Gerard och Shadi får bakläxa

Idag skriver Gerard Versteegh och Shadi Bitar en onyanserad hatartikel i SvD, riktad främst mot riksdagsledarmot Karl Sigfrid på grund av hans ställningstagande i Internetfrågor.

Det finns en rad felaktigheter i artikeln, som tydligt avslöjar att Gerard och Shadi är pinsamt oinsatta i Internetfrågor. Låt oss bemöta, och skratta åt, deras dynga:

En moderat internetpolitik bör sträva efter ett fritt, tillväxtdrivande och entreprenöriellt internet. Då kan man omöjligen som riksdagsledamoten Karl Sigfrid (Brännpunkt 27/8) ensidigt ställa sig på piraternas sida i total konfrontation mot dem som ska utveckla framtidens tjänster.

Redan i inledningen kommer första klavertrampet. G&S vet tydligen inte om att piraterna inte ställer sig emot de som utvecklar framtidens tjänster - piraterna utvecklar själva framtidens tjänster och försöker tålmodigt och med expertkunskap förklara för företagen vad som krävs av framtidens tjänster. Piraterna förespråkar just ett fritt, tillväxtdrivande och entreprenöriellt Internet. Detta kräver en miljö där upphovsrätten och övervakningen inte får tillåtas ta stryptag på entrepenörernas möjligheter. Övervakning och en drakonisk upphovsrätt ligger direkt ivägen för framtidens tjänster.

En någorlunda fungerande lagstiftning som håller tillbaka den illegala konkurrensen är tvärtom en förutsättning för en positiv marknadsutveckling.

Här svänger man sig med ord och inga visor! Illegal konkurrens... ja, tjenare. Vi kan väl lämna det stolpskottet utan vidare kommentar och bara skratta? ROFLMAO, som nördarna säger.

Karl Sigfrid och hans meddebattörer gör sitt bästa för att monopolisera rättsäkerheten som argument.Så märkligt då, att Karl Sigfrid upprörs så över att Black Internet efter domstolsbeslut drar in Pirate Bays kapacitet, men helt står tyst när aktivister i piratlägret straffade Black Internets laglydighet stenhårt genom ett sabotage som tillfälligt slog ut företagets hela verksamhet.

Har jag missat något, eller har någon redan dömts för detta dåd? Sist jag kollade så måste man dömas innan man anses skyldig. Det kallas visst... hmm... hmm... rättssäkerhet? Kära G&S, känns det inte lite förhastat att hoppa till slutsatsen att det var "aktivister i piratlägret" som utförde sabotaget? Kan vi inte, snälla, låta polisen göra anklagelserna och låta en domstol döma? Jag förstår att det är frestande att gapa och skrika och lägga skulden på piraterna, men försök bete er som vuxna, ok?

Faktum är att inte ens Black Internets VD, Victor Möller, är säker på att det hela har med piraterna att göra. Han säger:

– Det är inte självklart att det har med The Pirate Bay att göra. Jag är inte alls säker.

Om det här är de briljanta hjärnor som ska skapa framtidens tjänster så blir jag mörkrädd. Jag försöker komma på ett bra och insiktsfullt citat att avsluta bloggposten med, men det enda jag kan komma på just nu är en något omogen klassiker från Monty Python (som för övrigt ökade sin DVD-försäljning med 23 000% genom att lägga ut sina sketcher gratis på nätet):

I fart in your general direction.

/Anna

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, kulturspridning, pirater, Piratpartiet, the pirate bay, black internet

Kriget mot kreatörerna fortsätter, STIM har valt sida

Kriget rasar vidare. Det går inte att tolka på annat vis än att Universal nu utan förhandling försöker skärpa villkoren gentemot nya kreatörer i sina avtal med STIM, och att STIM är helt med på noterna. Resultatet blir att teatrar framöver, om detta får fortsätta, kommer att få svårt att sätta upp pjäser som innehåller mycket musik. Det leder med andra ord till ett stryptag på teaterkulturen, där nya pjäser först måste "godkännas" av skivbolagen för att man inte ska drabbas av straffavgifter, riskera nedstängning eller att behöva göra om repertoaren med en lägre kvalitet på föreställningen som följd.

Detta är naturligtvis kontraproduktivt för alla parter, även för skivbolagen. Det måste verkligen krävas riktiga kötthuvuden för att inte förstå att man skadar sina egna - och de gamla upphovsmännens - intressen på det här viset.

Att gammal musik introduceras för en ny generation är POSITIVT för försäljningen av musiken ifråga. Att gammal musik återanvänds och tolkas på nya sätt är kreativt och positivt på alla sätt och vis - och ytterst kontraproduktivt för alla parter att lägga på höga avgifter eller krångliga ansökningsprocedurer för att detta ska tillåtas. Det är en fråga om kontroll. Man gör det bara för att man kan. För att visa sin makt.

Upphovsrätten måste utformas på så vis att nytt skapande främjas. Detta uppnår man inte genom att hindra skapare från att tolka andra skapare. Ska det verkligen inte ens räcka med drakoniska organisationer i stil med STIM, som kommer med det ena kränkande förslaget efter det andra? Ska inte ens betalningar till STIM räcka för att man ska få skapa?

Vem vinner på att kulturen sitter bakom galler?

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, teater, kulturskapande, STIM

Black Internet-blockaden

Det finns många problem med Black Internet-blockaden. Inte minst att det domstolen försöker tvinga dem till är att blockera tillgången inte till TPB som helhet, utan till endast de torrents som stämningen gäller. Och här blir det verkligen svårt.

Det The Pirate Bay-killarna åtalades för var ju inte brott mot upphovsrättslagen, utan MEDHJÄLP till brott mot upphovsrättslagen. Black Internet levererar en tjänst som hjälper till att uppnå detta. Det Black Internet sysslar med är alltså på sin höjd MEDHJÄLP TILL MEDHJÄLP.

Mig veteligen är det extremt sällsynt att någon döms för medhjälp till medhjälp. Inte ens i allvarligare brott, som till exempel mord, är det någon som bryr sig om att tala om medhjälp till medhjälp. Hur skulle det se ut?

