygnet då personal inte behövs så använder man sig ofta av olika mycket personal på olika tídpunkter, t.ex. har man fler personer som arbetar på morgonen när alla patienter ska upp ur sängen och ha frukost, och färre som arbetar mitt i natten när de flesta sover. Ingen vill bli väckt klockan 2 på natten för att duscha eller äta en måltid för att det passar personalens schema, och att överbemanna är slöseri med skattepengar. Samtidigt finns det regler kring dygns- och veckovila för personalen. Ska man jobba heltid så kan man inte jobba hur som helst, man måste ha lediga dagar och dygnsvila. Om folk börjar kräva heltider så kommer det därför leda till att de som inte jobbar heltid måste ta de sämre arbetstiderna. En halvtid kan läggas upp väldigt flexibelt, en heltid är svårare att lägga upp för dygnet-runt-bemanning pga arbetstidsrätten.
 
Slutligen kan man också undra hur det ska fungera i praktiken. Om man anställer någon på 25%, kan då den personen efter en vecka komma och kräva heltid? Har man råd med detta? Troligen inte. Min tanke är att man löser problemet genom att några heltidsanställda anställs av kommunen och att man lägger ut övriga tjänster till Nisse och Nissa på Manpower. En annan arbetsgivare än kommunen lär nämligen inte omfatta samma rätt till heltid. Utläggning på konsultfirmor lär också sänka lönerna till arbetstagarna.
 
Resultatet lär alltså bli uppsägningar, mer arbetsbörda på färre personer, svårare att komma in på kommunala arbeten, fler konsulter i relation till direktanställda, lägre löner till arbetstagarna utan att man sparar motsvarande kostnad, samt sämre scheman för deltidsarbetande. Briljant. Jag ser ingenting positivt med detta annat än för de som kräver och får sin heltid på andras bekostnad.
 
Det låter bra med "rätt till heltid". Tills man tänker igenom följderna. Är det inte då bättre att det finns ett antal deltidstjänster som folk kan börja på för att komma in på marknaden, och sedan får företräde till de heltidsmöjligheter som uppstår?

Fruktkrig i skolan

Jag tror jag avlider. En förälder har klagat på att en skola har haft en fruktstund med barnen, och det är tydligen dåligt eftersom det kostar pengar för föräldrarna. Min första tanke är att samma föräldrar om något år kommer att klaga på att de behöver köpa gympakläder till barnen och att skolan inte är avgiftsfri så länge det är krav på att man ska delta i gymnastiken i särskilda kläder. Nästa steg blir väl att klaga på kläder och skor överhuvudtaget (barnen har ju krav på kläder på sig i skolan - men skolan ska vara avgiftsfri - alltså måste väl skolan betala för kläder och skor åt barnen? För att inte tala om glödlampor hemma så att barnen kan göra läxan.)
 
Det är själva undervisningen som ska vara avgiftsfri, inte kringgrejer såsom kläder, frukt, skor, glödlampor och annat man behöver för att kunna delta i och hänga med i undervisningen. Så länge det inte är tvång att ha med en frukt utan bara en uppmuntran så tycker jag inte att man kan klaga. Jag har själv varit lärare och haft klasser med fruktstund och sett 8-åringar dela med sig till varandra när någon hade glömt sin frukt. Jag har också sett hur positiva effekter man får av att ta en frukt på förmiddagen för att hålla energin uppe till lunch. Fruktstunden kan man ofta kombinera med lite "klassnack" där man pratar igenom veckan och barnen får berätta om vad som har varit roligt och vad de har lärt sig, eller om vad de ska göra till helgen.
 
Jag tycker att man ska försöka ta till sig att det är nyttigt att äta frukt och att ett barn faktiskt bör äta en frukt (minst) om dagen, och att man lika gärna kan äta den i skolan som hemma. Man får också försöka ta till sig att det faktiskt finns budgetalternativ, t.ex. en morot, en riskaka eller en hembakad russinkaka... eller om man köper ett nät säsongsfrukt (t.ex. clementiner) på rea så kan man få ner kostnaden till 0,50 - 1 kr per frukt. Man kan också hjälpas åt i klassen om man är lite kreativ och be eleverna som bor i villa (och troligen slänger flera hundra kilo frukt varje år) att ta med sig en hink då och då. Ett enda stort äppelträd producerar mer frukt än vad en enda familj rimligtvis kan trycka i sig utan att spy av leda - så varför inte dela med sig? Ekonomi är ingen ursäkt - det går att skicka med barnet en morot eller fynda frukt på rea. Om man tar sig tid så kan man utan större problem skicka med barnet någonting varje dag till en kostnad av 10-20 kronor i månaden. Det är värt det och det går ihop sig oavsett hur tight ekonomi man har. Visa mig den budget där det inte går att klämma in den här kostnaden! Det kan inte rimligtvis vara en fråga om att man inte har råd, utan om att man antingen är snål eller inte klarar av att lägga upp en budget där man prioriterar nyttighet och hälsa. Att ge sina barn tillgång till frukt borde inte räknas som en extrautgift, utan som en basutgift. Det spelar ingen roll om man äter frukten hemma eller i skolan.
 
