onsdag 13 januari 2010

Sann historia från vården

Det är så mycket skriverier nu om de nya sjukreglerna att jag kände att jag ville dela med mig av en sann historia och ge mitt perspektiv:

Jag har jobbat en sväng inom vården, på ett sjukhem för gamla… ”sista anhalten”, så att säga. Ingen flyttade någonsin därifrån, och många var amputerade på grund av ålderdiabetes. Jag var där på sommaren, när terapeuterna var på semester. Det var ett skrämmande och ibland deprimerande arbete, att se vad som blev av människor när de inte har någonting annat att göra än att stirra in i väggen eller ut genom fönstret. Titta tomt på teven och bara vänta på ingenting.

Jag skulle duka bordet på hemmet en dag, till frukost tror jag att det var. En av tanterna satt i sin rullstol i närheten och jag frågade om hon ville hjälpa till att duka.

Hon log med hela ansiktet, nej, med hela kroppen!

Det var helt otroligt att se.

Jag gav henne några tallrikar och hon rullade långsamt runt bordet och ställde upp dem medan jag ordnade med glasen. Hon log hela tiden, trots att det gick långsamt. Hon kände att hon gjorde nytta, någonting som var viktigt. Känslorna var skrivna i hennes ansikte lika tydligt som i en bok. Hon skulle få göra nytta idag – hon hjälpte till och vi gjorde någonting tillsammans. Någonting verkligt som hon förstod nyttan med – detta var inte bara någonting för att sysselsätta händerna, vi skulle allihop sätta oss och äta vid bordet sedan.

När halva bordet var dukat kom en sköterska ur den ordinarie personalen och tog ifrån tanten tallrikarna som var kvar. Hon sade någonting i stil med: ”men det där ska inte du göra!” och så lade hon snabbt och kallt ut tallrikarna på bordet och stegade iväg till köket där hon gav mig en sur blick – höll inte sommarvikarien koll på tanterna?

Jag glömmer aldrig hur ljuset försvann från tantens ansikte när sköterskan tog tallrikarna ifrån henne.

Vet ni vad – jag kan aldrig någonsin, aldrig, acceptera ett sjuksystem där vi inte ens får fråga de sjuka vad de klarar av. Jag såg med egna ögon en människas värde stiga inom henne, som en termometer när man håller den över ett ljus, när hon upptäckte att hon kunde göra någonting som hon inte trodde att hon kunde.

ALLA måste få frågan: vad klarar du av? Kan du göra det här?

Om vi inte vågar ställa den frågan, av rädsla för att den sjuka ska bli ledsen, känns sig ifrågasatt, eller ta livet av sig, då är vi inte människor längre. Då har rädslan segrat. Det är hälsosamt att låta de som har varit sjuka länge prova på nya saker och lära sig nya saker om sig själva.

Högerns system utmålas gärna som kallt i media, men jag ser det annorlunda eftersom jag ser passivitet, social isolering och underskattande av arbetsförmåga som de långtidssjukas tre värsta fiender.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

14 kommentarer:

Maria sa...

Väldigt rart... men ribban ligger HÖGT på dagens arbetsmarknad.

Anonym sa...

Man är inte sjuk om man kan arbeta, även om det inte finns arbeten inom det området just nu. Då är man arbetslös, och man är i samma situation som andra som är arbetslösa.

Ta t.ex. en idrottare med skadade knän som aldrig kan jobba med idrott mer... men han kan ju fortfarande jobb på kontor eller undervisa. Han är ju inte i en sämre situation än någon som aldrig hade fysiken till att bli idrottare till att börja med.

Mia sa...

Fint inlägg... jag fick faktiskt en liten tår i ögonvrån. ^^

Jag tror att det är bra att man kolla upp folk, och att man gör det relativt snart, innan de hinner fastna i passiviteten. Har man varit sjuk i ett par år så är det hög tid att prova nya vägar i livet innan man kastar in handduken och blir sjukskriven tills man dör.

Ravenna sa...

Maria, ja, ribban ligger högt, men det är väl ingen ursäkt för att människor som kan arbeta ska gömmas undan i sjuksystemet?

Att gömma undan folk i sjuksystemet bara för att det är ont om jobb är en usel lösning på arbetslöshetsproblemet.

Maria sa...

Ravenna, min poäng var den motsatta.

Det finns en grupp människor som inte har en medicinsk diagnos för sitt arbetshinder, varför de inte bör försörjas via sjukförsäkringen. Men samtidigt så är de inte anställningbara på en arbetsmarknad, där ribban ligger så högt som i Sverige.

