söndag 22 november 2009

Pappakvotering gör mig förbannad

Ständigt läser man om hur olika former av kvotering av föräldraledigheten ska leda till förbättrade villkor för kvinnor på arbetsmarknaden. Senast var det FP som hade diskussionen uppe.

Något som man ofta missar i diskussionen är aspekten om fucking jävla vardagsekonomi. Det kan skilja många tusenlappar i kassan mellan om mamma eller pappa är hemma, och mamman får faktiskt inte högre lön på sitt jobb bara för att pappan är hemma ett tag. Ofta gnälls det om kvinnofällor och att kvinnan sitter fast på ett jobb utan karriär och är mammaledig länge medan pappan gör karriär på firman osv. Men om mamman nu har ett jobb där det egentligen inte finns någon karriär - t.ex. förskolelärare, så uppstår det inte helt magiskt karriärsmöjligheter och högre lön bara för att hon lämnar ungen hos pappan och kommer tillbaka en hel månad tidigare.

Det är inte alltid så enkelt som att man kan dela lika. Jag känner t.ex. en tjej som nyligen fick barn och där en maximalt lång ledighet troligen räddade hennes jobb eftersom hon kunde vara borta från jobbet under en tid i finanskrisen när det gick mycket dåligt för företaget. Hade hon velat komma tillbaka direkt så hade hon kanske förlorat sitt jobb. Är det så man ska göra i jämlikhetens namn? Gå tillbaka till jobbet och bli uppsagd på grund av arbetsbrist, och sedan sitta hemma vid det hypotetiska köksborget och bränna amningsbehån för att fira sin seger över patriarkatet? Sedan får ju mannen likförbaskat gå tillbaka till jobbet då han nu är den enda försörjaren i familjen. Hans kvoterade pappadagar brinner inne. Yes, vilken fantastisk seger för jämlikheten och för barnet!

Personligen tror jag att kvinnors lönenivåer överlag skulle stiga mer om de vågade byta jobb oftare. Utan att kunna stödja detta med någon som helst statistik, så får jag en känsla av att män byter jobb oftare medan kvinnor stannar på positioner som känns trygga. Det är lättare att förhandla upp sin lön om man kommer till en ny arbetsplats än om man ska slåss på sin gamla.

Nej, politikerna ska hålla sig borta från att försöka reparera skillnader i lön genom att sabotera familjernas vardagsekonomi. För mig är det fullständigt självklart att familjerna ska få bestämma själva, så att lösningen passar deras situation.

Och har ni någonsin reflekterat över att mamman kanske faktiskt VILL vara hemma längre än pappan? Varför ska det ses som ett så nedvärderat alternativ att vara föräldraledig? Varför är det så jävla icke politiskt korrekt att faktiskt tycka om sina barn och vilja vara hemma hos dem så mycket som möjligt som nybliven mamma? Varför ska man ses som något slags freak bara för att man älskar sitt barn och hellre tillbringar tid med det barnet än att hinka in ungen på dagis så fort man kan torka tuttarna, och gå tillbaka till ett jobb som man kanske inte ens trivs med?

Låt människor besluta över sina egna liv, politiker - ni vet väl inte hur just jag har det hemma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

20 kommentarer:

Johanna Sjödin sa...

"Varför är det så jävla icke politiskt korrekt att faktiskt tycka om sina barn och vilja vara hemma hos dem så mycket som möjligt som nybliven mamma?"

Jag tror inte att det är mamman som oroar folk i det fallet utan pappan som inte vill vara hemma. Tycker han inte om sina barn? Varför kämpar han inte om att få vara hemma?

Taura-Tierno sa...

Johanna: Pappan FÅR väl vara hemma och ta en stor del av föräldraledigheten även nu? Det är väl inte lagstadgat att kvinnan MÅSTE vara den som tar mest?

Och är det så att mannen är den som har bäst lön - då är det väl inte konstigt om paret väljer att mamman ska vara hemma mest? Speciellt om skillnaden är så stor att de skulle få det svårt ekonomiskt om pappan tog ledigt för länge. Då är det ju inga konstigheter alls att pappan är ledig mindre. Samma sak gäller ju även om det skulle vara tvärtom, att kvinnan är den som har högre lön. Tror definitivt att många i den situationen skulle ha pappan hemma med barnet.

