När brottsbekämpningen börjar i fel ände

Problem:

Man tycker att grooming är hemskt och vill komma åt de som begår denna handling, men dagens straffskala (böter) tillåter inte att man vidtar långtgående och integritetskränkande åtgärder gentemot befolkningen för att kunna bekämpa detta brott effektivt.

En normalt funtad person skulle i det här läget resonera som följer:

Okej, om nu är ett så hemskt brott att vi tycker så illa om det, så borde vi överväga att placera det högre upp i straffskalan, så att det kan ge fängelse och vi därmed får större befogenheter när det gäller att bekämpa det.

En gravt efterbliven gorilla som just har ätit suspekt svamp resonerar som följer:

Okej, om vi inte kan bekämpa det här brottet effektivt med nuvarande regler så måste vi släppa på reglerna! Vi kan inte ha regler som hindrar oss från att bekämpa ett brott.

Min reaktion mot det här förslaget är naturligtvis i linje med vad den normalt funtade personen tänker:

Om nu grooming är ett så hemskt brott att ni vill kunna vidta tuffare brottsbekämpningsåtgärder, så ska ni ranka upp brottet till en högre straffskala. Att släppa på reglerna och ge rättsväsendet mer långtgående befogenheter för att bekämpa mindre brott är fascistfasoner och leder till en lång rad kränkningar gentemot befolkningen.

Bestäm er! Antingen är grooming (t.ex. att sexchatta med en minderårig på nätet) ett riktigt allvarligt brott, och då ska det ha en straffskala som tillåter långtgående brottsbekämpning (böter eller fängelse), eller så är det ett mindre allvarligt brott, och då får man leva med en mindre effektiv brottsbekämpning (endast böter).

Långtgående och kränkande brottsbekämpningsmetoder för brott som endast ger böter är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

Och slutligen:

Den som inte har något att dölja kan föregå med gott exempel och sluta stänga dörren om sig när han/hon besöker en offentlig toalett.

Läs även andra bloggares åsikter om grooming, barnporr, internet, datalagring, datalagringsdirektivet, piratpartiet

EU om mammaledighet

Om man ska tro DN så innebär det nya EU-förslaget att:

Mammor ska ha rätt till minst 20 veckors mammaledighet med 100% ersättning.
Mammor måste vara hemma de första 6 veckorna.

Såklart reageras det en del över detta. Själv kan jag tycka att 100% ersättning under den första perioden kan vara helt okej, om medlemsländerna kan få ihop det ekonomiskt. Det återstår att se. Jag tycker att det är bra att minsta antalet veckor som kvinnor har rätt till ökar överlag i EU.

Att just mamman måste vara hemma de första 6 veckorna känner jag mig dock lite mer skeptisk till. Tvång är aldrig en bra lösning. Visst finns det säkert nyblivna mammor som tvingas ut i arbetslivet alldeles för fort, men det är inte bra att gå för långt åt andra hållet heller. Trots allt finns det säkerligen familjer där mamman vill gå tillbaka till jobbet efter 3 eller 4 veckor medan partnern är hemma istället. För att inte tala om regnbågsfamiljer där det kanske finns två mammor, eller ingen mamma!

Jag tror inte att det kommer att göra kvinnor särskilt mycket mindre anställningsbara om man bara tänker lite på hur man marknadsför sig. Vi hade ett litet rollspel en gång när jag läste organisationsteori: en kille spelade intervjuaren (företaget) och en tjej spelade den som sökte jobb. Han började fråga om hennes familjesituation och hon sade att hon var 34 år, nygift och inte hade några barn än.

Läraren menade att det var intervjuaren (företaget) som gjorde fel när han frågade efter hennes situation. Jag argumenterade att man får förvänta sig att sådana frågor kommer upp och vinkla svaren till sin fördel. En nygift 34-årig kvinna som "inte har några barn än" är definitivt mindre anställningsbar än en 34-åring som är gift med en bankman, gillar att resa och precis har totalrenoverat sin centrumtvåa. Barn? Kanske någon gång i framtiden, men inte på ett bra tag, jag har jobbat med dem!

Läraren (en av de sämsta jag har råkat ut för) menade att jag hade fel och att det var intervjuaren som gjorde fel. Jag försökte då argumentera att man inte kan styra över vad han frågar, utan bara över sina egna svar och vilken bild man förmedlar med dem. Svarar man "sköt dig själv" eller "ingen kommentar" i en intervju så får man garanterat inte det jobbet.

Jag anser fortfarande att jag hade rätt. Man kan inte styra över vilka frågor man får på en intervju. Man kan bara styra över sina egna svar och man måste marknadsföra sig själv så bra man kan.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, förälder, EU-direktiv, EU, mammaledighet, pappaledighet,

Ständigt fel perspektiv i fildelningsdebatten

Idag läste jag artikeln i DN titulerad filmälskarna ska lockas att betala. Jag tycker att skribenten själv sätter fingret på problemet genom följande formulering:

Lars Hedlund är långt ifrån ensam. Genom sitt beteende sätter han fingret på filmbranschens stora utmaning: att förmå gemene man att sluta ladda ned film som är skyddad av upphovsrätt.

