lördag 16 januari 2010

Det stör mig att det handlar om att vara kvar

De senaste veckornas sjukersättningsdebatt börjar gå mig på nerverna och senaste exemplet är Alexandra som talar ut om sin oro i Aftonbladet. Det som stör mig är att alla dessa artiklar fokuserar på det negativa och att människorna i artiklarna förutsätter att den enda lösningen som finns för dem är att vara sjukskrivna livet ut, som om det vore ett självändamål i sig. Signaturen Anonym på Högbergs tankar sammanfattar min reaktion på artikeln alldeles ypperligt:
Människan i artikeln skall delta i ett introduktionsprogram MED ersättning från försäkringskassan baserat på hennes SGI/antagandeinkomst. Hon får således ersättning. Hon står inte nödvändigtvis till arbetsmarknades förfogande och tvingas ut i arbete på heltid som aftonbladet försöker få det till. Det är ett 3 månader långt program där hennes arbetsförmåga skall prövas. Därefter har hon möjlighet till ytterligare sjukpenning alternativt a-kasseersättning där hon prövas mot arbeten på hela den svenska arbetsmarknaden utefter hennes eventuella arbetsförmåga. Ta gärna reda på vad som faktiskt gäller innan du bloggar på om empatilöshet och okunskap. Jag röstar inte blått men är allergisk mot tramsande bloggare som uppenbarligen försöker plocka politiska poäng genom att aktivt feltolka/missförstå hur verkligheten hänger samman.
Tjejen i artikeln, Alexandra, skriver själv:
Jag har skrivit en lista på hur mitt "ultimata" jobb skulle se ut. Och idag finns det ingen sån tjänst att tillgå.
Jag tycker själv att det är djupt tragiskt att läsa artiklar som går ut på att unga människor ser det som den enda lösningen att vara helt och hållet beroende av andra livet ut utan att någonsin prövas eller utvärderas, särskilt när man inte ens skriver artiklarna med någon typ av journalistisk granskning om hur verkligheten runt omkring hänger ihop. Det får mig att ta mig för pannan när sjuka människor påpekar att det ultimata jobbet inte finns att tillgå. Gissa vad? Det ultimata jobbet finns inte att tillgå för mig heller, trots att jag är frisk.

Kalla mig cynisk om ni vill, men vågen av "jag vill leva på så hög ersättning som möjligt tills det ultimata jobbet dyker upp"-artiklar kan ställas mot vågen av "jag har varit sjuk och vill nu jobba men det går inte att anställa mig"-artiklar som kom under den förra regeringen. Till exempel den här från 2005 om en kvinna som ville ut och jobba, men där sjukreglerna gjorde det för riskabelt för företagen att anställa.
Jag är säker på att en stor andel sjukskrivna skulle kunna ta sig ut på arbetsmarknaden igen om reglerna uppmuntrade till anställning. Men just nu är jag en jätterisk för arbetsgivarna.
Detta skrevs 2005, under socialdemokraternas regering. Jag vill också uppmärksamma på följande artikel från 2005.

Sagor från livbåten skriver en skitbra och nyanserad artikel om sjukvårdsreformen:
Alliansen är faktiskt inne på rätt spår, men det har hanterat frågan valhänt och utan förståelse för att karta och verklighet är helt skilda saker.
Det är tragiskt när människor hamnar i kläm, och det måste till ändringar - kanske framförallt hos själva försäkringskassan, så att de som arbetar där förstår de direktiv de ska tillämpa och har goda och människovänliga metoder. Men vi ska hålla i åtanke att det inte är ett självändamål att leva på ersättning eller bidrag livet ut. Det ska ses som en absolut sista utväg. Och, åter igen, vi kan inte ha ett system där man inte kollar upp med viss förutsägbar regelbundenhet vilken arbetsförmåga som sjuka faktiskt har.