VAR har man tänkt sig att parkera dessa människor?

Jokern i leken är - som så ofta - Sveriges förändrade demografi.

”Under 1990-talet hade kvinnor födda utanför Sverige en sjukfrånvaro som låg nästan 65 procent högre jämfört med infödda svenska kvinnor (Kindlund 1995). Studier som fokuserat på specifika grupper, t.ex. utomnordiska invandrarkvinnor, har visat att skillnaderna kan vara ännu större. År 1988 hade till exempel invandrade kvinnor av sydeuropeiskt ursprung 82 sjukdagar per år jämfört med 28 sjukdagar per år för infödda svenska kvinnor (Kindlund 1995). Det finns också oroande tecken på en ökande sjukfrånvaro bland personer födda i Sverige med en eller två föräldrar födda utomlands.”

2005 skriver FK i en rapport, bl.a. att ”Personer födda i MENA (Mellanöstern, Nordafrika) plus Turkiet hade 75 procent högre sjukfrånvaro än inrikesfödda. Även personer födda i ”övriga” Europa och Sydamerika hade högre sjukfrånvaro (44 respektive 34 procent)”

Intget riksdagsparti vill emellertid ta i frågan om de icke-anställningbara, eftersom den frågan inte kan diskuteras utan att man samtidigt exponerar Sveriges unika invandringspolitik - det skulle ju knappast vara möjligt att motivera, varför icke-anställningsbara kan invandra på svenska skattebetalares bekostnad.

Som du kanske vet, så är det mindre än fem procent som har flyktingskäl. Det är invandringen av de övriga 95% - varav en mycket stor andel är extremt lågutbildade t.o.m. analfabeter - som riksdagspartierna ej vill ha upp på bordet.

Anna Högberg sa...

Maria, jag håller med om att det finns goda skäl att vara skeptisk mot invandringspolitiken, och att man borde erkänna öppet att det finns icke anställningsbara människor i samhället, både sjuka och icke-sjuka (t.ex. människor som pga avvikande personlighet eller utseende inte kan få arbete).

Frågan är vad man borde göra med icke anställningsbara människor... jag har inga bra idéer. Har du?

Taura-Tierno sa...

Jag tycker att det är självklart att man ska kunna fråga människor om vad de tror att de kan göra, och uppmana folk att prova på. Däremot måste man ju hålla en balans mellan det och att någon som aldrig träffat personen tittar på ett papper och säger "Äh, du kan ju jobba" och stämplar på något.

Som exempel kan vi ta min mamma, som har fibromyalgi. Hon jobbar inte 40 timmar i veckan, och har inte gjort det alls sen hon blev sjuk (tror jag inte iaf, inte på väldigt länge åtminstone). Jag minns inga exakta siffror om hur mycket hon jobbade och sådär, men hon var deltidssjukskriven, och jobbade (jobbar fortfarande) i en mataffär. Sedan ville plötsligt en läkare på försäkringskassan att hon skulle gå upp i heltid, för det skulle hon klara av. Hon visste att hon inte skulle klara av det, för hon var slut redan som det var. Hennes läkare visste att hon inte skulle klara av det. Men läkaren som aldrig hade så mycket som träffat henne visste det, så så fick det bli.

Sådant är bara totalt fel. Sedan kan det ju säkerligen vara så att det ibland slår rätt, och att personen kanske klarade det bra. Men hur ofta slår det i så fall inte fel och personen verkligen inte klarar det, utan sliter ut sig totalt?

Visst ska man kunna uppmana - ibland kanske tvinga folk - att prova att börja jobba igen, eller gå upp i arbetstid. Prova och utvärdera, och sådär. Men då måste det ju göras individuellt, och inte av någon nisse som sitter och stämplar papper utan att ha någon koll.

Anna Högberg sa...

TT, håller helt med! Försäkringskassans läkare verkar se mer till sjukdomen och inte till individen. Detta har dock varit ett problem mycket länge, betydligt längre än de nya sjukreglerna har funnits.

Varför behöver FK ens egna läkare? Borde det inte räcka med att t.ex. två läkare ur den vanliga vården skrev intyg? (en vanlig husläkare och en andra läkare för att verifiera och second opinion).

Maria sa...

Hej Anna,

Du undrar, "vad man borde göra med icke anställningsbara människor".

Men - som så ofta - så är svaret beroende av HUR MÅNGA icke-anställningsbara människor, som vi talar om.

En liten mängd icke-anställningsbara individer kan ett samhälle s.a.s. leva med inom ramen för existerande socialförsäkringssystem. Det gör inte så mycket, om de stuvas undan i t.ex. sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring m.m., trots att de egentligen inte hör hemma där.