Nej, filmbranschens stora utmaning är inte att få folk att sluta ladda ner film. Utmaningen är att lyckas sälja trots att folk laddar ner. Det är inte filmbranschens uppgift eller ens "utmaning" att förmå folk att sluta fildela. Det är deras uppgift som företag att förhålla sig till den marknad som finns och lämna eventuell brottsbekämpning till polisen.

– Det har inte funnits tillräckliga incitament för förändring inom filmbranschen. De tjänar fortfarande stora pengar, säger Daniel Johansson, forskare vid KTH i Stockholm.

Mmm, just det, så varför ska man alls ge sig på nedladdningen, då? Det är uppenbart för alla som innehar minst en halv hjärna att det fortfarande går bra för filmbranschen, trots att fildelning av filmer har förekommit i stor skala på Internet i ungefär 10-12 år. (Det var runt 1998-2000 som filmerna på nätet tog klivet från sopig kvalitet till sevärt, ungefär samtidigt som DVD-filmen slog igenom).

Motstånd och hård kritik till trots – det branschfolk som DN talat med ser ljust på framtiden. De flesta är förvissade om att filmindustrin kommer att få bukt med piraterna.

Artikeln fortsätter med sin märkliga retorik. För inte mindre än TREDJE gången så hamrar man in budskapet att det är filmindustrins uppgift att "få bukt med piraterna".

Tänk, jag som trodde att det var filmindustrins uppgift att producera, distribuera och sälja film.

Man tillbringar alldeles för mycket tid med att ge sig på piraterna istället för att skapa bra produkter för sina kunder.

"Bukt med piraterna" kommer filmindustrin aldrig att få. Någonsin. Att fildela är ett normalt vardagsbeteende idag och den generation som nu växer upp känner inte till någon annan verklighet än den där man delar filer med varandra. Filmindustrin måste förhålla sig till verkligheten och ska inte syssla med vare sig lagstiftning eller brottsbekämpning.

Ett annat tips till filmindustrin:

Det enda sättet att bli av med illegal fildelning är att göra den legal. Släpp produkterna under lösare upphovsrätt som tillåter fildelning för privat bruk, så försvinner piraterna. ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, Piratpartiet, the pirate bay, voddler, Spotify, filmbranschen

Bygg skyskrapor för fan.

Jag uppmärksammades på den här artikeln i DN om paret som ser sina gigantiska vindsvåningar som "ett sätt att leva". Reaktionerna på nätet har varit många, och grejen är att så många är förbannade över att det är svårt att hitta bostad i centrala Stockholm.

Något som länge har stört mig är den svenska oviljan att bygga skyskrapor. Vi har typ EN riktig skyskrapa i Sverige. EN. Och den står på danska gränsen och byggdes delvis i syfte att locka över dansken till Malmö. Personligen tycker jag att det är en förbaskat häftig byggnad. Får alltid en lite dystopisk känsla i Malmö, som om Turning Torso var den sista kvarlevan från en mer sofistikerad tidsålder, snarare än den första riktiga skyskrapan.

Men tillbaka till Stockholm. Man är så orolig över stadsbilden och över att allt ska se fint ut och det ena med det andra. Men gissa vad? Det enda sättet att skapa ett signifikant antal nya lägenheter i centrala Stockholm, där folk tydligen vill bo av någon outgrundlig anledning, det är att bygga på höjden.

Bygg ett par skyskrapor och tryck dem fulla med små enkla ettor på 20 kvadrat. Det borde lösa en väldigt stor del av bostadsbristen!

Det är slut på mark. Fatta. Dags att bygga sig upp i himlen nu. Fler bostäder är viktigare än fin utsikt från precis varenda vinkel. Ser man på de riktigt stora städerna i världen så är det just skyskrapor man får ta till för att möta suget efter bostäder.

Ser man på saken från andra sidan så vill jag säga till alla dessa människor som inte får lägenhet i centrala Stockholm... flytta utanför stan då! Eller (gud förbjude) till en annan stad! Det är inte svårare än att våga ta steget. Man kanske måste börja med att pendla in till stan ett par år i början... eller så kanske man får jobba några år i någon annan stad för att tjäna ihop till sitt jävla centrumboende.


Jag kan till exempel passa på att tipsa om det här vackra boendet... just det, vi snackar 320 kvadrat... dubbelt så stort som den där vindslägenheten... en tiorummare med gigantiskt allrum som en gång i tiden varit en biosalong. För 400 000 kr. Ni läste rätt. Det saknas inte två nollor. Fyra - hundra - tusen.

Nackdelen? Ligger i Finspång... ca 2,5 timme från centrala Stockholm. 25 minuter utanför Norrköping. Visst, alla vill inte bo i Finspång och det är därför som man i princip skänker bort hus där, men kanske möjligen får någon sig en tankeställare om vad som egentligen är så fantastiskt med att bo i en trång minietta i Stockholm för 2 miljoner. Kanske borde ni söka jobb på en mindre ort om boendet är viktigt för er?

Det finns faktiskt (tro det eller ej) en hel värld utanför Stockholm.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, bostadsbrist, bostäder, finspång, lägenhet, köpa, bostadsrätt, hyresrätt, villa

Facebook lolz!

HAHA!!!!

Dagens asgarv!

mvh Anna

Läs även andra bloggares åsikter om lol, funny, komedi, facebook