tisdag 26 januari 2010

Vill du ha mitt provocerade liv?

Jag vet inte vad jag ska tycka om den här artikeln, som är en reaktion på fallet Alexandra (ni vet, unga mamman på sjukersättning som undrar om vi vill ha hennes omförsäkrade liv).

Å ena sidan känns det riktigt skönt att någon, någon gång, vågar ifrågasätta dessa snyfthistorier som media trycker ut på löpande band så fort de bestämmer sig för att smutskasta istället för att granska.

Å andra sidan känns det olämpligt att personer i artikelskribenternas ställning ger sig in i ett enskilt fall på det viset.

Olämpligt och uppfriskande på samma gång. Verkligen provocerande och tankeväckande.

Medias vinkling i sjukersättningsdebatten anser jag har varit ett rent missbruk av medias tänkta funktion – att granska. Faktum är att bloggarna har gjort ett betydligt bättre jobb med att konkret och nyanserat framställa sjukvårdsreformerna än vad media har gjort.

Jag finner det allvarligt att gammelmedia inte tar sitt uppdrag på större allvar än såhär. Det borde finnas en ordning på saker och ting, där man först beskriver och sedan eventuellt kritiserar. Det första (och ibland enda) som gammelmedia fokuserat på i sjukvårdsdebatten har varit enskilda fall och snyfthistorier. En mediatäckning som är nästan identisk med den som man förde om sossarnas sjuksystem under förra mandatperioden. Historier som hade kunnat skrivas med exakt samma ord för 5 år sedan. När politikerna väl får kommentera så är situationen redan uppstressad och ”skandalös” tack vare medias orgie i enskilda fall.

Jag har inte läst en enda artikel de senaste månaderna (och jag har följt den här debatten) där tidningarna NEUTRALT och KONKRET granskar det faktiska innehållet i sjukreformen och verkligen djupdyker på ett proffsigt sätt i vad omförsäkringarna faktiskt innebär.

Jag tycker att det finns god anledning att ifrågasätta attityden i historierna om enskilda omförsäkrade, och att media inte gör sitt jobb när de hoppar ner i sandlådan och använder Alexandra och Marie-Louise och allt vad de heter som slagträn i debatten. Att man hittar Alexandror och Marie-Lousiar i vartenda sjuksystemen är tydligen ointressant när man kan använda deras historier för att skapa snaskiga rubriker.

MEN att ifrågasättandet ska komma från ministrar, ordförande i socialförsäkringsutskott eller andra i liknande positioner känns fullständigt olämpligt. De ska väl ändå ha vett att stanna utanför sandlådan?

Det här fallet tycker jag visar på vikten av att lyfta bloggarnas ställning gentemot gammelmedia. Bloggarna tar sig tid att vrida och vända på saker, granskar och sammanställer. Och de kan kommentera enskilda fall och lyfta aspekter som t.ex. en minister inte bör ge sig in i. Jag känner allt oftare att bloggarna gör tidningarnas jobb, medan tidningarna sysslar med att gotta sig i snyfthistorier och dra in pengar på sensationella rubriker. Och det är såklart inte PK att ifrågasätta en historia om en sjuk människa - vilket innebär att man svårligen kan försvara sig mot angrepp som utförs på detta vis.

Fundera över piratrörelsen, och över vad vi kan göra för att förbättra informationsflödet i samhället och granskningen av statsmakten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

13 kommentarer:

Anonym sa...

ja, det är ju ett sätt, distansera dig från verkligheten och lägg filtret teoribygge och systemkritik mellan dig och dom människor av kött och blod som drabbas.
"neutralt och konkret" det är väl att debattera men inte ha medkänsla, empati, förståelse för hur utformade system drabbar enskilda.
Ja, jag har känt systemet in på bara skinnet, har du?

Bettan sa...

Anonym, det du är inne på är skillnaden mellan politikerns och socialarbetarens och läkarens perspektiv.

Politiker ska inte bygga system som passar just Alexandra - för då hamnar andra i kläm eller så blir det en orimlig skattebörda för samhället.

Politiker ska se till systemet, och de ska inte engagera sig för empatiskt i enskilda fall. MEN de ska skapa system som är så bra att det finns utrymme för folk närmare patienten att kunna agera empatiskt.

Det är jätteviktigt att media granskar "neutralt och konkret" - hur ska vi annars veta hur verkligheten egentligen ser ut?