Fördelen med att barnen får ta med sig egen frukt är ju också att det ger mer variation och att föräldrarna kan anpassa efter smak. Skulle skolan stå för det så skulle det garanterat bli samma sorts smaklösa äpplen varje dag, och den som inte gillar äpplen skulle det vara kört för. Dessutom skulle väldigt mycket frukt behöva slängas. En familj kan kvalitetskontrollera och köpa 5 fina äpplen för veckans förbrukning, men en skola kan inte kvalitetskontrollera 5000 äpplen i veckan. Skolan skulle behöva köpa in extra äpplen och få mycket frukt över. Det blir heller  inte gratis med frukt bara för att skolan står för den. Skolan finansieras nämligen av skattepengar. Skillnaden skulle bli att alla skattebetalare får stå för notan för frukten istället för föräldrarna själva... men det verkar visst som att vissa föräldrar inte vill ha något ekonomiskt ansvar för sina barn... alls.
 
Familjen som anmälde skolan hade tydligen 3 barn. Det innebär att de får totalt 3754 kronor i månaden av skattebetalarna i barnbidrag. Det motsvarar 1251 kronor per barn. Kom inte och säg att 1251 kronor i månaden inte räcker till att hålla en unge med frukt, och kom inte och gnäll om att vi skattebetalare ska betala ännu mer bara för att vissa är för snåla för att unna barnen en frukt under skoltid. Föräldraskapet är (tro det eller ej) inte avgiftsfritt.
 
Jag avslutar med ett citat från Hannoia: Frukt till barn är ingen skolavgift, det är nånting man får räkna med när man blir förälder.

tisdag 20 september 2011

Är det utanförskap man mäter?

Idag hade Aftonbladet en artikel om utanförskap. Utanförskapet är 1,2 miljoner människor, menar man, och det har bara minskat med 37 000 sedan alliansen tillträdde. Som exempel tar man upp ett gäng människor varav de flesta har varit arbetslösa 0-4 månader. En 25-åring har valt en väldigt udda karriär (munspelare) där det inte finns jobb (skola om dig då!) och en är en pensionär som extraknäcker för att dryga ut en knaper kassa. En har precis fått jobb efter 4 månaders arbetslöshet (så vad gör han alls i artikeln?)
 
Är detta utanförskap? Är man "utanför" och "ute i kylan" för att man går arbetslös ett par månader? Definierar man utanförskap på det sättet är det självklart att det blir vansinnigt höga siffror. Jag var arbetslös nästan 3 månader förra året, från mitten av maj till mitten av augusti. Det nya jobbet var fixat i mitten av juni, efter ca 5 veckors arbetslöshet. Jag var tydligen "i utanförskap" förra året. Jag fanns högst troligen med i statistiken över människor som är "utanför". Min period "ute i kylan" innefattade lite lätt arbetssökande (sökte totalt 3 jobb innan jag fick träff), en tre veckors semester i Thailand och många trevliga sommardagar hemma i Sverige som tillbringades vid badstranden med en bytta jordgubbar. Jag hade a-kassa under större delen av perioden, och då vår hyra och övriga omkostnader var låga så var det inga som helst problem med ekonomin. Jag hade en del att göra med ideella engagemang. Jag skrev lite på mina böcker, bloggade, vilade upp mig, träffade vänner, plockade blåbär och tog det allmänt lugnt. Jag var inte det minsta utanför, men ändå fanns jag nog faktiskt med i den här eländiga statistiken över människor "i utanförskap" 2010.
 
Jag tycker att det är dags att skärpa till sig och komma med en relevant definition av utanförskap. Man hamnar inte i verkligt utanförskap bara för att man går på a-kassa ett par månader, bryter armen och missar några veckors jobb, eller har låg inkomst under en period. Utanförskap, i min värld, är ett begrepp som syftar på människor vars livssituation har begränsat dem i samhället över en lång tid, inte på människor som har en tillfällig svacka på några månader.
 
Sedan kan man också fundera över det här med att "utanförskapet" har minskat med "bara" 37 000 människor. För att sätta det i perspektiv så har vi lågkonjunktur, och då brukar utanförskapet normalt öka, inte minska, så även om minskningen inte är enorm så finns det uppenbarligen dolda siffror här - människor som skulle ha blivit utanför under andra omständigheter. För att sätta det ytterligare i perspektiv så är 37 000 människor motsvarande en ganska normal svensk mellanstor stad. Vi pratar alltså om en hel stad full med människor som nu kan anses vara "inne i värmen" igen.
 
Fundera dels över vilken betydelse siffrorna för utanförskap egentligen har om man inkluderar människor som mig - som satt på stranden en sommar med en bytta jordgubbar i ett tillfälligt glapp mellan jobb.

måndag 18 juli 2011

Källkritik FTW

I ett tämligen lysande inlägg på Newsmill går Per Hagwall igenom lite källkritik av Juholts påstående om att 26 000 barn i svenska skolor inte kan se tavlan pga att de saknar glasögon (som ett inlägg i debatten om barnfattigdom).

Kontentan av det hela är att Juholt har utgått från en statistisk undersökning som bygger på väldigt märkliga frågeställningar och inte bär med sig någon jämförbarhet från år till år, och att det hela leder fram till matematiskt omöjliga resultat.

Personligen HAR jag råkat ut för att sitta ca en vecka på högstadiet utan glasögon. Mina gick sönder på stranden en dag och det tog ca en vecka att få nya. Jag lånade ett par av mammas gamla och satte mig längst fram. Jag var väldigt begränsad den veckan och kunde som bäst ana mig till tavlan utan glasögon och se hjälpligt vad som stod genom de lånade glasen som dock gav mig huvudvärk. Men, det fungerade i en vecka tills de nya kom.