"Du körde din farbror Kalle in till stan igår va?"
"Ja... jag kör taxi."
"Du lämnade av honom vid biblioteket?"
"Ja... han skulle låna en bok, sa han."
"Är du medveten om att han sedan gav den boken till sin kompis, som slog ihjäl bibliotekarien med den?"
"Eh... va?"
"Det gör dig skyldig till medhjälp till medhjälp till mord. Du måste genast sluta köra folk i din bil till och från eller genom centrum. Om du inte lyder så drar jag in ditt körkort."
"Men jag kan inte arbeta om jag inte får köra genom centrum?"
"Det skulle du ha tänkt på innan du körde en mördarmedbrottsling till stan, din förbannade medhjälpsmedhjälpsbrottsling!"

I andra nyheter:

Vi är ett kommersiellt bolag och vill så klart att vår musik ska spelas så mycket som möjligt, säger Martin Ingeström, vd för Universal Music Publishing.

Detta appropå att man har gett sig på stadsteatern för att man försöker komma undan med att bara betala STIM-avgift. Man vill definiera den aktuella pjäsen som musikal, och då måste man betala mer pengar.

Det Ingeström glömde tilläga var: "...vill så klart att vår musik ska spelas så mycket som möjligt, så länge den som spelar upp musiken betalar dryga avgifter, den som lyssnar betalar tre olika straffavgifter, och allmänheten beskattas ytterligare varje gång vår musik spelas."

Ja, har man sådana villkor så är det klart som fan att man vill att musiken ska spelas mycket - om varje spelning genererar en skyhög vinst utan motprestation.

Läs även andra bloggares åsikter om medhjälp, fildelning, the pirate bay, kulturspridning, black internet

Tydligen räcker inte ens STIM...

En teaterpjäs stoppas, trots att man betalar till STIM, på grund av att rättighetsinnehavarna anser att kanske möjligen så kan innehållet (som man inte verkar känna till någonting om) uppfattas som opassande av rättighetsinnehavaren.

Samtidigt försöker skiv- och musikindustrin strypa distributionsvägarna för sin konkurrens genom att attackera samhällets infrastruktur.

Man häktar också en 33-åring för innehav av upphovsrättsskyddat material, som han tydligen har spridit till en begränsad krets av nära kända människor. Medhjälp till tillgängliggörande för allmänheten, lär det väl bli tal om.

Servern misstänks innehålla hundratals, kanske tusentals, filmverk, säger Fredrik Lindblad.

Ursäkta mig, men sedan när är det olagligt att INNEHA upphovsrättsskyddat material? Eller ens att lägga det på en server? Den springande punkten är ju tillgängliggörandet, inte innehavet. Film är inte knark. Det är inte olagligt att inneha film, oavsett hur man har fått tag på den. Hur i all världen främjar man kulturskapande genom att halvt kriminalisera innehav?

De människor som idkar denna häxjakt påstår sig skydda kulturen och rädda kulturen. De ljuger. Effekterna av deras lumpna attacker och kränkningar blir i längden katastrofala för kulturen. Hur ska nya skapare kunna nå ut och finna sin publik på ett modernt och effektivt sätt, om samhällets infrastruktur kriminaliseras?

Naturligtvis är det inte fildelningen av sina egna verk som de här bolagen är rädda för. Nej, det är naturligtvis fildelningen av andras verk och den konkurrens som frodas i en miljö där kunden, och inte säljaren, kontrollerar informationsflödet.

Denna häxjakt gör mig mörkrädd.

Jag innehar stora mängder upphovsrättsskyddat material. Jag fildelar. Jag använder The Pirate Bay.

Hajade du till nu? Läste du ovanstående som att jag erkände brott? Läs igen. Ingenting av ovanstående är i sig olagligt. Att köra bil är inte synonymt med att köra för fort.

Som kreatör och författare känner jag mig direkt hotad när det gäller mina möjligheter att nå ut med det jag skapar av det som håller på att hända. Det är en vild häxjakt utan ledning - bara vapenivrarna springer omkring och skjuter på allt som rör sig. Vi måste dra tillbaka dessa frågor till den politiska arenan, och sätta moderna och aktuella definitioner på saker och ting. Det måste stå klart och tydligt för alla vad en "mere conduit" är för någonting.

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, the pirate bay, rättsövergrepp, Piratpartiet, kulturspridning,

Rättsövergrepp å det grövsta

Många känner sig maktlösa och utsatta idag. Tingsrätten har nämligen kört över grundlagen för att blidka skivbolagen. De beslutade sig för att grundlagen är mindre viktig än dessa företags affärsmässiga intressen. Om effekterna av detta får kvarstå så kommer vi att få följande förändringar i samhället:

1) Från och med nu är brevbäraren ansvarig för innehållet i det han förmedlar, och han kommer att få en lista på adresser som han inte får leverera post till eller från. Vem som helst kan lägga till adresser till listan med en enkel stämning. Gillar jag inte min granne så behöver jag bara fejka ett brev skrivet från eller till honom och gå med brevet till en domstol. ”Titta,” kan jag säga. ”Han skickar muffinsrecept från Vår kokbok! Stäng av honom från posten! Nej, ännu bättre… stäng av hela hans hus!”
2) Torrent-tekniken är officiellt kriminaliserad. Man kan inte tolka det på något annat sätt när man försöker stänga av tekniken från Internet på grund av vad vissa använder den till. Under de omständigheter som råder så går det inte att driva en torrent-sajt lagligt.
3) Distributionsvägarna för alternativ kultur stryps. Det är många kulturskapare som använder The Pirate Bay som främsta distributionsväg till sina kunder. Jag hade själv som plan att använda TPB när jag släpper min ljudbok framåt oktober.
4) Förtroendet för rättsväsendet är borta. När tingsrätten kan döma mot grundlagen och fullständigt ignorerar att en ISP är en ”mere conduit”… vad finns det kvar? Vem i den generation som växer upp nu kommer att vända sig till rätten med sina problem, när alla vet att rätten bara är en svindyr institution som dömer hej vilt utan att respektera lagen?

Sorgligt är också att dessa kränkningar av folket inte har någon annan effekt än att man just kränker medborgarna. The Pirate Bay var inte borta mer än några dagar när deras servrar stals – allting pekar på att de kommer att vara igång igen inom kort. Och om inte, så finns det en mängd TPB-kloner som väntar på att ta över trafiken.

