söndag 21 februari 2010

Ansvar över kroppen och snoppen

Igår läste jag en debatt på aftonbladet om det här med att bli pappa mot sin vilja. Historien i korthet är att en kille ha skrivit en bok som har startat debatten. Hans historia är att han hade oskyddat sex med någon tjej som han knappt kände, hon blev gravid, och sedan tyckte han att det var traumatiskt att hon valde att behålla barnet. Malin Wollin kommenterar med en egen artikel där hon menar att det utgör ett övergrepp att tvinga någon att bli pappa mot sin vilja.

Hur kan man på allvar anse att en kvinna begår övergrepp på en man om hon inte respekterar hans vilja när det gäller hennes kropp och hennes liv? Kan en kvinna verkligen begå övergrepp på en man genom att vägra att utsätta sig för en abort, som är en fysiskt påfrestande och ofta psykiskt traumatisk operation?

Att det ytterst är kvinnan som fattar beslut om sin egen kropp är en nödvändighet. Man kan gnälla om jämställdhet och att det ska vara 50/50 och allt det där, men det är inte applicerbart i det här fallet när det är kvinnan som gör 100% av jobbet med att faktiskt producera barnet när processen väl har startats. Det är hennes kropp, heller hälsa, kanske hennes liv, hennes ekonomi, hennes utbildning, hennes arbete osv som ytterst står på spel. Att hon har rätt att bestämma över sin egen kropp är en integritetsfråga, och en superviktig sådan.

Mannen gör såklart en viktig (och trevlig) del i processen, men oavsett hur mycket jämställdhetsivrarna tjuter så är det bara att inse: det kvinnan gör för att skapa ett barn är på en helt annan nivå.

Därför blir jag mest förbannad och mörkrädd på alla dessa kommentarer som dök upp på de andra artiklarna - folk som anser att mannen ska kunna frånskriva sig allt ansvar, inklusive ekonomiskt, för barnet han har skapat bara genom att informera kvinnan om att han inte vill ha något barn. På sätt och vis får man förstå "logiken" bakom denna åsikt - kvinnan fattar beslutet om att föda barnet utan att han har något att säga till om, alltså ska han inte drabbas ekonomiskt.

Men det är naturligtvis bara nys.

För det första så har mannen och kvinnan redan fattat ett gemensamt beslut när de hoppade i säng. Det finns en risk/chans att det leder till barn oavsett hur skyddad man är. Och som man måste man leva med att det finns en risk/chans att kvinnan väljer att behålla barnet om det blir något. Det är i det skedet som man begår den handling som man sedan kanske måste ta ansvar för.

För det andra så är inte abort en möjlig utväg för alla kvinnor, av personliga skäl, religiösa skäl, sociala skäl, eller kanske hälsomässiga eller etiska skäl - det är heller inte alltid en graviditet upptäcks i tid för att man ska kunna utföra en okomplicerad abort. Det är inte säkert att kvinnan har något alternativ, och att mannen då ska kunna lämna henne i sticket ekonomiskt och inte ta sin del av ansvaret bara för att han inte känner för att bli pappa är en rent förkastlig ståndpunkt.

För det tredje så är det en medeltida syn på saker och ting som lägger allt ansvaret för preventivmedel på kvinnan. Om mannen inte behöver ta något ansvar för eventuella barn om han inte vill, varför skulle han vara lika noga med preventivmedel? Jag är tyvärr säker på att fler oönskade barn skulle skapas om mannen kunde frånsäga sig allt ekonomiskt ansvar om kvinnan valde att föda ett barn som han inte önskade sig. "Hörru, nu har vi sex tjejen, men blir det barn är det helt ditt problem för jag vill inte ha någon unge."

Och för det sista (vilket kanske egentligen är det viktigaste) så måste man också tänka på barnet som trots allt blir till. Det är inte lätt att leva som ensamstående mamma (kanske mycket ung sådan) utan någon form av försörjningsstöd som underlättar med alla kostnader som barnet för med sig. Det känns helt fel att barnet ska behöva växa upp fattigt (kanske på existensminimum) och med resurser från bara en förälder bara för att pappan inte ville bli pappa.

