torsdag 2 september 2010

Pappakvotering

Det finns en intressant artikel i SvD idag som beskriver problemet med den icke-individuella föräldraförsäkringen som en diskriminering gentemot papporna snarare än gentemot mammorna, vilket annars är det traditionella argumentet.

Mycket intressant vinkel, tycker jag.

Man menar i artikeln att kulturen på många arbetsplatser är sådan att män förväntas ta ut en kort föräldraledighet eller ingen alls, och att den som vill ta ut en lång ledighet kan straffas genom uteblivna löneökningar mm.

Jag tror att det finns en poäng här, men samtidigt också inte. Man missar nämligen problematiken med att mannen i ett förhållande ofta drar in mer pengar än kvinnan. Och det behöver inte bero på någon diskriminering eller löneskillnad - det är mycket vanligt att mannen i förhållandet är några år äldre, och har därmed kommit längre i karriären än den yngre kvinnan. Min sambo är t.ex. 5 år äldre än vad jag är och har ca 6000 kronor mer i grundlön (dessutom i en annan bransch).

Att många tycker att man borde dela lika på dagarna är ju en sak... det hela hamnar dock säkerligen i ett annat ljus när man väl sitter där med sin knodd och alla kostnader... och man räknar ut hur mycket mer det skulle kosta att ha pappan hemma. Då kanske det istället är värt mer att han får tjäna ihop extra pengar så kan man bygga om ett rum i huset till barnrum, planera en semester, lägga handpenning på en säkrare bil att frakta knodden i osv. Det kostar att ha den som tjänar mest hemma - det måste vara upp till varje familj att själv bestämma om det är värt kostnaden!

Slutligen missar man också den inte helt oviktiga dimensionen av valfrihet - att två människor har väldigt olika karriärsmöjligheter i olika skeden i livet och att det finns ett stort behov av att kunna anpassa sig till situationen, särskilt som tiderna har varit de senaste åren. För att ta ett exempel: en bekant till mig fick barn mitt i finanskrisen när företaget som hon jobbade på sade upp folk till höger och vänster. Att hon fick barn just då räddade troligen hennes jobb, och att hon kunde vara borta maximalt länge var troligen det som gjorde att hon hade ett jobb att återvända till. Min gissning är att företaget inte hade haft råd att få tillbaka henne tidigare än det blev. Hade hon tvingats tillbaka tidigare så hade hon nog blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Det hade varit dåligt för den nystartade familjen. Påtvingade pappadagar hade kunnat sabotera den familjen rätt så rejält.

För andra familjer kan det handla om att det bara finns en försörjare - kanske A jobbar medan B studerar eller är arbetslös. Då blir det förbaskat svårt att motivera det ekonomiskt att den enda försörjaren i familjen ska vara föräldraledig. En trebarnfamilj som jag känner består av en pappa med ca 30 000 kr i lön och en mamma som drar in typ 2700 kronor i studiebidrag. Finns inte en chans att han kan vara hemma - en påtvingad pappaledighet i det läget hade garanterat saboterat familjens ekonomi ganska rejält.

Så även om jag ger artikelförfattaren en eloge för sin poäng om att en icke-individuell föräldraförsäkring kan orsaka diskriminering av pappor på arbetsplatser på så vis att de tvingas ta ut så lite ledighet som möjligt, så tycker jag ändå att fördelarna med valfrihet väger över. Framförallt så tror jag att valfriheten kan rädda många familjer och bidra till att familjer som sitter i knipa får en dräglig livssituation.

Karriärspapporna som vill få långledigt får väl helt enkelt stå på sig! Problemet med att en lång ledighet gör att man halkar efter i karriären är någonting som är vardag för många kvinnor - och den huvudsakliga orsaken när naturligtvis att kollegorna utvecklas på jobbet och lär sig nya saker medan man är borta. Det är en fullkomligt naturlig effekt av att man tar en lång paus från arbetet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1 kommentar:

Oskar sa...

Jag tycker att båda avdelningarna är galna.

Antingen har vi IFF (individuell föräldrar försäkring) som i många fall uppenbarligen hade tvingat fram en för barnet mycket ofördelaktig situation.

Det andra alternativet verkar bestå i en situation som tvingar fram en mycket ofördelaktig situation för papporna. Kort sagt är man inte ivrig eller åtminstone villig att vara hemma med sitt barn har man fan inget som förälder att göra. Det finns nog men barn i världen som lider som det är, en stympad familjesituation här i Sverige är inte bättre än en i Afrika.

Vad folk verkar missa är att även med valfrihet så kommer det så sakteliga mer och mer pappor som väljer att vara hemma. Det är också något av en trend bland högutbildade. Vilket är en motsatts till det som många pekar på, dvs ekonomin (77,6% av 35 333kr är maxbeloppet vilket många akademiker runt 30 går över)

Av ren slump läste jag också en artikel som handlar om chefer för ett tag sedan. Vi får sämre och sämre chefer på grund av att högt motiverade och utbildade män sällan accepterar den kultur som råder med total uppoffring när man väljer karriären. Det leder till att nya chefer måste väljas bland betydligt sämre rustade personer vilket leder till en cementring av en företagskultur som inte bara ser småbarnsföräldrar som ett problem utan rent av skyr dem.

En linje som ingen diskuterar är att helt enkelt höja taket för föräldraförsäkringen. Många avtal ger också rätten att få 10% till av inkomsten kompenserad om man är föräldraledig så chanserna att göra möjligheterna för en helt neutral föräldraförsäkring torde se ljusa ut.

Stella och Molly

Stella och Molly