Jag skulle dock vilja påstå att det är sällan som behovet av nya glasögon för ett barn blir så kritisk som när ett av mina glas helt enkelt sprack. Oftast handlar det om att man börjar se lite suddigt med de gamla eller kanske får huvudvärk av att ha fel skärpa. Det är småjobbigt, men man fixar det under några veckors tid eftersom man gradvis har vant sig vid försämringen. Placeringen i klassrummet är också avgörande. Ett barn med litet till måttligt synfel kan se tavlan om han/hon sitter längst fram - en enkel och beprövad teknik som de flesta lärare tillämpar om något barn måste vänta på sina glasögon, för att underlätta situationen. Det är jobbigt att ha fel styrka, men det är sällan ett akut problem.
Har man synfel så förvärras ju synen vanligen gradvis över en längre tid - så länge kroppen och ögonen växer och ändrar form. Det är liksom inte så att man vaknar upp en tisdag som 9-åring och BIIING!! så ser man sämre än faster Agda.

Om man väntar lite med att köpa nytt så gissar jag att det normala är att man väntar för att planera in det i nästa månadsbudget - dvs att det kanske i normalfallet handlar om några veckors väntan för att passa familjens budget. Några veckors väntan är ytterst hanterbart för någon med synfel så länge man fortfarande har sina gamla glas kvar.

Så, inte bara är siffrorna fel utan problemet är också överdrivet över alla proportioner. Det är för de allra flesta barn hanterbart att vänta några veckor på nya glas (eller på sina första glas), och bara för att man inte har rätt styrka så betyder det inte att man inte ser tavlan - det finns nämligen olika grader av närsynhet och astigmatism och alla andra synfel man kan tänkas ha. Själv har jag upplevt alla grader från "oj, jag behövde tydligen glasögon, det visste jag inte", till att ha skärpa ungefär 4 centimeter från näsan och att se allting bortom detta som oformliga blobbar - en förtjusande kombination av närsynthet och astigmatism. Idag skulle jag vara fullkomligt handikappad utan glasögon, men det var inte förrän uppåt gymnasiet som det blev så illa. Liksom hos de flesta med synfel så förvärrades min syn gradvis och under låg- och mellanstadiet hade jag inte haft några större problem med att hantera några veckor utan glas eller med mina gamla glas.

Jag tycker att det är viktigt, om inte minst för de drabbade barnens skull, att man diskuterar relevanta frågor med ett relevant underlag. Hur många barn sitter egentligen en månad eller mer i skolan med grova synfel som inte rättas till av ekonomisk skäl? Man hjälper inte dessa barn genom att försöka lura i allmänheten att de är fler till antalet än vad de egentligen är. Det enda man åstadkommer är att dumförklara sig själv och ta billiga politiska poäng hos de redan frälsta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 15 juli 2011

Konsten att jämföra äpplen och päron (och att slösa bort pengar)

 
I den här artikeln tittar man på vad det kostar att semestra i Sverige, mer specifikt tittar man på en vecka i Stockholm med Skansen, Gröna lund och lite övriga aktiviteter. Aftonbladets vinkel är att det är billigare att semestra utomlands än i Sverige. Men allt blir dyrt om man planerar en resa utan att tänka på ekonomin! Funderar man lite över Stockholmsbudgeten, så visst, man vill göra några aktiviteter och utflykter när man är där, men måste man verkligen äta på restaurang tre gånger om dagen + äta dyrt fika ute varje dag? Särskilt märkligt blir det när man har budgeterat för vandrarhem, men inte utnyttjar vandrarhemmets möjligheter att laga enklare måltider.
 
Man kommer fram till summan 19450 kronor för en familj 2 vuxna + 2 barn för 7 dagar i Stockholm. Som sagt, med tre mål om dagen + fika på restauranger och serveringar - som om detta vore det normala! Och, såklart, ondgör man sig över hur dyrt Sverige är.
 
Om man istället väljer att bete sig med lite mer ekonomiskt ansvar och utnyttjar sitt vandrarhem för att laga frukost på morgonen, äter en lättare lunch eller fika från en mataffär och äter ute EN gång om dagen istället för 3 gånger varje dag, så kommer man snabbt ner ett antal tusenlappar. Särskilt frukost på café för 50 kronor per person (dvs 200 kronor per dag) känns totalt onödigt när man bor på vandrarhem - hur svårt är det att köpa med sig bröd, pålägg, juice och kaffe för en veckas förbrukning när man har tillgång till kök och kyl? Och måste man verkligen äta både lunch och middag på restaurang alla dagar i veckan? Räcker det inte med en lättare lunch - kanske en grillad kyckling och baguetter eller mackor, frukt och yoghurt - om man ska äta på restaurang på kvällen? Eller kanske äter man ute på dagen och fixar sedan middag/kvällsmat på vandrarhemmet.
 
Fascinerande är även jämförelsen i systerartikeln, där man jämför en semester i Sverige inkluderande besök på Kolmårdens djurpark, Astrid Lindgrens värld, Solliden, något slott och shopping och uteluncher och det ena med det andra... med att hälsa på släktingar i Pisa?
 
Det är naturligtvis fullständigt irrelevant och vansinnigt att göra denna jämförelse och konstatera att det är billigare att sitta och snylta på italienska släktingar i Pisa än att åka land och rike runt i Sverige, bo på stugor eller hotell och göra alla dyra aktiviteter man hittar på sin väg. Lika relevant som att jämföra en skidsemester i Frankrike med att besöka familj i Borås - om man vänder på det på det sättet, är utlandet fortfarande billigast?!?
 