Vill man inte bli far så kanske man inte ska ha oskyddat sex med kvinnor som man knappt känner? Eller så kanske man ska sterilisera sig med en reversibel procedur?

Bara Bella frågar:
Är det rimligt att begära att en man ska ta ansvar för ett val han inte gjort?
På det svarar jag: Bella, mannen valde att ha sex. Såvida inte kvinnan tvingade honom till detta eller stal hans armé av småkillar på annat vis, så har han redan gjort ett val och av det valet kan ett barn bli resultatet.

Kvinnans val, bådas ansvar. Det är, på gott och ont, så det måste vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

17 kommentarer:

Zac sa...

Moraliskt är det fel, men i den värld vi lever i så måste kvinnan ha rätt till sin egen kropp, som du resonerar om. Precis som barnet måste ha rätt till båda sina föräldrar.

Det är intressanta frågeställningar oavsett vad man tycker. En ytterligare fråga är om mannen bör ha exakt 50% av bestämmanderätten så snart som barnet är fött?

Låt oss också konstruera ytterligare en frågeställning - om en kvinna nyttjat en man - har han då rätten att kräva abort eller avsäga sig faderskapet? Eller rent av kräva att barnet skall födes?


//Zac

steehle sa...

Håller med i stort, men du har missat en viktig del i det hela, som jag upplevde att författaren försökte lyfta fram. Det att det finns väldigt dålig förståelse för att mannen kan känna sig "lurad", att han kan behöva få tala ut om det, bearbeta det. Han upplevde, som jag förstod det, att det inte fanns någon förståelse ens hos de som skulle vara professionella.

För vi kan ju inte rå för våra känslor. Han känner sig lurad, och då får han gå med skuld- och skamkänslor eftersom det i praktiken blir att han oönskar sig sitt barn. Det måste varar en hemsk känsla.

(Men att det skulle ge honom någon sorts medbestämmanderätt över abortens vara eller icke vara, det menar jag förstås inte.)

Taura-Tierno sa...

Jag tycker att det borde vara självklart att en man som inte alls vill ha ett barn inte ska behöva ha barnet i sitt liv öht. Jag håller klart med om att det är kvinnans rätt att i slutändan bestämma om hon vill behålla barnet eller inte, även om det är fel att pappan inte kan ha någon bestämmanderätt alls, eftersom det som du säger helt enkelt inte kan vara rättvist där. Däremot borde det, om pappan tydligt säger det och då eventuellt genom att det registreras någonstans eller nått, vara möjligt för pappan att avsäga sig allt faderskap. Typ. Dvs, inte behöva betala underhåll eller något sånt, men då inte ha någon faderskaplig rätt till barnet heller.

Något sådant borde såklart bara gälla om det bestäms så tidigt som möjligt. En pappa ska dvs inte kunna vara på fram till slutet, och sen ångra sig. Men bestäms det tidigt, så vet ju mammam om att hon måste uppfostra barnet själv utan ekonomiskt stöd. Då är det hennes val. För abort är inte enda alternativet; det är helt möjligt att adoptera bort barnet om man inte tror att man kommer att klara av att ta hand om det.

Och ett barn kan ju komma till även om sexet är väldigt säkert.

Ravenna sa...

Jag kan inte hålla med om att han ska kunna avsäga sig faderskapet. Det skapar just den problematik jag tar upp - att det lägger allt ansvar på kvinnan för en handling som man är två om.

Det är inte ett acceptabelt val att välja mellan att utföra KIRURGI eller att uppfostra ett barn själv utan ekonomiskt stöd av pappan.

Sorry, men det är inte ett acceptabelt val att utsätta kvinnor för. Det är tillräckligt många som måste leva i den situationen ändå, på grund av att de inte vet vem som är far till barnet.

Ravenna sa...

TT, sex är ingenting som man kan ha någon slag "ångerrätt" på - "gick det inte som jag ville så får jag pengarna tillbaka / slipper betala". Att man kan bli far till ett barn när man har sex är en risk man löper och det måste man acceptera.