Så vad har man uppnått? Vad har man uppnått genom att bryta mot grundlagen, slänga meddelarskyddet i toaletten och skita på det, dra yttrandefriheten genom ett rivjärn och hoppa på bitarna?

Absolut ingenting.

Och det här ska någon få fan för. Det slutar inte här.

Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, Piratpartiet, fildelning, kulturspridning, rättssäkerhet, rättsövergrepp

Voddler - trampar redan snett

Idag läste jag lite om Voddler på expressen, här och här. Läser man bara uppifrån och ner så låter det jättebra - filmer tillgängliga i bra kvalitet när man vill. Ungefär som spotify, fast för film. Det kan nog dra en hel del intresserade människor, men jag delar inte artikelskribentens entusiasm om att detta kommer att få mycket av den illegala fildelningen att upphöra.

Anledningarna till min skepsis är dessa:

1) Många människor använder idag inte sin dator för att spela upp film. Med musik spelar det inte lika mycket roll - där är det oftast lätt att ansluta högtalarna till datorn. Men med film behöver man få ut både ljud och bild till vardagsrummet om man ska kunna titta mer än en person åt gången. Att strömma ner till datorn i OK kvalitet är en sak - att strömma ner till datorn och sedan vidare genom hela lägenheten till teven och förstärkaren är en annan sak. Mer komplicerat. Dyrare. Jobbigare. Dessutom sitter många med manicker á la Popcorn Hour, som är gjorda för filöverföringar snarare än streaming (även om flera klarar detta också). Med andra ord - den utrustning som många har hemma är konstruerad för filer, inte för streaming. I längden fixar det sig nog, men detta kan göra systemet trögstartat.

2) Det framgår av artiklarna att man tänker sig ett mer begränsat utbud för den reklamfinansierade gratisversionen. Detta är en seriös blunder. I gratisgruppen finns nämligen de som inte skulle kunna tänka sig att betala för en prenumeration av någon anledning - dessa missar man helt om man begränsar utbudet i gratisversionen. Det kommer bara att skapa irritation och skicka tillbaka folk till fildelningen.

3) Utbudet tycks bli tämligen begränsat. Åtminstone till en början. Alla indikationer pekar på att det blir ett standardutbud med mainstreamproduktioner. Inget fel i sådana, egentligen, det är bara det att charmen med torrentsajter är just att man kan upptäcka det ovanliga också... kinesiska actionrullar, obskyr japansk anime från 70-talet, fransk stumfilm, svenska barnprogram från 80-talet... kommer sådant att finnas, eller blir det bara de senaste pang-pang rullarna från Hollywood?

4) Fortfarande inga möjligheter att spara på hårddisk - detta är någonting jag kräver av en tjänst som jag betalar för, eftersom jag ofta ser på film på platser där Internet inte är tillgängligt, t.ex. på tåg och buss.

I övrigt ser jag fram mot att testa Voddler när det kommer. Jag tycker i allmänhet att streaming är en riktigt bra idé för framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om voddler, fildelning, pirater, kulturspridning, nedladdningar

Luftskeppet som gick på grund

Något jag tidigt frågade mig i The Pirate Bay-affären var: vad är det man försöker köpa egentligen?

Som alla som någon gång har använt TPB vet, så är The Pirate Bay inte webadressen som man surfar till, utan användarna. Det är användarna som står för materialet, det är användarna som skapar livet på sajten, det är användarna som står för bandbredden - användarna ÄR Pirate Bay.

Och användarna har väl aldrig varit till salu? Och sannerligen har de inte tillfrågats om de är intresserade av att ingå i köpet, särskilt inte som de förväntas stå för en del av notan.

Nej, hela affären ser ut att förvandlas till ett skandalomsusat (och pinsamt) brottsmål. Om någon i framtiden gör en film om The Pirate Bay så tänker jag mig slutet ungefär här: gamla Pirate Bay släcks ner och hundra nya uppstår i dess ställe. Pamparna som trodde sig ha haft segern inom räckhåll lägger sig ner och gråter över konferensbordet, och TPB-grabbarna går ut i solen och skålar med paraplydrinkar. Pirate Bay har dött - men fildelningen fortsätter och har nu spritts över så många olika trackers att det inte längre finns något centralt nav med fuck you-attityd att attackera. Tekniken tar ett hopp framåt in i eran av svärmar, VPN-tunnlar och anonyma nätverk. Framtiden är här - Internet är fritt.

Det är ett bra slut.

Låt oss hoppas.

Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, fildelning, pirater, kulturspridning

Den digitala marknaden handlar inte om exemplar

Idag läste jag en artikel i DN om nya filmtjänster och hur man ska börja släppa filmer tidigare på nätet… under vissa omständigheter såklart. Och det är det gamla vanliga, man förväntar sig att folk ska betala hutlösa priser för att få en film streamad, utan inspelningsmöjligheter, DRM-skadat såklart, fungerar bara till vissa browsers, ingen möjlighet att dra ut filmerna till vardagsrummet om man inte är seriös videogeek.

Oj vilken revolution det kommer bli.

När ska de här typerna inse att den digitala marknaden inte handlar om exemplar, utan om att samla människor på en plats där det går att tjäna pengar på deras aktiviteter i andrahand? Och det enda sättet att samla människor i längden är att vara bättre än gratisalternativen.

Vatten rinner inte uppåt så länge det finns en väg neråt.

På 7-8 minuter skulle jag (i teorin) kunna få hem en långfilm i god kvalitet som inte ens är släppt på DVD i Sverige, gratis och helt utan DRM-skydd. DET är vad man måste konkurrera med, för oavsett om det jag just beskrev är lagligt eller inte, så är det livets (och Internets) realitet. Alla tjänster som är sämre än detta för användaren är dömda att misslyckas i längden.

Ibland snackas det också om att fildelare och bolag måste ”mötas i mitten”, men då tänker man ofta i banorna att fildelaren måste börja betala, och inbillar sig att frågan bara handlar om att ”mötas i mitten” kring hur mycket han ska betala. Och så tar man mitten mellan 0 kronor för fildelning och 100 kronor för ett normalt biobesök och kommer fram till 50 kronor för en godtycklig videotjänst som fildelaren (trots sannolikt ointresse) förväntas köpa. Är det att mötas i mitten? Nej, det är feltänkt. Totalt.