Det är naturligtvis inte principiellt tillfredsställande - men om de icke-anställningsbara är få, så kostar det för mycket att ta fram speciallösningar för denna grupp alt. att riva upp hela socialförsäkringssystemet (för alla människor). När jag skriver "kostar det för mycket", så syftar jag på förändringsarbetet - utredningsresurser, remissförfaranden, ny lagstiftning, nya tillämpningsföreskrifter m.m. - samt att människor lätt kommer i kläm, när socialförsäkringsystemen skall förändras. (Du ser ju hur människor kommer i kläm idag, när sjukförsäkringssystemet förändras.)

Det är när gruppen icke-anställningsbara blir alltför stor och ff.a. växande, som det krävs radikala förändringar. Inget lands politiker - förutom Sveriges - importerar (!) medvetet stora mängder av icke-anställningsbara individer.

Det är fullt möjligt, att utan detta tillskott av extremt lågutbildade och t.o.m. analfabeter, så skulle det egentligen inte behöva göras så mycket.

Titta på det här diagrammet, där socialstyrelsen har jämfört olika gruppers anställningsbarhet. Det är få i gruppen "instabil arbetskraft", som försörjer sig själva, utan de försörjs (periodvis eller permanent, helt eller delvis) genom olika typer av bidrag och socialförsäkringssystemet.

http://img113.imageshack.us/img113/5679/sr2006fig210nn8.png

Malle sa...

Fy faan så dåligt! Får nästan tårar i ögonen.=(

Rolf sa...

Du missar grundkritiken tyvärr. Det är inte tanken att folk ska försöka arbeta som är problemet, det är att folk inte ska veta vartifrån, eller ens om, de kommer få några pengar den här månaden.

Jag läste några exempel i en tidning där några skulle förlora hälften av sin inkomst, andra skulle få gå i tre månader innan de fick pengar igen osv.

Problemet är inte tanken att testa om folk kan arbeta, detta är något som varit med långt innan Alliansen kom till makten, problemet är att medan folk knuffas mellan arbetsförmdelingen och försäkringskassan så riskerar de att ramla mellan stolarna.

Varför kunde man inte fortsätta som förut, och undersöka arbetsförmågan samtidigt som man fortfarande fick sjukpenning? Var det för logiskt eller?

Ravenna sa...

Jag håller inte med dig - jag ser det som superviktigt att man provar på att behandla personen som frisk (eller på väg att bli frisk) så länge han/hon inte riskerar att skadas av detta. Det blir också en viktig påminnelse till den sjuka om att verkligen tänka efter om det finns annat man kan göra. Jag vill mena att har man varit sjuk så länge som flera år, så är det oftast i praktiken en fråga om ett handikapp snarare än en sjukdom.

Jag vet inte varifrån, eller ens om, jag får några pengar nästa månad. Jag kan bli uppsagd, sjuk eller vad som helst. Jag finner det orimligt att förvänta sig säkrad långtidsförsörjning pga sjukdom, när inte ens arbete ger en sådan försörjningsgaranti.

Dennis Nilsson sa...

Ja du Ravenna, det är enkelt för dig att ha de åsikter du har, eftersom du är ung, frisk, osårbar och odödlig. Den uppfattningen hade jag också en gång i tiden.

När du har blivit 20-30 år äldre är jag övertygad att du har ändrat uppfattning. Osårbarheten och odödligheten var bara tillfällig.

För mig är det helt klart att vi skall respektera arbetsoförmögna, sjuka och handikappade, och ge dem chansen till ett värdigt liv, och inte bli behandlade som Scan's grisar.

Som min numera bortgågne far sa om de som ev. fejkade att var arbetsoförmögna, "de är sjuka i hjärnkontoret, ingen normal människa vill vara andra till last, utan klara sig själv". Så visst är det då sjuka.

Jag vill inte se tiggare ligga i T-banenedgångarna invirade i Dagens Nyheter, för att inte frysa.

Ravenna sa...

Dennis, jag håller med dig till 100% om att de som är arbetsoförmögna, sjuka och handikappade ska ha en chans till ett värdigt liv. Jag förespråkar inte att behandla dem som grisar.

Jag tycker bara att det är positivt att efter en viss tid (t.ex. 3 år) undersöka och utvärdera deras arbetsförmåga, istället för att slänga dem åt sidan som om de vore kasserat skräp. Det är varken bra för de sjuka eller för samhället.

Alla som är sjukskrivna idag är verkligen inte arbetsoförmögna.

Stella och Molly

Stella och Molly