Jag tycker inte heller att det ska kvoteras och hållas på. Så länge det är helt upp till föräldrarna att välja så är jag nöjd, för då får ju föräldrarna faktiskt välja själva. Mer än så ska man inte tvinga folk att vara lediga/jobba.

Ravenna sa...

Om pappan vill vara hemma så har han väl ändå alla möjligheter till detta även utan kvotering?

Eller behöver pappan kvoteringen som en ursäkt för att kunna med att säga till arbetsgivare att han vill vara ledig?

Om en pappa vill vara hemma så får han, redan idag. Det är ingen anledning till att påtvinga ledighet på pappor som kanske varken vill eller kan.

Johanna Sjödin sa...

Pappan får vara hemma, men är inte hemma i närheten av lika mycket som mamman. Det är inte alls konstigt att det i kombination med att undersökning efter undersökning visar att barn inte gärna pratar problem med pappa oroar folk.

Min mor har tagit allt ansvar hemma för oss barn även de dagar båda har varit hemma, så det finns fler faktorer än enbart ekonomiska. Jag inser att jag inte är ensam om sådana erfarenheter och de sträcker sig längre än vem som tar ansvaret de första månaderna.

Försök förstå vad som givit oss denna debatt i ett större perspektiv, det är ingen fin syn :-(

Lia sa...

Problemet ÄR mycket större än att bara ligga i vem som ska vara ledig de första månaderna. Just därför är det PUCKAT att lägga så stor vikt på att kvotera de första månaderna. Det är väl ändå inte det som är problemet?

Johanna Sjödin sa...

Ravenna: Jag skriver ingenstans att han inte får utan konstaterar bara att pappan får men väljer att inte vara hemma. Det är det faktum att han får men inte vill som oroar.

Ravenna sa...

Vill man inte så vill man inte? Om mamman vill och pappan inte vill, så finns det väl ändå inte något problem? Det måste väl vara okej att den ena i ett förhållande är mer lagd åt att vara hemmaperson?

Skulle jag få barn idag så skulle jag vilja vara hemma mer än min sambo. Det beror på olika arbetssituationer, men kanske framförallt på att jag trivs mycket bättre med att gå hemma än vad han gör. Jag trivs med att vara ensam på ett sätt som han inte gör.

Jag skiter i om det beror på närvaron eller frånvaron av snopp, men det är sådan jag är och jag vill få vara mig själv och själv fatta de valen i mitt liv.

Johanna Sjödin sa...

Om ditt huvudargument är "vill man inte så vill man inte" så spelar ekonomin rimligen ingen roll?

Jag skulle skaffa barn med en person som kan tänka sig att ta ut hälften av dagarna.

Jag har inga åsikter om vad jag vill. Jag tycker att mitt eventuella barn har rätt till båda sina föräldrar (under hela sin uppväxt och inte enbart de första månaderna). För mig ingår det i konceptet "vara förälder".

Mitt barn har rättigheter oberoende av vad jag vill. "Man kan inte få allt man vill" som min mor brukade säga.

hannes2peer sa...

Haha, nu blev ju JAG förbannad!

(Men jag tycker du skriver väldigt vettigt för det mesta, då kommenterar jag inte)

För det första tycker jag det är bra mycket viktigare att barnen får tid med båda sina föräldrar än att barnfamiljerna tjänar några extra spänn på taktiska val. Barnet har rätt till kvantitetstid med båda sina föräldrar.

Jag känner de familjer där det inte varit snack om något annat än att bara kvinnan ska vara hemma de gemensamma månadera, men ingen familj där det varit tvärtom. Det finns väldigt mycket konservativa värderingar därute!

Jag känner också i övrigt jämställda familjer där amningen framställs så överjordiskt viktig att mannen av den anledningen diskvalificeras från att få lika mycket tid med sina barn som kvinnan.

Om jag fick barn skulle jag också vilja vara hemma mer än min sambo, men jag skulle inte driva det eftersom det inte vore rätt. Varken för barnet, eller sambon om denna var väldigt mån om att gå mig till mötes.

Bästa systemet vore väl att barnet har ett visst antal månader att "dela ut" lika till föräldrar. Om man vill vara förälder till barnet ska man fan också ta hand om ungen. Så har barnet tre registrerade föräldrar ska dessa tre ta en tredjedel var, har barnet två ska man ta halva var, har barnet en ska föräldern ta allt.