Det enda realistiska ”mötas i mitten” som existerar, det är att fildelaren fortsätter som förut, men att du lockar honom att göra det på din tomt istället för i skogen.

Den digitala marknaden handlar inte om exemplar.

Den handlar om att skapa attraktiva samlingsplatser för människor.

Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, the pirate bay, kulturspridning, video on demand

Nya Pirate Bay avtändande

Låt se om jag lyckas sammanfatta och kommentera de förändringar som kommer ske i The Pirate Bay efter övertagandet.
1) Det blir betaltjänst med under 200 kr / månad, alt hyra ut sin bandbredd.
2) Rättighetsinnehavarna kan plocka bort material som de inte vill se där.
3) Man måste registrera sig för att kunna använda tjänsten.
4) Användarna förväntas fortsätta stå för materialet genom att bryta mot lagen.

Med andra ord:
Användarna förväntas begå brott och avslöja sig genom registrerade konton, betala för detta, ställa upp med bandbredd, pengarna kommer i stort att gå till onödiga mellanhänder som när som helst kan stoppa det man vill dela. Till skillnad från Spotify, där bolagen själva står för materialet, är det alltså (jag upprepar) användarna som förväntas fortsätta ladda upp illegala kopior. Man får alltså ingenting nytt för de där max 200 kronorna per månad, det blir bara som en försäkring mot stämningar.

Sweet.

För max 200 kronor får jag alltså begå upphovsrättsbrott under skivbolagens vakande blickar. Och de lovar att inte sätta dig mig så länge jag fortsätter ge dem pengar.

Allvarligt talat, är det någon som tänder på det här? Ens lite grann?

Min gissning är att det nya Pirate Bay kommer att få ungefär samma livslängd som de bananflugor som just nu har invaderat mitt kök. Vill man på effektivast möjliga sätt döda The Pirate Bay, så är det här rätt väg att gå.

Läs även andra bloggares åsikter om the pirate bay, fildelning, pirat, skivbolag, kulturspridning

Spotify – nyhetens obehag?

Jag fortsätter min lilla serie med reflektioner kring musiktjänsten Spotify, som idag rapporteras ha gått med förlust under 2008. Med 32 miljoner. Jaja, inget konstigt med det, de flesta företag går back till en början.

Men jag undrar om Spotify kanske bara är en fluga.

Visst är det kul att kunna klicka sig runt och testa ny musik… men jag undrar om det är någonting som folk kommer att betala för i längden. Snart kommer de nog att bli ”mätta” på att testa nytt och börja leta efter kvalitet istället. Det påminner mig om all den anime som spreds på nätet under slutet av 90-talet i riktigt sunkig .rm kvalitet… men ändå såg folk allt de hittade bara för att det fanns. Idag skulle samma människor inte ta i en lågupplöst .rm-fil med tång, hur många det än fanns tillgång till. Det var spännande till en början, att upptäcka något nytt. Men sedan, när man väl hittat sin smak, ville man ha kvalitet.

Hur länge dröjer det innan folk tröttnar på enformig Lady Gaga-musik som har samma tondjup som en tesked? För let’s face it – sån musik är den enda som låter ”som den ska” när man komprimerar sönder skiten och streamar den över halva planeten. Mozart skulle vrida sig i sin grav om han fick höra Spotify-versioner av sin musik. Och man behöver inte sträcka sig så långt tillbaka, det räcker med att gå tillbaka till 80- eller 90-talet. Många artister därifrån kommer inte heller till sin rätt.

Förr eller senare försvinner nyhetens behag, tror jag, och då tar man de där 99 kronorna som Spotify vill ha i prenumerationsavgift, och lägger dessa pengar på att köpa kvalitet istället, och behåller möjligen Spotify som en provlyssningstjänst i gratisversion.

För ett problem är ju, om man blickar framåt, att det inte finns några garantier hos Spotify att musiken man prenumererar på ens kommer att vara tillgänglig genom tjänsten om 5 år. På 5 år plöjer man ner nästan 6000 kr i Spotify om man prenumererar. 6000 kr i butik får man en riktig sjysst skivsamling för, som man får behålla, lyssna på var man vill, låna ut till kompisar. Men när man väl har plöjt ner de pengarna i Spotify så är de inte värda någonting dagen då man slutar prenumerera. För 6000 kr får man mer än 50 CD-skivor. Det är nog ganska så normal konsumtion av CD-skivor, skulle jag tippa på. Ungefär en i månaden. Eller, om man hade köpt låtarna per styck, så motsvarar 6000 kr ca 850-1000 handplockade låtar. Det är ett rätt hyggligt musikbibliotek.

Prenumererar jag på en tidning så har jag de gamla tidningarna kvar om jag slutar.
Prenumererar jag på en TV-kanal så kan jag spela in ifrån den och se på filmerna i efterhand.

Det skapar för mig ett värde som gör att det är kul och givande att prenumerera. Men på Spotify får jag inte ens spela in musiken.

Jag fick en del kritik på mitt första inlägg om Spotify, där jag huvudsakligen dissade det för att musiken jag var intresserad av inte fanns. Låt mig därför förtydliga vad jag ser för problem med Spotify:

1) Utbudet är begränsat
2) Ljudkvaliteten är diskutabel för gratisversionen.
3) Mycket är dåligt uppmärkt (tyska fulversioner hittar man t.ex. ofta under originalartisten)
4) Man kan inte spela in
5) Lyssnandet är låst till vissa manicker och till Internet.
6) Låtar kan när som helst försvinna – man vet inte vad man får
7) Betaltjänsten är dyr – ca 1200 kr / år, varav ca 60 kronor går till artisterna som jag lyssnar på. Resten försvinner till mer eller mindre onödiga mellanhänder
8) Gammal musik som jag redan har betalat för, måste jag betala för igen, alternativt genomlida reklam, för att få lyssna på genom tjänsten

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, fildelning, kritik, kulturspridning, Artister

Reaktioner på bokprojektet

Detta inlägg korspostas på min författarsajt, www.vangrind.se

Jag får många reaktioner på det jag gör. För det mesta är det riktigt starkt positiva kommentarer. Det är andra författare som har tyckt saker i stil med "Wow, kör hårt - sen är det min tur!" eller "Jag har också en bok, vill du samarbeta?". Många hjälper till med själva projektet, och andra länkar (fick bland annat massor av trafik från Undrentide de senaste dagarna).