Rese/transportkostnaden för att åka till Pisa med familjen hamnade på 7000 kronor. Jämför man detta med att hälsa på släktingar i Borås för kanske 1000 kronor i bensinpengar... vilket är billigast då? Och jämför man kostnaden för Kolmården och Astrid Lindgrens värld och det ena med det andra i Sverige, med att flyga till Italien och åka runt mellan orter, äta ut tre gånger om dagen, bo på hotell, betala entréer till museeum och vattenparker och djurparker... vilket är billigast då?
 
Jämför man äpplen och äpplen så är Sverige naturligtvis billigast - om än med lite sämre väder.

lördag 11 juni 2011

Vad betyder barnfattigdom?

Aftonbladet kör en kampanj mot "barnfattigdom" genom barnfattigbloggen. Jag är faktiskt väldigt förvånad över hur de lyckas ta ett så allvarligt ämne som fattiga barn och lägga ett löjets skimmer över det hela. Särskilt märkligt är att man använder en relativ definition på fattigdom som enbart utgår från föräldrarnas inkomst - 60% under medianinkomsten. Enligt den definitionen är båda dessa barn fattiga:

1) Nisse, som bor i en dyr men sliten betonglägenhet mitt i en betongstad, i en stadsdel som är otrygg på grund av knarkarkrig. Mamman är storrökare och pappan är alkoholiserad. Båda är arbetslösa sedan 10 år tillbaka. Det är långt till skog och mark och vad man än ska göra kostar det pengar. Föräldrarna sitter både på gamla studielån och dyra kreditlån. Ekonomin är i botten.

2) Pelle, som bor med sina föräldrar och morföräldrar i ett generationsboende i en mindre hästgård på landet. Föräldrarna är visserligen arbetslösa sedan 1 år tillbaka, men det ser ljust ut framöver och i vilket fall kan man sysselsätta sig med gården och morföräldrarnas hästar. Inom gång/cykelavstånd finns badsjö, skog, kälkbacke, skidspår, svampställen mm. Hyran är låg och de flesta aktiviteter i närheten är gratis. Föräldrarna har inga lån och ekonomin är begränsad men i allra högsta grad stabil och tillräcklig.

Min fråga är, är verkligen båda dessa barn fattiga på grund av att föräldrarna har samma låga inkomst? Och vad betyder i så fall begreppet? Är det ens relevant att prata om fattigdom på detta vis, när begreppet plötsligt ska inkludera familjer som inte upplever sig själva som fattiga och som ingen som besökte dem skulle komma på tanken att kalla fattiga?

Många reaktioner på barnfattigbloggen är liknande: det här är inte fattigdom. Många är upprörda eftersom bloggen räknar med dem i fattigdomsstatistiken trots att de aldrig har kommit på tanken att de skulle vara fattiga. Andra är upprörda eftersom bloggen lägger ett löjets skimmer över verkliga problem genom att snöa in sig på att diskutera brist på lyxkonsumtion såsom utlandsresor, märkeskläder, mopedkörkort och annat.

Sedan kan jag dessutom tycka att barnfattigdom är ett uselt ord, särskilt som det används i relation till föräldrarnas inkomst. Barn har aldrig någon egen inkomst. De är lika fattiga allihop.

Man kan inte frikoppla barnens fattigdom från familjens fattigdom, och man kan inte kalla någon fattig bara baserat på inkomst. Utgifterna och omständigheterna är betydligt mycket mer avgörande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fas 3 utan alternativ?

Riksdagen vill att regeringen ska stoppa fas 3 - men regeringen planerar inget idiotstopp, vilket jag känner är positivt. Fas 3 eller liknande jobb har funnits oerhört länge i någon form men under olika namn - sossarna hade sin egen version som var ännu mer meningslös. Det finns helt enkelt inga vettiga alternativ till praktik för den som är långtidsarbetslös och det är bättre att den sker ute på verkliga företag än på kommunala vuxendagis.

Om man har varit arbetslös väldigt länge så tror jag inte på utbildning eller coaching som åtgärd - utan på praktik. Det vore att hån att sätta människor som har varit arbetslösa i t.ex. 5 år på att träna på CV-skrivning. Har man inte lyckats skaffa sig själv ett jobb på så lång tid, då tror jag att det är absolut kritiskt att man kommer in på en riktig arbetsplats igen, vänjer sig vid att gå till en arbetsplats, får rutiner och kollegor och aktuella meriter. DET är vad som behövs för att de här människorna ska bli anställningsbara - inte mer bidrag. Mer användbar utbildning kan vara av intresse i ett tidigt skede, men då gäller det att vara på hugget och komma igång direkt.

Det positiva med fas 3 tycker jag är att de som har detta behov av praktik kommer ut på VERKLIGA arbetsplatser och inte på kommunala nonsenssysslor som inte ens har en chans att ge en användbar merit. Fas 3-platserna är varierade - på gott och ont. Vissa platser är säkerligen en version av vuxendagis, medan andra har möjligheter att bidra på arbetsplatsen. Visst finns det företag som missbrukar, men det finns också företag som sköter sig och tar det på allvar.

Det negativa tycker jag är att man har granskat för dåligt (vilket man håller på att rätta till), att ersättningen till företagen är för hög (det går också att rätta till), att praktiken kan vara för länge (det går också att rätta till) och att man av rädsla för undanträngningseffekt inte låter dem utföra "riktiga" sysslor - vilket kräver lite av en omtänk om man vill fixa.

