tisdag 21 december 2010

Vem är far till alla barnen?

Det är en väldigt ovanlig och speciell situation som SvD skriver om, där en nybliven pappa måste bli stämd av sin son och sedan stämma sin sjuka sambo för att få vårdnad om sitt barn. Problemet är att han bara var sambo med mamman, som har insjuknat svårt, och de hade inte gjort upp någonting juridiskt kring faderskapet i förväg. I artikeln skrivs bland annat:

– Jag tycker att systemet med att erkänna faderskap är fel. Samhället uppmuntrar att man ska ta ansvar som pappa, men fäder har inte samma rättigheter som mödrar. Jag vill ju bara ta hand om mitt barn, säger han.

Och det är klart att man förstår, men det finns en rad tunga fördelar med ett system där det är mamman måste fatta ett beslut. Lagen idag är väldigt tydlig, den säger att när mamman inte är i stånd att fatta beslut måste faderskapsfrågan upp i domstol.

Det anser jag vara det enda rimliga, och det kokar ner till de olika funktioner vi har. Mamman är -faktiskt- den enda person som man på ett objektivt sätt kan vara säker på är förälder till barnet utan att behöva utföra några tester eller en juridisk process. Hon födde barnet, därför är hon dess mor. Därav är det rimligt att hon betraktas som den enda föräldern tills dess att man ordnat upp det juridiska kring faderskapet, om det inte redan är ordnat.

Oavsett vilken relation hon har haft till sin pojkvän (om han har flyttat in, om de har dejtat, om de har haft en one night stand... ) så är det enbart mamman som man kan vara säker på. Och det är -faktiskt- bara hon som vet vem eller vilka som kan vara far till barnet. Därför är det rätt och riktigt att hon avgör frågan, och om hon inte kan så måste det falla på rättsväsendet. Annars får vi en situation där det är möjligt för män som är skrivna på samma adress att knalla in på sjukhuset och plocka med sig ett barn hem om mamman inte är i stånd att säga ifrån. Trots allt är det det enda som samboskap egentligen säger: vi bor tillsammans på samma adress.

Det är -inte- tillräcklig grund för att det ska räknas som ett faderskap!

Nej, vissa situationer är helt enkelt så sällsynta att man inte kan anpassa reglerna efter dem. Vill man bli officiellt erkänd som far redan i förväg så finns det faktiskt någonting tämligen enkelt man kan göra innan man skaffar barn tillsammans... mmm, just det, man kan agera lite ansvarsfullt och skriva någonting juridiskt förhand. Det går ju att ordna med faderskapspapprena redan under graviditeten!

Det oansvariga i sammanhanget tycker jag inte är samhällets regler för faderskap, utan snarare alla dessa par som skaffar barn ihop utan att ordna med någonting juridiskt. Liksom, hallå, ni ska ha ett barn ihop men hur ska omgivningen kunna veta vilken relation ni har om ni inte skriver någonting juridiskt? Pelle som bor hos Stina kanske bara är en kompis som har sovit på soffan, eller så finns det en annan man i bilden som är den riktige partnern. Att skaffa barn tillsammans är det största gemensamma steget man kan ta i livet - ordna upp det juridiska om ni är i en stadig relation!

Jag vet att det är värsta modegrejen att skaffa barn i fria samborelationer... man lever i något slags låtsasäktenskap där man köper varsinn ring, flyttar ihop, skaffar ungar... men man skippar ofta de juridiska bitarna med att göra upp kring testamenten och ägande och barn och hus och fan och hans moster. Att gifta sig är en behändig paketlösning på dessa frågor, som i sin grundutformning ger ett standardpaket när det gäller allt det juridiska kring en gemensam vardag. Vill man inte gifta sig så måste man, IMHO, ta ansvar genom att ersätta det paketet med andra uppgörelser. Särskilt om det finns barn med i bilden.