När jag började så tänkte jag nog själv, att det här med att ge ut saker på nätet är väl inget nytt, det har ju gjorts länge. Men nu börjar jag inse att nej, det är inte speciellt vanligt. Och jag har fått negativa kommentarer också, där de flesta ligger på nivån: "men gör man det själv blir det ju ingen RIKTIG bok" eller "är det så bra att det är värt att ge ut borde du hitta ett förlag - om du inte hittar ett förlag så är boken per definition dålig och inte värd att ge ut." Och min favorit, en redaktör från ett visst magasin som tyckte någonting i stil med att "det är en sak att leka på nätet, en annan att publicera på riktigt".

Så nu ska det bli svar på tal!

Idag läste jag följande hos Brokep (visserligen ang. skivbolag, men det stämmer även in på författarbranschen):

När artisternas kapitalbehov försvinner så ställs skivbolagen inför en ny verklighet; deras riskkapital med ockervillkor är inte längre önskvärda. Det enda de idag erbjuder är Kontraktet som många unga drömmer om att ha som ett bevis på att de är riktiga musiker och framgångsrika. Ett bevis som kanske kostar 95% av framtida inkomster, efter att lånet med ränta är tillbakabetalat. Samtidigt kritiserar vi ockerräntan på SMS-lån …

Det jag fastnade för var just biten om Kontraktet. Ni vet, den där stämpeln på boken som säger "Wahlströms" eller "Bonniers" eller "Piratförlaget" och liksom är en godkänd-stämpel. Ett bevis på att man är en Riktig Författare. Och, naturligtvis, så är den där stämpeln det enda sättet att hamna i pockethyllan nära kassorna på Willys... ni vet, där man spontanköper en dassig pocketbok att ha på bussen eller till stranden. Som ofta säljs så billigt att författaren i princip inte får någon ersättning.

Kontraktet. Stämpeln. Godkännandet. Litteraturgudarna som trycker hitlistor på stentavlor och talar om för oss vad som är Godkänd Litteratur. Vad som är, per definition, Bra Litteratur.

Jag har aldrig haft mycket till övers för gudar.

Om det jag gör resulterar i en riktig bok eller inte, det kommer ni att kunna bedöma själva. Det jag kan lova på förhand är att det här inte kommer att vara en amatörutgivning. Jag kör boken förbi hårda granskare som vrider och vänder på texten och fångar upp det jag har missat. Jag får hjälp av ett gäng riktigt duktiga konstnärer, webdesigners och inspiratörer som pimpar projektet. Det kommer att spelas in en ljudbok av en tjej som jag känner verkligen förstår sig på vad det är jag vill åstadkomma. Och det kommer att finnas en snygg pappersbok att köpa på alla de vanliga onlinebutikerna.

Det kommer inte att finnas någon godkänd-stämpel från den gamla världens litteraturgudar på den, men det här har blivit ett projekt som har engagerat många människor, och jag känner mig säker på att andra i efterhand kommer att kunna använda det jag bygger upp och lär mig nu.

Boken jag ställer i hyllan när allt är klart kommer att vara riktig. Den kommer inte att gå upp i rök eller springa iväg som R2-D2 när Luke tog bort kontrollbulten. Den kommer att stå där i hyllan, verklig. Folk kommer att prata om den och lära känna personer som hittills bara har existerat inne i mitt eget huvud.

Det bästa av allt är att jag har kontroll över projektet och tillräckligt med tro på det jag gör för att kunna leverera.

Läs även andra bloggares åsikter om anna högberg, debutroman, fantasy, mörkrets väktare, creative commons

Uggla vs Spotify - den andra förklaringen

Igår skrev jag om hur det fanns ett missnöje gentemot Spotify från vissa artister, och idag tar jag upp en annan sida av saken.

Spotify är ett oerhört intressant experiment i den meningen att vi för allra första gången har ett system för ersättning till artister som inte är baserat på ett engångsinköp av en skiva, eller på hur mycket de spelas upp av en sändare. Nej, det Spotify kan säga oss är hur mycket folk faktiskt lyssnar. Och det är ett nytt perspektiv.

Kanske är det så, med 4 miljoner låtar att välja på, att man inte sitter och nöter Ugglas klämkäcka slagdängor tills man spyr? kanske man istället provar på nytt och nytt och nytt... och kanske att herr Uggla inte är lika het i sin hockeyfrilla som han var på 80-talet? Lever Spotify inte upp till förväntningarna helt enkelt på grund av att förväntningarna var för höga?

Jag tycker att det ska bli vansinnigt intressant att se resultatet av Spotify på lång sikt - inte så mycket för att tjänsten är intressant i sig (som bekant tycker jag att själva tjänsten är skit), utan för att jag förväntar mig att den kommer att skaka om bland artisterna när det avslöjas vad folk egentligen lyssnar på... när man kommer runt tankelåsningen på att en såld skiva är en skiva som folk lyssnar på om och om och om igen.

Det är nu, snart, som vi verkligen får reda på vilka låtar som är bra, och vilka som bara sålde för att artistnamnet var känt.

I andra nyheter så lyssnade jag på Annie Lennox imorse när jag kryssade nerför E4an över den östgötska landsbygden. Det är en artist vars maffiga / mystiska röst man inte tröttnar på i första taget.

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, magnus uggla, fildelning, piratpartiet

Artister missnöjda med Spotify

Spotify… den stora lösningen på ”fildelningsproblemet”. Frälsningen. Nu skulle alla få betalt: lyssnaren skulle göra rätt för sig, bolagen skulle vara existensberättigade igen och artisten skulle få pengar.

Hurra!

Men, hur ser verkligheten ut?

Huruvida Spotify är en bra tjänst eller inte är diskutabelt. En del är frälsta och hittar allt de letar efter, andra tycker att Spotify har begränsat utbud, dåliga sökfunktioner, dåligt uppmärkta låtar, och framförallt att man blir begränsad till att sitta vid datorn – vill man använda sin spellista i vardagsrummet eller bilen måste man ju köpa varje låt separat i den mån de alls går att köpa. Eller ladda ner illegalt.