Ravenna sa...

Zac, en man ska aldrig ha rätt att kräva abort. Aldrig. Oavsett anledning.

steehle, jag håller med om att det är viktigt att det finns stöd att få för männen som råkar ut för detta, just eftersom det måste vara på det här viset.

Taura-Tierno sa...

Ravenna: fast kvinnan har ju full ångerrätt. Hon kan välja om hon ska behålla barnet eller inte, och om hon inte vill behålla det, kan hon även välja om hur hon ska göra sig av med det. Abort eller adoption. Det handlar ju inte om kirurgi. Och på den punkten håller jag ju med; att kvinnan bestämmer den biten finns det inget sätt att göra mer rättvist.

Om mannen däremot redan från första början säger att han inte vill ha något med barnet att göra och inte vill träffa barnet eller betala eller nått, då borde han ha "ångerrätten" där. Så länge det är klart och tydligt redan från början så att kvinnan vet om det.

Och återigen, kan hon inte ta hand om barnet själv så behöver hon ju inte utsätta sig för KIRURGI. Hon kan adoptera bort barnet. Jag menar inte att det lär vara lätt för mamman att ge bort sitt barn, men det lär ju inte vara lättare för pappan att bli påtvingad barnet och tvingas vara pappa, oavsett hur avlägset, hela livet.

Så länge det är klart och tydligt redan när pappan får veta det att han inte vill vara delaktig, så tycker jag att han borde ha rätt att inte vilja. Vill kvinnan uppfostra barnet på egen hand så får hon göra det, men hon ska inte kunna tvinga den totalt ofrivillige pappan att hjälpa till, på något sätt.

Anonym sa...

Att mannen bara skulle kunna "avsäga" sig rätten(och skyldigheterna) bara han gör det tidigt nog tycker jag skulle vara helt förkastligt. Det skulle göra det hur lätt som helst för en man att svära sig fri från barnet och lämna den gravida kvinnan att ta hand om ett barn själv. Kvinnan kanske av olika skäl inte kan eller vill göra en abort. Och att säga att man kan adoptera bort sitt barn om man inte har möjlighet ta hand om det ekonomiskt är ju hemskt att säga. Tänk att bära på ett barn i nio månader för att sedan lämna bort det bara för att man inte får ekonomisk hjälp. Det skulle vara fruktansvärt. Nej, jag tycker allt att karlarna ska ta sitt ansvar!

Taura-Tierno sa...

"Tänk att bära på ett barn i nio månader för att sedan lämna bort det bara för att man inte får ekonomisk hjälp."

Tänk att bli tvingad till att bli förälder, trots att man inte vill? Att behöva ta ett ansvar man varken vill eller kanske ens har möjlighet till? Precis som att ingen kan tvinga en kvinna att göra abort så borde ingen kunna tvinga en man att vara pappa.

I övrigt så kan jag tänka mig att det jobbiga med att vara ensamstående förälder borde vara just ensamheten, inte huruvida man får pengar eller inte.

Och vad händer om kvinnan inte behöver pengarna? Om hon hittar en annan man och bildar familj med honom. Ska den ovillga pappan fortfarande behöva betala för ett barn han inte vill ha?

Och om en man ska tvingas ta ansvar för att han kanske blir pappa om han har sex med en kvinna, och då behöva acceptera att han inte har ett val, så bör ju kvinnan lika gärna tänka på om hon faktiskt kan ta hand om barnet själv. Finns ju inget som säger att pappan fortfarande är i livet när barnet föds och kan bidra ekonomiskt. Ja, det är en extrem jämförelse, men jag tycker att det är absurt att i princip säga att en man som har säkert sex och sen blir påtvingad faderskap får skylla sig själv, helt uppochner.

Det är lika orättvist att en kvinna löper risken att behöva bli både socialt och ekonomiskt ensamstående mamma som att en man kan bli tvingad att vara pappa. Ingen skillnad i rättvisegrad, tycker jag.