Signaturen Johan skriver:
I vilken värld kan det vara fel att kolla vilken förmåga man har och vilka eventuella lösningar som kan finnas?
Jag tycker ärligt talat inte att det känns som någon tragedi när en långtidssjukskriven 30-åring får delta i ett introduktionsprogram och får sin arbetsförmåga prövad. Inte så länge hon fortfarande kan bli sjukskriven igen om det inte skulle fungera för henne. Jag förstår att hon är orolig för framtiden - men vem är inte det? Vem vet hur deras liv ser ut om ett år eller ens en månad?

Att en 30-årig trebarnsmor ser livslång sjukersättning som den enda lösningen är väl den verkliga tragedin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill dela med mig av den här kommentaren jag hittade på Alexandras artikel (frånPolbie):

Är själv utförsäkrad och var på mitt första möte igår. Jättebra! Mänskliga handläggare som förklarade att de inte ville sätta dit människor, utan se om det finns något man kan göra för att hjälpa till att komma tillbaka. De var fullt medvetna om att de flesta inte kommer tillbaka till arbete på hundra procent , de var fullt medvetna om att det handlar om sjuka människor. De kommer att boka individuella möten på tider som passar, och det kommer att vara olika insatser för alla, och olika mycket. För någon kan det handla om arbetsträning, för någon annan att träffa en arbetsterapeut och för en tredje kanske att prova ut ett hjälpmedel. De vet att folk är sjuka i grunden! När dessa 3 månader gått finns det flera vägar, kanske blir man kvar i arbetsförmedlingen, kanske blir man åter sjukskriven eller andra alternativ. Har själv varit sjuk i flera år, men med rehabilitering i form av smärtkurs, coaching och arbetsträning har jag hittat något annat än det jag tidigare arbetade med jag kan klara av. I dagsläget är det 25%, men jag hade aldrig kunnat ta mig dit själv. Alltför många ser detta som att samhället vill sätta dit dem, se det istället som en möjlighet och en rättighet att fullt ut undersöka vilken hjälp du kan få. Lycka till alla i samma situation.

Tack för ett bra inlägg Ravenna! Vi måste se nyanserat på det här och se systemet som en möjlighet och inte som ett hinder för att få sjukersättning hela livet.

Elin/Smeg sa...

Jag känner empati med de som blir utförsäkrade. Jag har inte ett hjärta av sten, men ändå kan jag inte låta bli att tänka på en vän till min mamma.

Mammas väninna arbetade som forskare på Uppsala sjukhus. Mitt i livet drabbades hon av en muskelsjukdom. Hon fick svårt att gå, med hjälp av rullstol tog hon sig till jobbet. Sjukdomen förvärrades, hon förlorade förmågan att tala, hon kunde inte använda sina händer, och hon led av ständig smärta. Med hjälp av sin man tog hon sig till jobbet. Hon jobbade tjugo minuter, vilade tjugo minuter, ända till maken kom och hämtade henne igen. Hon fick hjälp att gå på toaletten och hon fick hjälp att äta och ta sina mediciner - men hon jobbade. Hon jobbade fram till dagen då sjukdomen tog hennes liv.

Nu finns det förstås omständigheter i denna berättelse som inte gäller alla. Hon hade en högskoleutbildning, hon hade en fast anställning som forskare och hon kunde styra över sina arbetstider själv.

MEN - ett stort men - jag har så svårt att tänka mig att en människa, trots t ex ryggont (som jag har en vän som klagar över och har varit sjukskriven i snart tio år) inte kan göra något arbete överhuvudtaget. Inte något - nada. Varför? Varför kan man ta hand om tre hästar och fyra barn, men man kan inte jobba? (som min vän) Finns det verkligen inget arbete på denna jord som går att utföra trots ryggont?

Jag bara undrar ibland...

Anonym sa...

Det löser sig säker helt själv om vi importerar några hundra tusen blattar ytterligare till landet.