Och artisterna verkar inte så vansinnigt förtjusta de heller. Idag träder Magnus Uggla fram och påstår att det han får ut i ersättning av Spotify över ett halvår är mindre än vad en gatumusikant får in på en dag. Och jag är inte förvånad. När det är så många som ska dela på kakan, och bolagen ska äta sig mätta först, så är det självklart att det inte blir många smulor kvar att fördela. Det är inte förvånande att resultatet inte blev så bra som det lät på säljmötet.

Är inte den fantastiska lösningen på ”fildelningsproblemet” i själva verket bara ett tomt alibi, där skivbolagen utnyttjar en låtsaslösning där artisterna får en symbolisk struntsumma, för att själva göra exakt samma sak som de beskyller The Pirate Bay för att göra – sprida musik utan att artisterna får betalt. Med den stora skillnaden att bolagen, till skillnad från TPB, faktiskt tjänar pengar på det.

Det är lätt att köpa sig ett samvete genom att lyssna på lite reklam eller betala en prenumerationsavgift… men i själva verket räddar ni inte artisterna, kära Spotify-användare. Ni placerar dem istället i en beroendeställning där de måste finnas på Spotify för att synas och höras i er värld, men där de inte får mer än smulor för besväret. Jag är djupt chockad över att alla ”artister måste ju få betalt”-debattörer direkt är så nöjda med Spotify och inte granskar hur mycket som faktiskt betalas ut till själva artisterna. Särskilt som det framgår att skivbolagen trots allt tjänar en väldig massa pengar på Spotify.

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Piratpartiet, fildelning, magnus uggla

Piratpartiet – Nu i en stad nära dig

Yes, vi ställer upp i kommun- och landstingsval.

Informations- och kunskapspolitik är inte någonting som vi enbart och endast kan driva i Bryssel och Stockholm. Det angår också människor på mycket närmare håll. På många håll är transparensen hos myndigheterna usel, informationsflödet till medborgarna byggt på sätt som var moderna på 1700-talet, IT- och datorsystemen ifrågasätts inte, övervakningen trissas upp med onödiga övervakningskameror och loggade resor med lokaltrafiken. Därtill förekommer lokal censurering av olika obekväma hemsidor och av information och funktioner på nätet som man helt enkelt inte gillar. Samtidigt utbildar vi nästa generation till att bli konsumenter av information, istället för deltagare. Ofta utan att det på skolorna finns en övergripande pedagogisk plan för hur man långsiktigt lär barn om Internet och informationsbehandling.

Helhetssynen på informationspolitiken saknas inte bara i Bryssel och i Stockholm, den saknas även i en stad nära dig.

Nästa steg blir nu att utvärdera våra lokala organisationer, och se var vi har tillräckligt starkt stöd och tillräckligt många eldsjälar för att driva val på kommun- och landstingsnivå. Än kan vi inte svara på vilka kommuner och landsting som vi ställer upp i – men vi kan försäkra att vi endast kommer att ställa upp på de platser där vi har en stark organisation, lämpliga kandidater och frågor att driva.

Hur blir det i Norrköping? Vänta och se!

Läs även andra bloggares åsikter om kommunval, Piratpartiet, norrköping, informationspolitik

Spotify - en mainstreamfälla?

Jag försökte mig på Spotify för några dagar sedan. Med en känsla av att det kommer att vara en horribel upplevelse, visserligen, men jag gjorde ett försök. Min interaktion med Spotify blev ungefär som följer:

Spotify: Vad vill du höra?
Anna: Megumi Hayashibara, tack.
Spotify: Nu förstår jag inte vad du pratar om.
Anna: Då vill ja höra Ayumi Hamasaki istället.
Spotify: Vilja går ju...
Anna: Gackt?
Spotify: Prosit.
Anna: Malice Mizer?
Spotify: Go fish.
Anna: Men för i helvete. Yoko Kanno?
Spotify: Yoko Kanno! Nu är vi överens. Jag har en sång av Yoko Kanno - Kiseki no Umi.
Anna: Det är min favorit.
Spotify: Här kommer den! Åh, du har ingenting emot en tysk fuldubbning va?
Anna: Aaaarrrrggggghhhhh.... mina öron!
Spotify: Varsågod och njut. Kan jag intressera dig för lite Britney Spears? Eller Abba?
Anna: ....

Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Piratpartiet, fildelning, kulturspridning

Stjärnornas krig och bittert upphovsrättssvammel

Om den ekonomiska upphovsrättstiden kortades… vad skulle vi kunna få oss till livs? Om man kunde spela in filmer baserade på, säg, 20 år gamla koncept, utan att behöva betala miljoner för det och få godkännande av både den ene och den andre…

Då skulle vi, den generation som växte upp med Star Wars, äntligen få se nyinspelade filmer värdiga originalen. Jag tillhör den skaran som anser att George Lucas våldförde sig på sitt eget verk när han skapade de fullkomligt pinsamma nya Star Wars-filmerna. Det är bara att inse: Episod 1 var en tramsig orgie i specialeffekter utan någon som helst originalitet i storyn, komplett med en störig ungjävel och Jar Jar Binks. Episod 2 var en tramsig kärlekshistoria med ett manus som kändes som något som manusförfattarna till Lilla huset på prärien skulle klassat som ”för töntigt” och slängt i papperskorgen. Episod 3 påminde kusligt mycket om när jag råkade hamna på tjurfäktning i Barcelona – man vet att fasorna man ser kommer bränna sig fast bakom ögonen för evigt, och ändå kan man inte titta bort. Darth Vader framställs som en omogen och lurad snorvalp med ungefär lika mycket sex appeal som en radiostyrd dammsugare, och de gamla filmerna knyts inte ihop med de nya med någon typ av värdighet alls.

Jag kan skriva bättre manus än så.

Jag är 100% allvarlig.

Jag kan också hitta (olaglig) fanfiction på Internet som skulle ha blivit bra mycket bättre filmmanus och visat de gamla filmerna den respekt som de förtjänar.

Jag skulle vilja se 10 olika regissörer göra sina egna Star Wars-filmer! Låt filmerna komma, och sedan får publiken välja vilka de vill titta på, köpa, älska. Det måste väl vara bättre än att vi bara får en enda sak att välja på, bara för att någon sitter och gnider på sina ensamrättigheter?