Jag tror att undanträngningseffekten visserligen finns (dvs att företag hellre tar emot praktikanter än anställer, vilket kan göra det svårare att få jobb), men jag tror inte att den är så stort som 1:1, dvs jag tror INTE att ett praktikjobb alltid tränger undan ett anställningstillfälle. Dessutom kan man ytterligare minska effekten genom att begränsa till att företag kan ta emot t.ex. en praktikant per 25 anställda eller liknande. På det sättet kan det ändå absolut vara värt att låta praktikanter utföra verkliga sysslor - det ger riktiga meriter, man får en verklig chans att visa vad man kan och undanträngningseffekten blir inte så stor (och det som blir får vara värt det för att ge erfarenhet och meriter till de som bäst behöver det).

I min mening borde företagen också kunna ta emot praktikanter gratis om de har någon syssla de behöver ha utförd. Att betala företagen var idé värd att pröva, men jag tycker att det är uppenbart att företag i knipa använder en för generös ersättning för att dryga ut kassan.

Oavsett så tycker jag att det är bra om regeringen inte gör någon panikåtgärd alldeles innan de stänger för semestern. Jag anser att fas 3 behöver trimmas och fixas, inte skrotas totalt. Vad skulle man i så fall ersätta det med? Skicka hem långtidsarbetslösa till soffan eller nonsenskurser i CV-skrivning istället för att försöka få ut dem på verkliga arbetsplatser?

Grundtanken med fas 3 är enormt bra - att få ut långtidsarbetslösa på verkliga arbetsplatser istället för in i nonsensåtgärder. Fas 3 behöver trimmas, inte skrotas. Kör med lägre ersättning till företagen, mindre möjligheter för företagen att missbruka systemet, vettigare sysslor och kortare tider som man får ha en praktikant (2 år är löjligt långt).

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 3 juni 2011

Oj oj oj, vilken ekonomisk inkompetens

Den så kallade "Barnfattigbloggen" som påstår sig handla om barnfattigdom, men hittills mest har handlat om ekonomiska felprioriteringar á la att köpa nöjesresor på kredit och våndan över att inte kunna kunna köpa märkeskläder eller lägga tiotusentals kronor på studentskivor, har träffat ett nytt lågvattenmärke med den här postningen, som förklarar att fattigdomsgapet ligger på 15 miljarder kronor och man menar att om man bara betalade ut dessa pengar så att alla som låg mer än 60% under medianinkomsten kom upp till 60%-nivån, så skulle barnfattigdomen försvinna.

Jag brukar inte uttrycka mig religiöst, men idag:

Å. Herre. Gud.

Vi kan ju sysselsätta en eller två hjärnceller (kanske till och med tre) med att analysera vad som skulle hända om alla som inte nådde upp till 60% av medianinkomsten fick pengar upp till detta tämligen godtyckliga belopp:

Människor skulle inte arbeta för mindre lön än så, vilket skulle leda till ökad arbetslöshet och konkurser, alternativt att lönerna pressades upp. Enkelt förklarat, får man t.ex. 12 000 kronor för att vara hemma och göra vad man vill så jobbar man inte för mindre än 13 000 kronor, troligen inte för mindre än 14-15 eftersom arbete innebär omkostnader för transport, kläder och annat. Går man inte plus på att jobba jämfört med att inte jobba så vill man normalt inte jobba. Så enkelt är det. Därför, höjer man beloppet som människor får för att inte jobba så pressar det upp lönerna. Högre löner leder till att företagen måste ta mer betalt för sina produkter. Plötsligt kostar en Big Mac 100 spänn. Tjenare, inflationen!

Med andra ord, att försöka lösa fattigdomsproblemet genom att helt enkelt slänga mer och mer bidrag på alla som ligger under en viss inkomst leder oundvikligen till ökad arbetslöshet och inflation. Typiskt DÅLIGA saker.

Men, att komma på sånt här kräver ju såklart att man tänker mer än ett steg framåt.

Sorry, "barnfattigbloggen", men att försöka lösa problemet med fattigdom genom att öka arbetslösheten och skynda på inflationen känns inte särskilt konstruktivt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 20 maj 2011

Bostadsbristen för studenter

Läste idag ytterligare en artikel som beklagar sig över bristen på bostäder, den här gången för studenter. Bostadssituationen för studenter är lite speciell. Något förenklat så kan vi beskriva situationen på de flesta studieorter som krisartad i augusti - det är inte ovanligt att studenter får bo på soffor, i gympasalar eller till och med tälta under de första veckorna på terminen. Sedan händer dock någonting - studenter byter boenden när de har lärt känna sin nya stad. De flyttar ihop, byter studieort, byter program till en annan del av staden och vill därför flytta osv. Framåt november så är det knappast någon brist på studentbostäder och vissa månader står bostäder till och med tomma. För att inte tala om månaderna juni-juli! Många avslutar ju sina kurser i maj och har inget behov av studentbostad juni/juli, så bostäderna står ofta tomma under sommaren.

Att belastningen på studentlägenheter är så ojämn över året skapar naturligtvis alla möjliga problem. Bristen är stor i augusti när alla behöver ett boende, men samtidigt så är det orealistiskt att tro att man kan bygga bort en bostadsbrist som bara existerar under en eller två av årets tolv månader. Man skulle få mängder med bostäder som bara stod tomma under stora delar av året och det skulle vara svårt eller omöjligt att fylla dem med andra hyresgäster om de samtidigt ska vikas undan för nästa kull studenter - att överbygga studentbostäder skulle helt enkelt skapa skenande kostnader och troligen höja hyrorna.

Nej, jag tror inte att rätt lösning är att gnälla på regeringen om att man ska bygga bort studentbostadsbristen. Istället tror jag att universiteten själva kan lösa problemen genom att jämna ut sin verksamhet över året. I Linköping börjar t.ex. vårdutbildningarna på vårterminen - kanske skulle fler utbildningar börja i januari istället för i augusti. Inte bara skulle detta ta udden av bostadskrisen i augusti, det skulle också öppna dörren för sökande som vill ha ett halvår mellan gymnasium och högskola, kanske resa eller jobba lite innan de återgår till skolan.