Jag vet inte riktigt varför många är så rädda för det juridiska och hur man kan leva i någon liten fluffig bubbla där man liksom bara tror att allt ordnar sig ändå även om man inte skriver några avtal. Skärp er, människor! Ta reda på vilka lagar och regler som berör er och skriv de avtal som behövs så att ni får som ni vill om någonting inte går som planerat. Det kallas ansvarstagande och tyvärr finns det en stor brist på detta nuförtiden.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för att du skrev detta!

Jag ser många runt omkring mig som håller på att skaffa barn, men de skriver ingenting på förhand, för de väntar tills de kan göra ett säkert faderskapstest efter förlossningen. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar! Antingen tar man ansvar redan från början och erkänner faderskapet innan födseln, eller också får man leva med risken att man kanske inte får fadersstatus utan en juridisk process om någonting skulle hända med modern. Hur vill ni grabbar ha det egentligen? Att ni ska slippa ta ansvar förrän det är säkert att barnet är ert, men att ni samtidigt vill ha faderskapsstatus utan att bli ifrågasatta så fort ni tycker att det passar?

Malle sa...

Jag känner mest förakt inför alla dessa män som inte vill skriva någonting på förhand. De vill inte engagera sig i barnet förrän de har papper på att de är fadern, och därför väntar de till efter födseln. Det är rent svinigt mot kvinnan, som får gå 9 månader i ovisshet kring huruvida killen tänker ta ansvar eller inte.

Man försöker verkligen både äta kakan och ha den kvar! Vill ni kunna få era rättigheter som barnets far, så måste ni först erkänna faderskapet! INNAN någonting inträffar!

Tänk på det, att den där "friheten" som ni får av att vänta med att erkänna barnet har ett pris och en risk - ni kanske inte blir erkända som barnets pappa om någonting händer med mamman. Ni låter hela föräldraskapet ligga hos henne och samtidigt vill ni bli erkända som förälder om någonting händer henne... det går inte ihop!

Anonym sa...

"Jag känner mest förakt inför alla dessa män som inte vill skriva någonting på förhand. De vill inte engagera sig i barnet förrän de har papper på att de är fadern, och därför väntar de till efter födseln. Det är rent svinigt mot kvinnan, som får gå 9 månader i ovisshet kring huruvida killen tänker ta ansvar eller inte."

Ehh.

Jag undrar verkligen varför denna kommentar kom in i detta sammanhang.
Artikeln ifråga handlade om en pappa som naturligtvis ville/vill vara pappa o ta ansvar men som av olika lagtekniska orsaker riskerar att inte FÅ vara just pappa!

Varför dra upp ett fåtal idioter som standard för diskussionen överhuvudtaget??

Om det nu är det som gäller så varför inte ta upp mitt fall i så fall.
Jag är en pappa som haft om min dotter själv i alla år, (hon är idag snart 20 år), just pga att modern inte VILLE ha vårdnaden.
På vilket sätt blir jag en anvarslös jävel då?

Nää, Glöm era drömmar om det perfekta samhället eller den perfekta familjen eller framförallt den perfekta MODERN!

Den perfekta modern eller perfekta pappan finns inte!

Naturligtvis så kommer alla barn från en Moder men inte alla Mödrar vill veta av sina barn!

Så tragiskt kan det faktiskt vara här i världen, take it or leave it!Så varför ska man tvinga en Moder att ta hand om ett oönskat barn när pappan VILL ta hand om det?
(Dessutom i just detta fall, så fanns det ju inga bekymmer överhuvdtaget, båda ville ju tillsammans ta hand om sitt barn...det enda som hänt är att mamman tyvärr blivit sjuk.)

Men om det nu är så, Varför ska en pappa som VILL vara pappa inte få vara det helt naturligt?

Försök glömma feministiska åsikter o bry er om BARNET istället!

Ha det
Förgrymmad

Anna sa...