Det är ju vi, vi som växte upp med Star Wars, som skulle glädjas åt den mångfalden. Faktum är att Star Wars och Indiana Jones är de två tidigaste vuxenfilmer som jag kan minnas att jag har sett i mitt liv. Mitten av 80-talet.

De är också så att den första hela mening jag kunde säga på engelska delvis kom från Return of the Jedi. Ja, den och Princess Bride. I Princess Bride säger Westley hela tiden ”as you wish” till sin Buttercup, men detta snappade jag upp och kopplade till översättningen ”som du önskar” när Darth Vader sade det till Kejsaren i Return of the Jedi. Jag var 8 eller 9.

Oviktigt vetande om Anna.

Poängen är att jag kanske aldrig någonsin får uppleva en värdig Star Wars-film på bio, eftersom den som sitter på rättigheterna har fått storhetsvansinne och ingen annan kan skapa Star Wars-filmer utan hans tillstånd. Och det tillståndet kostar, i den mån det alls är till salu.

Fan vad jag känner mig berikad av upphovsrättslagen.

Som Borat skulle säga: …………………….NOT.

Läs även andra bloggares åsikter om Star Wars, upphovsrätt, skyddstid, Piratpartiet, kreativitet

Stjärnornas krig och bittert upphovsrättssvammel

Om den ekonomiska upphovsrättstiden kortades… vad skulle vi kunna få oss till livs? Om man kunde spela in filmer baserade på, säg, 20 år gamla koncept, utan att behöva betala miljoner för det och få godkännande av både den ene och den andre…

Då skulle vi, den generation som växte upp med Star Wars, äntligen få se nyinspelade filmer värdiga originalen. Jag tillhör den skaran som anser att George Lucas våldförde sig på sitt eget verk när han skapade de fullkomligt pinsamma nya Star Wars-filmerna. Det är bara att inse: Episod 1 var en tramsig orgie i specialeffekter utan någon som helst originalitet i storyn, komplett med en störig ungjävel och Jar Jar Binks. Episod 2 var en tramsig kärlekshistoria med ett manus som kändes som något som manusförfattarna till Lilla huset på prärien skulle klassat som ”för töntigt” och slängt i papperskorgen. Episod 3 påminde kusligt mycket om när jag råkade hamna på tjurfäktning i Barcelona – man vet att fasorna man ser kommer bränna sig fast bakom ögonen för evigt, och ändå kan man inte titta bort. Darth Vader framställs som en omogen och lurad snorvalp med ungefär lika mycket sex appeal som en radiostyrd dammsugare, och de gamla filmerna knyts inte ihop med de nya med någon typ av värdighet alls.

Jag kan skriva bättre manus än så.

Jag är 100% allvarlig.

Jag kan också hitta (olaglig) fanfiction på Internet som skulle ha blivit bra mycket bättre filmmanus och visat de gamla filmerna den respekt som de förtjänar.

Jag skulle vilja se 10 olika regissörer göra sina egna Star Wars-filmer! Låt filmerna komma, och sedan får publiken välja vilka de vill titta på, köpa, älska. Det måste väl vara bättre än att vi bara får en enda sak att välja på, bara för att någon sitter och gnider på sina ensamrättigheter?

Det är ju vi, vi som växte upp med Star Wars, som skulle glädjas åt den mångfalden. Faktum är att Star Wars och Indiana Jones är de två tidigaste vuxenfilmer som jag kan minnas att jag har sett i mitt liv. Mitten av 80-talet.

De är också så att den första hela mening jag kunde säga på engelska delvis kom från Return of the Jedi. Ja, den och Princess Bride. I Princess Bride säger Westley hela tiden ”as you wish” till sin Buttercup, men detta snappade jag upp och kopplade till översättningen ”som du önskar” när Darth Vader sade det till Kejsaren i Return of the Jedi. Jag var 8 eller 9.

Oviktigt vetande om Anna.

Poängen är att jag kanske aldrig någonsin får uppleva en värdig Star Wars-film på bio, eftersom den som sitter på rättigheterna har fått storhetsvansinne och ingen annan kan skapa Star Wars-filmer utan hans tillstånd. Och det tillståndet kostar, i den mån det alls är till salu.

Fan vad jag känner mig berikad av upphovsrättslagen.

Som Borat skulle säga: …………………….NOT.

Läs även andra bloggares åsikter om Star Wars, upphovsrätt, skyddstid, Piratpartiet, kreativitet

E-bok eller inte e-bok?

Idag tar SvD upp e-bokens framtid, medan andra frågar sig hur man egentligen ska kunna ersätta bilden av att ligga i hängmattan med en god bok, med att packa in sig framför en dataskärm.

Jag tror inte att vi läsare är redo att ta det steget fullt ut än. Trots allt har pappersboken många fördelar:

• En pappersbok är billig och stryktålig - det är riskfritt att ta med den till stranden. Skulle den bli stulen eller få sand och lite vatten på sig så är det ingen katastrof - annat är det med en läsplatta för 4000 kr!
• Vill hela familjen kunna läsa böcker samtidigt behöver man många läsplattor. Det blir en svindyr affär. Även om plattorna kom ner i pris till 2000 kr / st så skulle det handla om en investering i 10 000 kr-klassen för en familj med 2-3 barn. Det är något annat än att låna på bibblan eller handla billigt på adlibris!
  
• En bokhylla i vardagsrummet säger någonting om vem du är och bildar grund för många intressanta samtal. Att omge sig med böcker fyller en social funktion - att spana in någons bokhylla är naturligt och roligt, och att låna ut böcker till varandra är också roligt. Men att spontant sätta sig och rota i någons digitala register skulle nog snarare uppfattas som oartigt.
  
• En e-bok går knappast att ge bort i julklapp eller födelsedagspresent - däremot går pappersböcker att ge bort. Att ge enbart information känns inte socialt acceptabelt i en situation där man traditionellt förväntas ge en fysisk pryl.
  

Böcker fyller ju fler funktioner än att bara bli lästa, så jag tror inte på SvDs uppskattning att e-boken kommer att slå på allvar redan till hösten. Jag tror att det kommer att behövas en längre process, och att skönlitterära e-böcker under många många många år till snarare kommer att fungera som marknadsföring för pappersböckerna, och som enda produkt endast till en ganska avgränsad del av marknaden.