Jag tror inte heller att "familjer" är så lämpade att göra de här besluten. Någon blir lätt överkörd, man vill vara till lags etc, inte skapa konflikter. Om tiden var din egen och inte "familjens" skulle det inte vara något tjafs.

Hur tycker du att vi ska utjämna skillnaderna? Som det är nu tas väl sisådär 90% av de gemensamma månaderna ut av kvinnor. Det är ju helt galet.

Ravenna sa...

"För det första tycker jag det är bra mycket viktigare att barnen får tid med båda sina föräldrar än att barnfamiljerna tjänar några extra spänn på taktiska val. Barnet har rätt till kvantitetstid med båda sina föräldrar."

Jag tror inte att det spelar så stor roll för barnet under de första månaderna om det är mamma eller pappa som byter blöja.

Då ser jag det som viktigare att systemet är såpass flexibelt att familjen kan utnyttja alla sina föräldradagar, oavsett om det är mamman eller pappan som utnyttjar dem. Ökad kvotering leder till att fler dagar brinner inne - det vet vi om.

Det är bättre att man får ut all föräldratiden, än att den fördelas exakt jämt. Millimeterrättvisa är sällan rättvist.

"Jag tror inte heller att "familjer" är så lämpade att göra de här besluten. Någon blir lätt överkörd, man vill vara till lags etc, inte skapa konflikter."

Så en politiker som inte ens känner till hur jag lever är mer lämpad än jag att fatta beslut om hur mycket jag ska vara ledig när jag blir mamma? Vilket överförmyndartrams! Såklart att valet måste ligga hos mig.

Jag ser inget egenvärde i att jämna ut skillnaderna, och jag förstår faktiskt inte vad som är så fel med att merparten av de gemensamma månaderna tas ut av kvinnan. Många gånger finns det fullkomligt vettiga anledningar till varför det fungerar på det viset i vardagen.

hannes2peer sa...

Jag är ärligt talat chockad över att du skriver följande:

"Jag ser inget egenvärde i att jämna ut skillnaderna, och jag förstår faktiskt inte vad som är så fel med att merparten av de gemensamma månaderna tas ut av kvinnan. Många gånger finns det fullkomligt vettiga anledningar till varför det fungerar på det viset i vardagen."

Felet som individualiseringen av föräldraföräkringen ska åtgärda ser du inte ens som ett fel. Dina slutsatser utifrån den grunden är förstås helt logiska.

Det är dock själva antitesen till jämställdhet, tycker jag. Varför ska vi då ha lika lön? Tycker du att "gånger finns det fullkomligt vettiga anledningar till varför" kvinnor och män har olika lön? Tycker du att arbetsgivaren ska få bestämma själv hur pengarna fördelas mellan män och kvinnor med samma arbetsuppgifter inom företaget? Eller är det bara inom familjen som det kan vara "vettigt" med ojämlikhet?

Ravenna sa...

Nej, jag ser det inte som ett fel I SIG SJÄLVT att det finns en trend där kvinnor tar ut mer föräldraledighet. Däremot finns det många andra problem på arbetsmarknaden mellan män och kvinnor.

Att en stor del av föräldraledigheten hamnar på mammorna ser jag som en naturlig följd av att arbetsmarknaden ser ut som det gör, och jag tror inte att man ändrar på den genom att tvinga folk att agera på ett sätt som är skadligt för dem som familj.

Med det inte sagt att jag tycker att arbetsmarknaden fungerar bra ur en jämställdhetssynpunkt - det jag säger är snarare att vi alla är individer och att alla familjer är unika. Att tro att en och samma modell skulle fungera för alla familjer är naivt.

Jag ser det dessutom som naturligt att mammorna tar ut en större del av föräldradagarna, och jag respekterar det valet. Man kan inte fatta val som är dåliga för familjen bara för att det ska se bättre ut i feministernas statistik.

Ravenna sa...

För att förtydliga: jag ser inte den ojämna fördelningen som ett problem i sig. Jag ser den som ett tämligen harmlöst symptom på ett allvarligt problem, och man löser inte det här problemet genom att försöka ta bort symptomen.

Däremot orsakar man stor skada på människors vardagliga liv genom att ta bort flexibiliteten i föräldrasystemet.

blippe sa...