Pelle

Dalarna-Mimmi sa...

Kan man ta hand om tre barn så kan man väl åtminstone bli dagmamma? Vi har en sjukskriven sjuksköterska i 40-årsåldern på min ort (ryggont och ångest), hon har två barn själv och under eftermiddagendagen så hämtar hon ytterligare 2-3 barn på samma skola som tillhör grannar som arbetar. Det är ett jättebra arrangemang där grannarna är toknöjda med att slippa hämta och lämna på dagis och barnen får några sociala timmar när de leker och gör läxorna. Grannarna betalar henne svart, såklart.

Även om det fungerar bra för alla inblandade så sticker det såklart i ögonen på mig att någon som lever helt och hållet på samhällets pengar ändå klarar av att jobba 3 timmar om dagen och dra in extrapengar.

Men kvinnan ser det såklart som att hon skulle göra samma jobb för mindre pengar om hon gjorde det vitt eftersom sjukersättningen såklart skulle påverkas om hon jobbade nästan halvtid.

Jag tycker att det är bra att människor prövas - det förekommer mer sånt här än vad man vet om.

Anonym sa...

Alla kan göra något men alla är inte anställningsbara. Bara för att en sjuk person med värk skulle kunna klara av mycket enkla arbetsuppgifter klara av att utföra "någon form av jobb" är således inte synonymt med att vara anställningsbar.

Taura-Tierno sa...

Dessutom kan det väl vara så att man klarar av att ta hand om barnen och hemmet, men när det är klart, så orkar man inte mycket mer? Om man är riktigt sjuk. Jag menar att, barnen måste man ju ta hand om, även om man egentligen inte har någon ork till det. Finns ju inget att göra. Så när man har gjort det kanske man är så utsliten att man inte klarar mer än att ... ja, vara hemma och göra så lite som möjligt.

Bara för att det finns någon sorts möjlighet att göra något betyder det ju inte att människan BÖR arbeta med något och slita sig till döds. Det borde ju vara en fullt individuell bedömning.

Anonym sa...

Men å andra sidan, det finns människor som inte är anställningsbara trots att de är friska.

Varför ska man få högre ersättning om man inte är anställningsbar pga en skada, än på grund av avvikande utseende, taskig personlighet eller annat?

Taura-Tierno sa...

Jag tycker det är självklart att man ska kunna få ersättning om man verkligen är icke-anställningsbar och fullt frisk. Men hur ska man definiera det? En sjukdom måste ju vara ett förhållandevis enkelt kritierium att undersöka. Avvikande utseende, personlighet eller annat är ju betydligt svårare, om det inte är någon sjukdom som ligger bakom det som är avvikande.

Dessutom skulle jag nog inte vilja kalla taskig personlighet ett skäl till vara icke-anställningsbar. Personlighet kan man trots allt ändra på om den är så hemsk att man inte kan få ett enda jobb. Får man inget jobb pga hur man beter sig, så tycker jag nog att man är skyldig att anpassa sig, åtminstone medan man söker arbete.

Utseende är lite svårare att ändra, däremot. Men är det verkligen omöjligt att få arbete pga utseende? Om det bara är utseendet, och inte så att man har något fysiskt handikapp, för då borde det väl klassas som sjukdom?

Thomas Tvivlaren sa...

@Ravenna: Du glömmer dock en viktig detalj. Det finns i dagens Sverige inte jobb åt alla människor. Det finns samtidigt mängder med fullt friska människor som inte vill något annat än att jobba och slippa känna sig som en paria och en belastning för samhället (vilket jag är övertygad om är en betydligt mer förekommande känsla än "åh gu' va skönt å slippa jobba").

I ljuset av detta blir det inte bara skrämmande utan ovärdigt ett land som Sverige att sätta blåslampa på sjuka då man med detta förfarande per automatik sätter ökad stress och press på de som verkligen inte behöver det.

Stella och Molly

Stella och Molly