Det är så mycket skriverier nu om de nya sjukreglerna att jag kände att jag ville dela med mig av en sann historia och ge mitt perspektiv:
Jag har jobbat en sväng inom vården, på ett sjukhem för gamla… ”sista anhalten”, så att säga. Ingen flyttade någonsin därifrån, och många var amputerade på grund av ålderdiabetes. Jag var där på sommaren, när terapeuterna var på semester. Det var ett skrämmande och ibland deprimerande arbete, att se vad som blev av människor när de inte har någonting annat att göra än att stirra in i väggen eller ut genom fönstret. Titta tomt på teven och bara vänta på ingenting.
Jag skulle duka bordet på hemmet en dag, till frukost tror jag att det var. En av tanterna satt i sin rullstol i närheten och jag frågade om hon ville hjälpa till att duka.
Hon log med hela ansiktet, nej, med hela kroppen!
Det var helt otroligt att se.
Jag gav henne några tallrikar och hon rullade långsamt runt bordet och ställde upp dem medan jag ordnade med glasen. Hon log hela tiden, trots att det gick långsamt. Hon kände att hon gjorde nytta, någonting som var viktigt. Känslorna var skrivna i hennes ansikte lika tydligt som i en bok. Hon skulle få göra nytta idag – hon hjälpte till och vi gjorde någonting tillsammans. Någonting verkligt som hon förstod nyttan med – detta var inte bara någonting för att sysselsätta händerna, vi skulle allihop sätta oss och äta vid bordet sedan.
När halva bordet var dukat kom en sköterska ur den ordinarie personalen och tog ifrån tanten tallrikarna som var kvar. Hon sade någonting i stil med: ”men det där ska inte du göra!” och så lade hon snabbt och kallt ut tallrikarna på bordet och stegade iväg till köket där hon gav mig en sur blick – höll inte sommarvikarien koll på tanterna?
Jag glömmer aldrig hur ljuset försvann från tantens ansikte när sköterskan tog tallrikarna ifrån henne.
Vet ni vad – jag kan aldrig någonsin, aldrig, acceptera ett sjuksystem där vi inte ens får fråga de sjuka vad de klarar av. Jag såg med egna ögon en människas värde stiga inom henne, som en termometer när man håller den över ett ljus, när hon upptäckte att hon kunde göra någonting som hon inte trodde att hon kunde.
ALLA måste få frågan: vad klarar du av? Kan du göra det här?
Om vi inte vågar ställa den frågan, av rädsla för att den sjuka ska bli ledsen, känns sig ifrågasatt, eller ta livet av sig, då är vi inte människor längre. Då har rädslan segrat. Det är hälsosamt att låta de som har varit sjuka länge prova på nya saker och lära sig nya saker om sig själva.
Högerns system utmålas gärna som
kallt i
media, men jag ser det annorlunda eftersom jag ser passivitet, social isolering och underskattande av arbetsförmåga som de långtidssjukas tre värsta fiender.
Läs även andra bloggares åsikter om
sjukersättning,
vård,
sjukreglerna,
historier,
människor,
självmord