Tråkigt för Alexandra, men om det finns en Alexandra som tycker att det är jobbigt att gå till läkaren, och 10 000 människor som blir hjälpta, så är det helt rätt att anpassa systemet till de 10 000 och inte till henne. Oavsett hur snyftig hennes historia är.

Anonym sa...

Klart att media borde granska mer konkret och neutralt innan de drar igång skitkastningskampanjer!!!!

En djupdykning i en handfull enskilda fall säger inte ett smack om hur systemet fungerar.

Joppe sa...

Alexandras artickel var väll et beställningsjobb från vänstern från början. Ett typsikt ycka-synd-om reportage. Det var väll ingen slump att det var i A-bladet som den publicerades?

Anonym sa...

"skillnaden mellan politikerns och socialarbetarens och läkarens perspektiv"
Och vem tror du styr deras verklighet, med lagar och regler.
"system som passar just Alexandra"
nej men kanske ett system som inte slår obarmhärtigt mot dom svagaste.
"verkligheten egentligen ser ut"
det är en liten del av den som visas i det så förhatliga A-bladet, visserligen bara en familj, men dom kan inte finnas fler av...eller
"Tråkigt för Alexandra"
var inte så nedlåtande, hon lever i en verkligh

Anonym sa...

...hela texten kom inte med....tänkte skriva en forts men va fan det tror jag jag struntar i, den människosyn som skymtar fram här gör mig både ledsen och upprörd så tack för att du i alla fall läste och svarade...

L sa...

Anonym, jag försöker förstå mig på dig, men du beskriver inte din egen människosyn? jag tror att vi tycker samma sak egentligen - att de som verkligen behöver hjälp ska få det!

Men jag tror att vi kanske har olika kriterier för vem som behöver hjälp.

Till exempel min arbetskamrat som sjukskrev sig för "värk i handen" när hon är telemarketer! Hon använder inte ens handen i arbetet. Eller en annan bekant, som sjukskrevs för tinnitus och inte kunde jobba som förskolelärare längre - men det finns ingenting som hindrar att hon kan jobba på ett kontor. Det har man nu kommit fram till, och hon arbetar nu för att komma tillbaka till arbete genom att utbilda sig till administratör.

man tillhör inte "de svagaste" bara för att man är för sjuk för att utföra ett visst jobb, och man slås inte ut bara för att man får arbetsträning och rehab.

Vi har nog helt enkelt olika syn på vad sjukdom och svaghet faktiskt innebär.

Hemlösa, det är "de svagaste", inte folk som är sjukskrivna för diffusa symptom som "utbrändhet"!

Anonym sa...

Anonym, de flesta har nog i grund och botten samma grundsyn:

Att de som verkligen behöver hjälp ska få det.

Sedan ser man olika på vem som verkligen behöver hjälp.

Jag håller med ovanstående om att människor som är sjukskrivna inte hör till "de svagaste". Det finns så många delgrupper i ordet "sjukskriven", allt från dödligt sjuka till folk som har varit sjukskrivna så länge att isoleringen i sig har skapat en ångest över att gå tillbaka till samhället - man är helt enkelt gastkramande rädd för att gå tillbaka till arbetet. man tror inte att man duger, för man har varit borta så länge och har tappat förtroende och förmåga.

Det kan vara riktigt otäckt, men lösningen är inte att ha dessa sittande hemma.

Lisa sa...

Idag läste jag en artikel om en kille Lasse som överlevde brännskador utan ansikte och fingrar. Men han arbetar idag - utan händer - med att föreläsa och inspirera.

Någon annan i samma situation hade säkerligen varit sjuk.

Det kan vara oerhört subjektivt hur sjuk man är av samma åkomma, därför är det så viktigt att man utreder och inte är rädd för att få människor att prova på nya möjligheter.

Anonym sa...

Det är en kall och hård värld som visas i Helena Rivieres och Gunnar Axens debattartikel. är det den du hyllar ravenna, den starke och resursfulle klarar sig, resten är väl snyfthistorier.

Anonym sa...

Läs och begrunda, en av mina favorit politiker
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6470582.ab

Anonym sa...

Skulle piratrörelsen bli en del av statsmakten - vem ska granska dem då?

Ravenna sa...

Folket.

Stella och Molly

Stella och Molly