Sjukt att det bidraget räknas så mycket som en rättighet att det diskuteras på det här viset.

hannes2peer sa...

@Ravenna, jag tror nog att den snedfördelade föräldrapenningen snarare påverkar arbetsmarknaden än vice versa. Att kvinnor är borta längre från arbetsmarknaden gör att de får sämre löneutveckling än män. Effekten blir dessutom dubbel om man individualiserar, eftersom män samtidigt får kortare total tid på arbetsmarknaden, när kvinnorna får mer. Dessutom kommer det inte spela någon roll vid anställningen om man är man eller kvinna. Alla kommer förväntas vara borta om de är en barnaskaffande ålder.

@blippe, sant! det är bara ett bidrag som går att dela ut på olika sätt för att uppnå olika mål. Är målet att familjer ska maximera bidragsuttaget resonerar man som Ravenna. Men om effekten av bidraget bidrar till snedfördelning mellan könen, då kan staten tänka om systemet och testa ett som förmodligen inte får de effekterna.

Anonym sa...

hannes, försöker du påstå att det påverkar arbetsmarknaden mer att kvinnan är hemma någon månad mer än mannan, än att kvinnan från början har valt en annan typ av yrke än mannen?

Lägg av nu, de små skillnaderna i de valfria föräldradagarna får sällan någon påverkan på löneutveckling - det är istället karriärsvalet som är boven.

Pillan sa...

Problemet är ju inte att man är hemma olika mycket, utan att kvinnor har andra typer av yrken. Löneutvecklingen för en undersköterska ser annorlunda ut än för en ingenjör som bygger jetmotorer, och föräldrakvotering ändrar inte på detta faktum.

När jag fick mitt första barn så jobbade jag på McDonalds och min man var nyutexad programmerare som precis hade fått sitt första jobb. Tro fan att jag var hemma maximalt! inte en chans att jag skulle ha lämnat barnet på dagis för att gå tillbaka till att stå i hamburgerflott, och vi kunde inte klara oss utan hans inkomst. det är många kostnader när man får en knodd!

Med andra barnet var det åt andra hållet, då hade jag fått jobb som administratör på en bilfirma och min man hade blivit uppsagd pga finanskrisen. Då var han såklart hemma mer än jag var.

Men man kommer ju aldrig undan att det är vi tjejer som är gravida och faktiskt föder och ammar barnen. vi är inte likadana som killar, och det är inte riktigt rimligt att förvänta sig att vi ska kunna jobba exakt lika mycket med sådana påfrestningar.

Jag vill se den man som skulle gå till jobbet med de smärtor man kan få av att vara gravid!

Carl Johan Hall sa...

Johanna Sjödin: Jag är ute på rätt tunn is här eftersom jag inte har några barn själv, men det är väl inte säkert att alla pappor tycker om sina barn? Det kan man väl inte anta så där utan vidare? Själv tycker jag inte alls om barn i allmänhet - speciellt inte småbarn - men hoppas att jag kommer att älska mina barn den dag jag får några (och det hoppas jag verkligen att jag får).

Jag kan förstås inte lova att jag kommer att tycka om dem, däremot att jag kommer att ta hand om dem efter bästa förmåga.

Johanna Sjödin sa...

Carl Johan Hall:

Klart att det finns pappor som inte tycker om sina barn. En del gör det helt säkert, men lyckas inte riktigt förmedla det. Känner jag någon som hade en god relation till sin far innan tonåren? En handfull om jag är generös.

De vill inte vara hemma, jag vill säga att de är dåliga föräldrar.

Kanske är det en jättedum idé att tvinga onda föräldrar som inte vill spendera tid med sina barn att vara hemma utifrån någon slags förvirrad idé om barnets bästa. Det sägs ju alltid i kvoteringsdebatten, man vill känna sig omtyckt.

J sa...

Pöh. Hela idéen med kvoteringen är ju att locka pappor att stanna hemma. Och att locka mammor låta pappor stanna hemma. Tro nu inte för en sekund att det bara är papporna det är fel på!

Jag är för kvotering för jag tror det är bra för *barnet*. Säkert finns det fall då det inte fungera, men jag lovar de är färre än fallena då de hade fungerat men föräldrarna väljer att låta mamma stanna hemma.

Stella och Molly

Stella och Molly