Dock anser jag att e-boken är högintressant ur marknadsföringssynpunkt och jag tror att alla böcker som produceras i framtiden kommer att komma ut som e-bok i en kompletterande funktion till en pappersbok.

Jag anser vidare att e-boken är det absolut bästa formatet för läroböcker, facklitteratur och referensverk.

(bilden till höger är norpad från den här artikeln i DN, som handlar om Danmarks satsning på e-böcker.)

Läs även andra bloggares åsikter om e-böcker, kulturspridning, förlag, författare

Bokbranschens utmaningar och framtid

Bokbranschen står inför en förändring som kommer att skaka om både förlagen och författarna ordentligt. Jag märker dock ibland i samtal med folk som arbetar i förlagsbranschen att de tycks ha skygglappar på, och tro att saker och ting kommer att fortsätta fungera ungefär som de har gjort sedan bokpressen slog igenom. Vissa författare har fattat, andra inte.

Idag agerar bokförlagen både medlare och blockad mellan författare och publik. Utan ett förlag är det svårt att nå ut till en publik, då det krävs stora investeringar för att trycka en bok och distribuera till bokhandlare runt om i landet. Dessutom finns kvalitetsprocessen med korrläsning och redigering, samt den konstnärliga processen med att designa ett omslag.

Författarna förväntas leva med extremt långa svarstider, där 6 månader upp till ett år inte är någonting ovanligt att få vänta efter att man har skickat in ett manus. Därefter följer kanske upp till ett års behandlingstid innan produkten är färdig. Samtidigt förväntas man inte skicka manuset vidare under tiden, och man förväntas definitivt avstå från att publicera någonting på nätet. Många förlag kan säga blankt nej om de får veta att ett verk har legat ute på Internet. Exklusivitet är ett nyckelord idag, och författarens situation är utsatt. Chansen att debutera genom ett etablerat förlag lockar författare att hålla sig till förlagens regler - men chansen är ungefär lika stor som att vinna på lotto.

Förlagen bestämmer vilken litteratur som når folket, vilken litteratur som är god litteratur (detta är ofta synonymt med lättsåld mainstream), och inte minst bestämmer de villkoren - vilket kan vara riktigt förtryckande avtal. Som exempel kan man ta Bonniers drakoniska e-boksavtal, där Sveriges författarförbund faktiskt uppmanar författare att inte skriva på dessa avtal med Bonniers, som är ett ledande svenskt förlag.

Samtidigt ser vi också en trend där förlagen håller på att följa i musikbranschens spår genom att stämma sina fans och försöka tillämpa idiotiska kopieringsskydd på alldeles för dyra produkter. Man upprepar ett mantra om att författaren behöver ett förlag, annars är inte utgivningen professionell och annars får man inte den ersättning man förtjänar. Ja, precis så sade en översättare på förlagssidan till mig alldeles nyligen. I samma diskussion som han rekommenderade bland annat Bonniers.

Men mycket av detta är på gång att förändras, och på många sätt så står författare och förlag snart inför den teknikrevolution som musikbranschen hamnade i på 90-talet, och filmbranschen hamnade i på 00-talet.

Dels har vi de digitaliseringsprojekt som nu pågår runt omkring oss, bland annat Googles. Vårt samlade bokarkiv är på väg ut på Internet. Dels lär e-boksläsare snart komma ner i pris och öka i tillgänglighet. Än så länge är de dyra - kanske 4-7000 kr, men hur många år dröjer det innan vi kan hitta vettiga modeller på Siba, Elgiganten eller MediaMarkt för runt tusenlappen? Kanske 5 år?

Jag förutser att när dessa två saker kolliderar (lättillgängliga e-boksläsare och ett digitaliserat världsbibliotek) samtidigt som tekniken för print-on-demand går framåt, så kommer bokutgivningen och förlagsbranschen att behöva förändras drastiskt.

• Man kommer att råka ut för fildelning på allvar - inte bara den tämligen småskaliga fildelningen av böcker som förekommer idag - utan omfattande fildelning.
• Man kommer att behöva konkurrera mot sina egna produkter.
• Prisbilden kommer att ändras drastiskt.
  
• Nya tekniska lösning i stil med print-on-demand kommer att ytterligare utmana den klassiska förlagsmodellen.
• Det kommer att innebära en stark konkurrensnackdel att inte digitalisera sina produkter.
  
• Samspelet mellan författare och förlag kommer att fungera annorlunda.
• Samspelet mellan författare och publik kommer att fungera annorlunda.
  

Dessa förändringar är inte långt borta - kanske så lite som fem år. Snart kommer det att vara en helt ohållbar affärsmodell att försöka pressa exklusiva rättigheter från en författare som tränas till att inte kommunicera med sin publik.

Frågan är om bokförlagen kommer att upprepa musik- och filmbranschens misstag och försöka slå värn om att bevara sin gamla affärsmodell, eller om man kommer att lära sig av misstagen och tänka om. Det kommer att krävas att förlagen kliver ner från sina höga hästar, och tacklar den förändrande marknaden med viss ödmjukhet. Man måste omvärdera vad förlagens roll ska vara, och hur samspelet mellan de olika aktörerna bör fungera i den nya världen.

Någonting som borde göra det extra angeläget för bokbranschen att ta de här förändringarna på allvar och lära sig av musik- och filmbranschens misstag, det är att författare inte har någon scen. Musiken har konserter, filmen har biografer, dataspelen har turneringar, events och prenumerationer. Men en författare har traditionellt bara sin bok. Det finns ingen scen - det är knappast njutbart att sitta 20 timmar i sträck och höra på en författare som läser upp sin senaste tegelsten.

Därav kommer vikten för författaren att själv skapa en scen för sitt skapande - som kan vara en närvaro på nätet, ett samarbete med sin publik, att våga bjuda på sig själv, att våga lita på sin publik, att synas och höras, att skriva och skapa för att det är roligt.

Internet kan bli vår scen, när vi inte har någon konserthall eller biograf.

Om vi bara vågar.

(Inlägget korspostat på min författarsajt www.vangrind.se, där jag mycket snart kommer att ge ut en fantasyroman som e-bok, ljudbok och print on demand.)

Läs även andra bloggares åsikter om debutroman, unni drougge, anna troberg, Anna Högberg, upphovsrätt, kreativitet