torsdag 19 november 2009

Om filmintresse och självutnämnda experter

På en maillista där jag är medlem har det uppstått en diskussion kring filmer, filmintresse och filmhistoria. Det hela började med en klassisk penisförlängardemonstration från listans självutnämnde filmexpert, som skulle göra en topplista över de bästa filmerna som man bara måste se, varpå han listade ungefär 100 filmer utan att motivera urvalet eller sammansättningen.

Såklart dröp listan av gammal skåpmat på ett förutsägbart vis. Stumfilmer, 30-tal, 40-tal, 50-tal… och såklart fanns det en attityd över det hela där man inte är godkänd att delta i debatten om man inte håller med om listan, om man tycker att någon film på listan är dålig, om man ifrågasätter det icke motiverade urvalet. Enligt den självutnämnde experten så har jag inte något intresse för film.

Men det har jag.

Jag hör till dem som är mycket intresserad av film, men inte nödvändigtvis uppskattar gammal film bara för att det är ”klassiker” och ”filmhistoriska milstolpar”. Och det är faktiskt okej att känna så. Det är okej att tycka att Citizen Kane är en snyggt filmad men plågsamt tråkig film med i stort sätt noll underhållningsvärde. Det är okej att tycka att stumfilmer inte är givande att titta på. Det är faktiskt okej att inte skratta åt Charlie Chaplin.

Man kan vara intresserad av film och filmskapande ändå, utan att dela de självutnämna filmexperternas smak. Men på något sätt accepteras sällan den ståndpunkten. Personligen tror jag att det beror på att de här experterna har en så mossig filmsmak att de måste stänga in sig i klubben för inbördes beundran för att få något gehör för sina åsikter. Det bildas som en bubbla omkring dem, där de anser sig vara bättre och mer kunniga än alla andra, för att de har sett Ljuset och är tillräckligt intelligenta och bildade för att uppskatta obskyra svartvita stumfilmer. Det går inte att vinna med sådana människor, för har man inte sett alla filmer på deras topplistor så är man outbildad, och de kan då alltid dra till med argument i stil med ”men du har ju inte sett Kane i ljuset av Godot! Du förstår inte sammanhanget!” Ironiskt nog saknas ofta klassiska ”tjejfilmer” och tecknade filmer på deras listor, och vill man lägga till en sådan så behandlas man som en primitiv organism.

Det är faktiskt okej att tycka att det finns guldkorn bland gamla filmer, men att vi nu på 2000-talet befinner oss på en mycket mer intressant plats i filmens historia – att filmerna nu överlag har en mer slipad teknik, bättre skådespeleri, bättre effekter och historier som är mer relevanta för vår samtid.

Jag dissar dock inte gammal film rakt av bara för att den är gammal. Jag anser t.ex. att Borta med vinden, från 1934, väl förtjänar sin plats på vilken topplista som helst. Inte bara för att det som en tidig episk storfilm är en intressant klassiker ur ett filmhistoriskt perspektiv, utan för att det är en riktigt bra film som fortfarande känns fräsch. Det historiska perspektivet hjälper såklart – det amerikanska inbördeskriget var ju dåtid redan -34, så filmen behöver inte lida av att kännas inaktuell. Och Clark Gable är faktiskt riktigt, riktigt snygg. Han sopar mattan med de flesta pretty boys som gör filmer idag.

Jag antar att det jag efterlyser är lite perspektiv på filmintresset. Är det meningsfullt att stänga in sig i sin lilla rökbubbla och tända på att vara Bäst för att man uppskattar filmens stora klassiker? Tja, det får folk gärna syssla med om de tänder på sånt. Jag anser dock att det mest intressanta steget inom filmens historia sker nu, omkring oss. När vi har nått den tekniska mognadsgraden där man kan förverkliga vilken fantasi som helst på filmduken utan att ögat ser skillnad på effekter och verkliga föremål. Särskilt som vi nu har kommit förbi den pinsamma Star Wars prequel-fasen, när effekterna ansågs mer intressanta än innehållet och man gladeligen slätade över bristen på historia genom att trycka upp explosioner näsan på tittaren.