En annan intressant lösning är att möjliggöra distansstudier under den första terminen. Med dagens IT-mognad i hemmen så är det absolut möjligt att skapa ett hemstudiealternativ till salsundervisningen om man lägger upp kurserna rätt inom programmet. En streamad videofeed från föreläsningarna kombinerat med inlämnings- eller gruppuppgifter som kan göras över nätet skulle kunna ersätta undervisning på plats i många kurser som inte innehåller några praktiska moment. Om man lade distansvänliga kurser under den första terminen och möjliggjorde hemstudier, så skulle studenter som inte får tag i bostad direkt kunna följa undervisningen från annan ort och flytta till studieorten när bostadssituationen lugnar ner sig framåt oktober.

Det finns många lösningar som universiteten kan stå för. Visst behövs det fler studentbostäder på många håll, kanske särskilt i Stockholm, men på de flesta orter är problemet ojämnt över året. Det känns ogenomtänkt att försöka lösa ett så ojämnt problem med en så permanent lösning som nybyggnation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 16 april 2011

Hasta la vista, Spotify

Spotify ska nu stympa sin gratistjänst. Det blir begränsningar på hur många timmar man kan lyssna med ett gratiskonto och begränsningar på hur många gånger man kan spela samma låt. Vissa användare lär alltså drabbas hårdare än andra, särskilt de som använder Spotify för att spela bakgrundsmusik under en längre tid, eller de som gillar att lyssna på sina favoriter. Kvar blir en stympad version som enbart kan användas för sampling, dvs att lyssna runt och prova olika låtar.

Max 10 timmar i månaden får man lyssna utan att betala, vilket motsvarar i snitt 20 minuter om dagen. Man får heller inte lyssna på samma låt mer än 5 gånger.

Genom att stympa gratistjänsten och göra den helt oduglig för den som faktiskt vill använda Spotify för att lyssna på sin favoritmusik, så hoppas man på att folk istället ska köpa betalkonton för 49 eller 99 kronor i månaden, vilket blir ca 600 eller 1200 kronor om året - ganska mycket pengar för musik som man inte får behålla. Spotify kan ju när som helst ändra sitt utbud eller lägga ner sina tjänster.

Som jag ser det så var Spotify en dålig tjänst redan innan. Man kunde inte spara musiken, man kunde inte ta den med sig i vilken spelare man ville, användarinterfacet sög. Det var på alla sätt sämre än att ladda ner musik, förutom att det var marginellt enklare att upptäcka ny musik så länge man satt vid en uppkoppling och lyssnade - och man visste precis vad man letade efter.

Tvingas man att betala för att få en fungerande tjänst så försvinner poängen med Spotify. Jag tror inte att Spotify kommer att stendö på fläcken, men jag är övertygad om att detta kommer att skicka ut mängder med användare på nätet att leta efter ett bättre alternativ, och jag är övertygad om att ett bättre alternativ finns eller kommer att dyka upp, vilket i längden kommer att förpassa Spotify till ett obskyrt hörn av Internet.

Hasta la vista, Spotify.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kriminaliseringen av fildelning gjorde kassettavgiften till ett moraliskt problem

Innan fildelning var olagligt så kunde man möjligen godta kassettavgiften på en principiell nivå för vissa prylar. Alla visste att saker och ting kopierades och att det som användes i första hand var CD-skivor och kassettband. Visst, en del privat användning av eget material förekom, men kassettavgiften på en skiva eller ett band var ganska försumbar, det handlade om några få kronor.

Någonting hände dock när fildelning blev ett brott. Då övergick kassettavgiften från att vara ett påslag för ett accepterat fenomen man visste förekom, till att vara en straffskatt för brott. Däri ligger en väldigt stor moralisk skillnad. Att betala ett påslag på skivor och kassetter för lite försäljningssvinn till kopiering som man inte själv orsakar, det är något helt annat än att betala en straffskatt för ett brott som man inte är dömd för.

Därtill har kassettavgiften nu expanderat in på alla möjliga lagringsmedia och blir mer och mer skiljd från sitt ursprungliga koncept. Nu gapar man efter alla media som kan användas för att lagra, inte bara de som vanligtvis används på det viset, t.ex. mobiltelefoner.

Kassettavgiften är djupt omoraliskt i och med att den är en produktskatt som vi betalar för att "ersätta" någon för brott som han/hon tror (men inte vet) begås av människor som kanske eller kanske inte använder sig av dessa prylar. Det är faktiskt, ironiskt nog, själva kriminaliserandet av fildelningen som har fått kassettskatten att gå från irriterande till djupt omoralisk.

Tänk om man köpte en hammare på Byggmax och fick betala ett misshandels-påslag!
Tänk om man köpte en säck på Coop och fick betala ett stöld-påslag!
Tänk om man köpte ett redovisningsprogram på Komplett och fick betala ett redovisningsbrottspåslag!
Tänk om man köpte ett pack kondomer på Apoteket och fick betala ett våldtäktspåslag!
Tänk om man köpte en penna på Bokia och fick betala ett ärekränkningspåslag!
Tänk om man köpte en hårddisk på OnOff och fick betala ett upphovsrättsbrottspåslag!

Just det... vänta lite nu. Vi betalar faktiskt idag straffskatt för brott vi inte är dömda för. Just när det gäller upphovsrättsbrott, som tydligen ska ha en särställning i rättsväsendet.