Anonym sa...

Jag tycker att både mannen och kvinnan ska ta sitt ansvar för det barn man har skapat.
Att bli förälder mot sin vilja är säkert inte så roligt, men man måste ju försöka tänka på vad som är bäst för barnet. Sedan kanske pappan inte behöver vara särskilt närvarande om han inte vill, men det är nog bra för barnet att veta vem han är, att han finns och kanske ha någon kontakt.
Tänk om en man skulle kunna avsäga sig rätten till sitt barn tidigt i graviditeten så som du verkar tycka är så bra. Tänk om han senare träffar barnet och ångrar sig. Vad händer då? Han har ju avsagt sig all rätt att umgås med sitt barn och att få vara pappa.
Jag tror att det enda rätta är att folk lär sig att ta ansvar och stå för sina handlingar. Livet är fan inte alltid rättvist.

Taura-Tierno sa...

Avsäger man sig inte rätten till ett barn när man adopterar bort det? Det är väl samma sak, om vi pratar om att ångra sig i efterhand?

Precis som att en mamma kanske vet att hon inte klarar av att vara mamma då, och vet att det är bättre att någon annan får ta hand om barnet, så kan ju faktiskt pappan också veta att han inte klarar av det, varken mentalt, socialt och ekonomiskt. Precis som det kan finnas gott om anledningar för en kvinna att välja abort eller adoption, så kan det nog finnas precis lika många anledningar för pappan att inte vilja ha barnet.

Så avsäger man sig föräldraskapet för ett barn och ångrar sig senare ... ja, då får man ta det.

Och jag tror också definitivt att det är bra för barnet att veta att pappan finns och ha honom tillgänglig. Men jag tror att det är värre för barnet att veta att pappan var emot barnet från första början och inte vill ha något alls att göra med barnet, överhuvudtaget.

Anders sa...

Tusentals kvinnor adopterar bort sina barn årligen, varför skulle det då vara så hemskt att män som inte önskar sitt barn adopterar bort det till mamman?

Anonym sa...

Usch, era åsikter Anders och taura tierny gör mig mörkrädd..

Taura-Tierno sa...

Jag förstår inte vad det är som är så skrämmande? Det lär väl knappast vara roligt för mannen att behöva hamna i situationen överhuvudtaget och behöva ta det beslutet? Jag menar, en man som inte skulle bry sig alls eller känna nått lär väl vara någon som ändå skulle skita totalt i ungen och mamman. Men jag tror inte direkt att de flesta män skulle börja ha oskyddat sex mer bara för det. Dels så finns ju risken för sjukdom (så skydd är bra) och dels så vill nog ingen ändå göra en kvinna gravid (så skydd är bra för det också) om det inte är meningen såklart.

Och det är inte mer skrämmande än att någon som inte har nått att säga till om blir påtvingad föräldraskap.

Att det skulle bli som du beskriver och män skulle dumpa kvinnor med barn på löpande band förutsätter ju att alla män är svin, typ. Vilket jag inte direkt tror är sant.

Taura-Tierno sa...

Sen så är det min spontana tanke att det borde gå att införa nått sånt. Det var liksom inget lagförslag eller nått. Exakt hur det skulle gå till med bestämmandet av det vet jag inte. Men något i den stilen borde vara möjligt, tycker jag.

steehle sa...

Alltså, rätta mig om jag har fel, men är det inte redan idag möjligt för en förälder att "adoptera bort" barnet till den andra föräldern? (Eller "avsäga sig föräldraskapet", kanske man säger.)

Taura-Tierno sa...

Jag har iaf ingen som helst aning om hur det fungerar. Möjligt? Är det redan möjligt att genom någon process komma undan föräldraskapet totalt om man verkligen anstränger sig för att man, av någon anledning, verkligen inte kan/vill, då ser jag ingen anledning att ändra det, såklart ... sen om det är krångligt är fine för mig, har inte menat att det ska vara typ "nej jag vill inte" och sen är det inget mer om det.

Stella och Molly

Stella och Molly