Nu blir jag väl lynchad, men jag anser att många av de där gamla klassikerna som de självutnämna filmexperterna hänvisar till är precis lika dålig som de nya Star Wars-filmerna, på det sättet att de är bra på ETT vis, men uppvisar epic fail på andra vis. T.ex. Citizen Kane, som har snyggt fotografi men tråkig/meningslös/plågsam historia och halvtaskigt skådespeleri. Är inte det bara dåtidens version av nya Star Wars? Bra effekter, ingen story?

Så, ursäkta mig om jag inte känner mig superroad av att titta på oändliga filmer om tråkiga män som gör tråkiga saker i filmer med snygg ljussättning. Jag vill ha hela paketet: bra historia, bra skådespeleri, bra effekter, snyggt fotografi, sjysst ljud. Vi har gått igenom många steg på vägen för att komma hit där vi kan få hela paketet och det är intressant att se hur filmen har utvecklats genom tiderna, men jag är faktiskt mer exhalterad över var vi är nu än över var vi var för 50-100 år sedan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 kommentarer:

emma sa...

Jag erkänner att jag tycker att Citizen Kane är kick-ass. Lite för att den var först tror jag -- berättar- och filmtekniken känns lite vanlig, men var helt unik när den landade i biograferna.

Men för att göra en jämförelse, när jag såg Matrix-filmen var jag jätteimponerad (handling kanske sekundär i sammanhanget, medans presentation och teknik rockade). Numer använder sig "alla" av de teknikerna och Matrix är inte sådär jätteunik längre. Jag förstår helt enkelt att man kanske tycker CK vara "sådär" då. Det är liksom naturligt att bli blasé eller nåt.

Visst är det så att hela paketet måste funka. Bladerunner är en sådan film för mig, Apocalypse Now också. Där liksom allt sitter. Men jag har mina darlings där ett eller annat viktigt element saknas så det är inte som om checklistan behöver fyllas heller egentligen. För en bakfyllesöndag är det knappast Bladerunner jag slänger på, utan nåt som Independence Day eller så! ;)

Anonym sa...

Jag kan ha överseende med kassa effekter så länge storyn sitter. Citisen Kane var nog den tråkigaste film jag har sett.

Taura-Tierno sa...

Skulle inte kunna hålla med mer!

Inte specifikt om Citizen Kane, för den har jag inte sett, men överlag att klassiker är överskattade. Jag har inte sett speciellt mycket klassisk film som varit jättebra - jag kan inte komma på någon på rak arm. Tror att jag har sett mer japansk klassisk film än västerländsk, för när jag läste japanska förut så såg vi film varannan vecka. Det var oftast svartvita filmer som filmläraren var helt lyrisk över, men som många elever somnade till. Jag avskydde de flesta av. Vi såg ett par moderna filmer, som jag däremot tyckte var bättre ... för överlag föredrar jag moderna filmer.

Tycker att det är lite samma sak med klassisk litteratur också. Nu är jag inte så fruktansvärt välbeläst inom klassiker, har inte läst mer än det man varit tvungen att läsa i skolan, för det mesta jag har läst har varit tråkigt. Dracula var en jättebra bok, så det är ett av undantagen. Men annars tycker jag att klassiker tenderar att vara tråkiga, vilket man ofta blir lynchad för att säga.

Buddy Jesus sa...

Klassiker är såna böcker/filmer som alla talar om men ingen har läst/sett. ;)

Synd är ju bara att de flesta Hollywood-produktioner har lagt 95% av kostnaderna på effekter och 5% på storyn. Så även om man har all datorkraft i världen att lägga på att göra verklighetstrogna illusioner så blir det ändå usla Roland Emmerich-filmer som 2012, Day after tomorrow där karaktärerna är platta och stereotypa och storyn är förutsägbar intill löjets gräns.

I kontrast står då filmer som Paranormal Activity som trots en produktionsbudget på 11 000 dollar drar fulla hus utan en massa överproducerade 3D-monster och jordomslutande tornados.

Men att debattera film är som att debattera musik. Inget är vare sig rätt eller fel. Det är dags att vi besserwissers och filmkonässörer lär sig det också. ;)

Stella och Molly

Stella och Molly