Brott ska man dömas för innan man avkrävs böter. Punkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 25 mars 2011

Ska Piratpartiet bli det nya bidragspartiet?

Det pratas en hel del om medborgarlön i PP just nu, och jag har så mycket att säga att jag knappt vet var jag ska börja. Vi kanske kan börja med att förklara medborgarlön.

Medborgarlön är en bidragslinje som innebär att bidrag betalas ut inte bara till alla som behöver, utan kravlöst till alla som vill ha och inte jobbar tillräckligt mycket, till exempel hemmafruar, studenter, World of Warcraft-spelare och soffliggare. Detta innebär i praktiken att de arbetande måste beskattas ännu hårdare för att kunna försörja ännu fler.

Tanken är att detta ska gå runt ekonomiskt genom att man 1) sparar in en del pengar på administration om man helt enkelt slutar att ställa krav på människor och kontrollera vem som faktiskt har rätt till / behov av bidrag, 2) genom att folk istället för att jobba förhoppningsvis ägnar en del av sin tid åt att skriva artiklar på Wikipedia, vara kreativa på nätet, skapar musik och mjukvara - ni vet, sånna där sysslor som eventuellt kanske möjligen leder till ett mervärde för någon någonstans, vilket kanske möjligen eventuellt leder till en förbättring av någonting någonstans i världen, vilket kanske möjligen eventuellt ger något konstruktivt och/eller materiellt tillbaka till något samhälle. Problemen med detta resonemang är naturligtvis att en stor del av administrationen sysslar med annat än bara utbetalningar och därför måste finnas kvar ändå (samt att många kommer att behöva mer än "grundlönen", t.ex. vid sjukdom - vilket medför att väldigt många av fallen fortfarande måste hanteras administrativt), och även att förbättringar någonstans i världen inte nödvändigtvis för resurser tillbaka till det svenska samhället (som betalar notan).
Denna röra tycks vissa i PP vilja ge sig in i, utan att ha en matchande utbildningspolitik, immigrationspolitk, landsbygdspolitik, bostadspolitik, import/exportpolitik och arbetsmarknadspolitik. Vissa försöker lyfta ut medborgarlön ur sitt sammanhang och driva linjen utan att ta hänsyn till konsekvenserna för politiken på andra områden. Detta med medborgarlön är en MASSIV förändring av alla aspekter av samhället. Det är ingenting man kan driva utan en komplett politik som täcker in alla områden. Rick Falkvinge föreslår t.ex. att minimilönen ska slopas, vilket skulle göra det möjligt för företag att anställa medborgarlöntagare som vill tjäna lite extra för extremt låg lön. Bidragspolitik i kombination med lönedumpningspolitik, med andra ord. Ger vi oss in i detta med bidragspolitik och lönedumpning, ja, då kan vi inte längre säga att vi inte tar ställning i fördelningspolitiska frågor.
Något som jag reagerar starkt över är att det som drog mig till PP från början var att partiet var neutralt mellan höger och vänster. Om man ger sig in på en bidragslinje i den här stilen så blir det omöjligt att bibehålla den neutraliteten. Medborgarlön är någonting som går tvärt emot arbetslinjen på väldigt många nivåer - i ett system med medborgarlön så kan man inte ställa några krav på arbetssökande, det blir frivilligt att arbeta och söka jobb, det blir frivilligt att söka upp socialen om man får problem med ekonomin, man kan inte ställa krav på att folk ska flytta till de platser där det finns jobb, hemmafru blir återigen ett vanligt yrke, studenter behöver inte längre ta någon ekonomisk risk (vilket förlänger genomloppstiden på utbildningarna och fördyrar utbildningsväsendet), och integrationspolitiken, ja, vad som händer med den vill jag inte ens sia om - vill vi verkligen ha en situation där folk invandrar hit och blir försörjda utan krav på motprestation? Vad ska krävas för att bli medborgare i så fall?
Miljöpartiet var ett tag inne på medborgarlön, men skrev av det som en dålig idé när de insåg att det främst skulle användas som ett hemmafrubidrag - och den insikten ligger det mycket sanning i.

Sagor från livbåten skriver väldigt klokt:
"Grunden för vårt samhälles ekonomiska fortlevnad är att flertalet folk skapar något har ett materiellt värde. Det har inte ens med kapitalism att göra, principerna kan lätt översättas tillbaka till stenåldersnivån. Eller för att dra en one-liner – fixa mat eller svält!!!
En positiv sak med vårt moderna samhälle är att vi har valet att stödja de som är oförmögna att klara av detta själva. Möjligheten är dock helt avhängig av att gemensamma resurser finns att tillgå, det i sin tur är avhängigt av att tillräckligt många bidrar till de gemensamma resurserna. Ju färre som bidrar, desto mer måste var och en av de kvarvarande bidra med."

Som de flesta inser så befinner vi oss redan idag (med skatter i världstoppen och en åldrande befolkning) i en situation där få måste försörja många. Medborgarlön skulle oundvikligen leda till att färre skulle arbeta med någonting som skapar materiellt värde, alltså att ännu färre skulle behöva försörja ännu fler. Uppdateringar av Wikipedia och att bygga vidare på varandras Excel-macron i all ära, men man måste skilja på aktiviteter som skapar ett konkret, materiellt värde och aktiviteter som inte gör det. Jag kan lägga ner en hel dag på att formulera den perfekta Wikipedia-artikeln om den fiktiva planeten Erna - och det kanske kan ge någon människa någonstans lite nöje, men det är ingenting som på något konkret vis bidrar till min egen eller någon annans överlevnad. För att översätta det till en one-liner: Att dekorera sin egen vägg skapar inte mat på bordet!!!