Anonym,

Jag tycker att du överreagerar med din post - det här handlar inte om vem som tar ansvar för barnet, utan om att man såklart måste erkänna faderskap innan man kan hävda några rättigheter som far till ett barn.

Moderskapet är ingenting som man behöver erkänna på samma vis genom en juridisk process, då det extremt sällan är någon tvivel om vem som är mor till barnet.

Jag tror absolut inte att du är en ansvarslös jävel för att du ville ta hand om ditt barn och att mamman inte ville, det var säkert det bästa för er allihop. Men någonstans i det hela behövde du väl erkänna faderskap om ni inte var gifta, eller hur? Och jag hoppas att du håller med om att det är rätt och riktigt att man erkänner faderskapet.

Varken jag eller någon annan här har förespråkat att tvinga mamman att ta hand om ett barn - det jag talar om det är att man måste erkänna faderskapet innan man tar vårdnaden om sitt barn, och det jag tolkade att anonym menade, det var följande:

Att det är orättvist gentemot alla inblandade att vänta tills efter födseln innan man erkänner faderskapet, samtidigt som man kräver sin rätt som far ändå under tiden. Hänger du med? Man vill ha de rättigheter man har som barnets far, utan att ha erkänt faderskapet. Det går inte ihop.

Du avslutar med att fråga varför en pappa som vill vara pappa inte får vara det naturligt, ja, då frågar jag tillbaka: hur vet man att han är pappan?

Jo, mamman kan vittna om saken, man kan avtala det juridiskt i förväg eller så kan man utföra ett faderskapstest.

Eller menar du att man ska få fulla rättigheter som far "helt naturligt" bara genom att påstå att man är far till barnet? Eller menar du att man ska kunna avkräva medicinska tester från sina medmänniskor utan domstolsbeslut?

Kraxpelax sa...

Katarina Kielos skrev en bra artikel. Vad man dock måste förstå är att entusiasm och solidaritet KRÄVER en GEMENSKAP, som i sin tur KRÄVER något slags homogenitet, etnisk, religiös, ideologisk, vadhelst, men fundamentalt homogent måste samhället vara, om det ska vara just ett sam-hälle. Det är egentligen självklart,och så länge man ignorerar självklarhet blir det bara skitprat alltihop.

Anna sa...

Krax, var det där dagens slumpmässiga SD-propaganda?

Självfallet måste det finnas någon form av homogenitet, t.ex. gemensamma värderingar. Dessa måste dock inte vara samma i hela landet eller ens i alla grupper inom en stad.

Samhället kräver också oliktänkande och utveckling för att vara framgångsrikt. Inget fungerande samhälle har någonsin stått stilla i sin kulturella utveckling och inget samhälle har mått bra av att fjärma sig från omvärlden.

Jan-Erik sa...

Lagar är ju främst användbara när folk inte är överens, lyckligtvis kommer de allra flesta överens. Dagens lag exponerar barnen för onödigt stor risk (förutom att den är sexistisk).

För situationen med två djupt osamstämda föräldrar, bra eller dåliga, är det problematiskt att inte faderskapet kan fastställas mot moderns vilja. (Det går idag inte heller innan förlossningen, som du förespråkar, om en engagerad blivande far skulle vilja det.)

De allra flesta föräldrar är engagerade och bra för barnen, men det är olyckligt att det idag räcker med en självisk mor för att ödelägga ett barns liv. Man borde faderskapstesta alla barn i de fall föräldrarna inte direkt kommer överens om att de är föräldrarna (och testa rimliga fäder, men de testas redan idag om modern vill). Då har man två möjliga engagerade, vilket gör risken att barnet saknar tillgång till minst en bra förälder minskar mycket kraftigt (kvadreras, ned från kanske 5% till 0,25%). Vad är nackdelen? (Att såväl kvinnor som män inte kan vara otrogna lika obemärkt ser jag snarare som en stor fördel.)

Stella och Molly

Stella och Molly