En del menar att det finns ont om jobb och att de som inte vill jobba därför inte heller ska behöva göra det, men jag vill mena att det visst finns jobb. Faktiskt att det till och med finns gott om jobb. Frågan är bara hur man matchar de arbetslösa mot de jobb som finns på ett bra sätt, hur man stimulerar fram nya jobb som för oss framåt som samhälle och hur man möjliggör för människor att ta jobb som idag inte blir gjorda på grund av att höga skatter på tjänster förhindrar köp. Det finns väldigt mycket man kan göra genom att justera regler och skatter, jobba med utbildningsväsendet, matcha utbildningar bättre mot företagens behov och skapa ett bättre företagsklimat. Antalet arbeten är ingen konstant - det ändras hela tiden och det kan växa. Jobb kommer och går beroende på konjunkturer, kostnadsläge, effektiviseringar och tillväxt.
Bidragssystem skapar passivitet. Det vet vi. Ju mer bidrag vi får och ju mer lönsamt (relativt sett) det blir att inte jobba, desto mindre jobbar vi. Det vet vi också. Med tanke på dagens läge där det redan är problem med passivitet, utanförskap och att allt färre måste försörja allt fler så vore det oerhört destruktivt att driva en bidragslinje som belönar passivitet och utanförskap och till och med gör det till en rättighet att bli försörjd av andra bara för att man känner för det, inte orkar flytta till jobben eller inte vill dra ett hundår för att få erfarenhet och meriter.

Rick Falkvinge vill försöka få det till att medborgarlön varken är höger eller vänster, men jag säger rätt ut att medborgarlön är en bidragslinje som går tvärt emot alliansens arbetslinje och att en medborgarlön på agendan skulle placera PP till vänster. Därtill så är systemet helt oförenligt med ett liberalt synesätt, som bygger på att alla människor i möjligaste mån ska ha beslutanderätt över sitt eget liv och sina egna tillgångar. Varje ingrepp i den individuella friheten bör kunna motiveras av att den är nödvändig för den gemensamma välfärden.
I fallet med medborgarlön pratar vi inte om ett ingrepp som är nödvändigt för den gemensamma välfärden. Det är, för det första, ytterst tveksamt huruvida det bidrar till den gemensamma välfärden att skapa fler hemmafruar, professionella World of Warcraft-spelare, soffliggare och linux-nördar som redigerar varandras programkod. För det andra så är det väldigt tveksamt hur det kan vara rätt och riktigt att medelst tvångsmedel ta ifrån mig en del av min inkomst och använda den till att finansera kottmålning, uppdatering av VBA-macron, sminkbloggar... med andra ord tvingas jag i så fall genom inkomstskatten att betala för skapandet av produkter som jag inte vill ha.
Hur kan det vara liberalt att tvinga mig att finansiera skapandet av icke nödvändiga produkter som jag inte vill ha? Hur kan det vara liberalt att plocka in en allt större del av medborgarnas inkomster och cirkulera tillbaka dem med modifikationer till de medborgare och i den utsträckning som man för stunden anser politiskt fördelaktigt? Hur kan det vara liberalt att bygga ett system som endast fungerar så länge den sociala kontrollen håller arbetsmoralen uppe? Ju mindre inblandning staten har i medborgarnas plånbok, desto mer makt ligger hos folket. Medborgarlön flyttar allt mer makt bort från folket i och med att staten får allt mer makt över pengaflödet och allt fler blir beroende av inkomster som staten ger dem.
Vissa får det säkerligen bättre - människor som idag slåss med socialen eller bråkar om sjukförsäkringar, men man måste inse att en medborgarlön på t.ex. 7000 kronor per månad inte skulle räcka för den som är sjuk och behöver mediciner mm. Med andra ord - striden skulle inte försvinna, den skulle bara flyttas lite grann. I och med att kostnaderna för systemet skulle öka så skulle det mycket möjligt bli så att det skulle bli svårare för den som behöver extra hjälp att faktiskt få detta.

Visst finns det vissa intressanta idéer i det hela - visst finns det ett värde i att försöka minska administrationen och visst finns det ett värde i att minska trösklarna in på arbetsmarknaden, och visst måste vi hitta fiffiga sätt för folk att kunna försörja sig på kreativa sysslor, men inget av detta måste ske genom att införa medborgarlön, med alla risker och negativa faktorer som detta medför. Administrationen kan effektiviseras utan att skattebetalarna måste betala för alla som vill raida WoW på heltid. Trösklarna in på arbetsmarknaden kan sänkas utan att man börjar hinka ut pengar till arbetslösa alkoholister utan att någonsin träffa dem ansikte mot ansikte. Försörja sig helt eller delvis på att skapa kultur kan man göra om man är duktig nog, helt utan att löntagarna ska tvingas betala för varenda tondöv idiot som vill lira Iron Maiden på ukelele.
Nej, jag tror inte på idén medborgarlön och jag tror att det skulle vara ett stolpskott av episka proportioner för Piratpartiet. Pirater, det är ingen rättighet att bli försörjd av andra. Oavsett hur mycket ni gillar att blogga och nörda runt på Internet, så är det ingenting som skattebetalarna ska stå för. En bra idé bär sig själv, och gör den inte det så får man syssla med sin hobby på fritiden.

Någon som skriver bra och tänkvärt om arbetslinjen och medborgarlön är Daniel Nordling. Läs honom!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Stella och Molly

Stella och Molly