tisdag 7 juli 2009

STIM kräver pengar - flera gånger om

STIM går på offensiven och kräver nu ersättning för att anställda kan lyssna på musik på arbetsplatsen.
"Man kanske har radion på eller en cd i datorn och då ska man ha tillstånd för arbetsplatsmusik", säger Susanne Bodin, kommunikationschef på STIM.
Resonemanget går som så att man menar att en arbetsplats inte är en privat plats, och alltså måste arbetsgivaren betala för att de anställda kan lyssna på musik. 40 000 kr om året vill man ha, från ca 2900 företag. Totalt ca 116 miljoner kronor.

Det är ju STIMs jobb att försöka driva in pengar till sina klienter, så man får ju ge dem credit för att de försöker…

Men vi måste också ifrågasätta. På de flesta arbetsplatser så handlar det inte om att man har högtalare och dansgolv eller skapar en trevlig restaurangmiljö för sina kunder. Vi kan titta på mitt kontor. Vi sitter två personer i ett medelstort kontorsrum på ekonomiavdelningen på ett kemiskt analyslaboratorium. Vi har varsinn dator och i fönstret står det en gammal kassettbandspelare med radio, som brukar spela P3 på låg volym.

Låt oss dock titta på Spotify, som jag vet att många arbetskamrater använder. Först ska man alltså ha betalt för tjänsten (pengar hamnar hos STIM). Sedan ska man ha betalt för lagringsmedia man behöver för att använda datorn (mer pengar till STIM). Sedan ska man ha betalt av den som äger lokalen som datorn står i (ännu mer pengar till STIM).

Hur många gånger ska man ha rätt att ta betalt för samma sak, egentligen?

Syrransgranne snappar upp följande:
Man ska inte inbilla sig att det går bra att lyssna på sina skivor i jobbdatorn. Musik du lagligen köpt för din lön ska betalas, både en och två gånger. Artister har också rätt att leva av sittditt arbete.
Och visst är det precis det som STIM säger: "Man kanske har radion på eller en cd i datorn" Här menar man alltså att en person som redan har betalt för en CD-skiva inte ska få lyssna på den på jobbet utan att jobbet drabbas av straffavgifter. Nej, det är inte humor.

Tobias tar också upp problemet med att många anställda har med sig privat utrustning för att spela musik på arbetsplatsen. Det föder fram frågan: om jag lyssnar på min mp3-spelare på jobbet, behöver jobbet betala STIM-licens då? Antagligen inte. Men vad blir skillnaden i praktiken om jag pluggar in hörlurarna i datorn istället? Absolut ingen.

Jag vill hävda att ett ljudkort i en dator inte kvalificerar sig som offentlig miljö, såtillvida den inte är inkopplad till ett högtalarsystem som når ut till en hel lokal. En dator avsedd att användas av en person är inte en offentlig miljö.

Betänk också följande:
STIM/SAMI vill ha 40 000 kr för företag som har ljudkort i datorn.
Rövartjänst (oops, Radiotjänst) vill ha ca 2000 kronor per varje påbörjat 10-tal datorer med grafikkort för att de anställda kan titta på SVT.
För ett företag med 50 anställda innebär detta en totalkostnad på ca 50 000 kr/år... i vad jag ser som rena straffavgifter för kultur man inte egentligen använder i verksamheten.

Det finns också en påtaglig fara med att ge sig in på den här vägen, och den är uppenbar. Om SVT och STIM får kräva företag på pengar, vem vill ha härnäst?

Personligen håller jag med HAX om att STIM gräver sin egen grav genom att hålla på på det här sättet. Men, det är bara att tacka dem för att de själva visar bättre än vi andra någonsin kunde göra, hur perversa och vansinniga de här avgifterna är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

27 kommentarer:

wysiwyg sa...

Om jag förstod artikeln rätt så är det för att de (företaget) bistår med tekniken (ljudkort, radio etc) som de måste betala.

Vilket innebär, antar jag, att så länge de på pappret har som grundregel att man inte får ta med sig egna radioapparater och sedan "råkar" missa att man gör det, så kommer man undan.

Men hela tanken att man ska betala flera gånger är absurd. Iom att radiostationerna måste betala så borde det därmed vara gratis att spela upp deras utsändningar vart som helst. Tycker man.

Mikael Popovic sa...

STIM begär, enligt DN, 2900 organisationer och företag på ersättning för musik som anställda lyssnar på under arbetstid.

Kravet på 40000 har, enligt den länk du publicerat till DN, riktats till länsstyrelsen i Stockholm. Detta är inte ett krav som riktas till 2900 organisationer och företag. Beloppet 40000 beräknas på antal anställda. Ingenstans framkommer det att STIM och SAMI kräver 40000 kr av samtliga 2900 företag och organisationer. Där börjar din bristande läsförståelse att ta dig på villovägar i dina uträkningar. Hur mycket rör det sig om egentligen, om vi bortser från ditt lilla felsteg och dina märkliga kalkyler. Det tog mig någon minut att plocka fram informationen du väljer att bortse ifrån, då du tydligen hellre hänger dig åt spekulationer och 30-talsretorik. STIM’s lista över avgifter, finns på STIM’s hemsida (jag väljer att inte länka då ni pirater behöver lära er att söka upp information om ni ska bygga “kunskapssamhället”): Företag med 20-75 anställda betalar 2877 kr/år, 76-150 anställda betalar 4860 kr, 151 - 250 betalar 7509 kr, 251-500 betalar 13510 kr, 501-1000 betalar 25867 kr och för varje nytt påbörjat 500-tal betalas ytterligare 10597 kr. Nu kan du bara ta reda på hur många anställda de olika företagen och organisationerna har så ska du nog kunna komma fram till rätt belopp den här gången.

Man tar inte betalt för samma sak. Spotify betalar STIM för att kommersiellt publicera musiken. PKE-avgiften för lagringsmedia betalar för den tillåtna privatkopieringen och licens för arbetsplatsmusik betalas för att spela musiken i en offentlig miljö. Alltså betalar man för tre olika saker. Detta för att priset på musik skall kunna hållas lågt. Om en person skulle betala för hela investeringen, arbetet och avkastning på insatt arbete och kapital så skulle priset på musik bli löjligt högt, därför delas kostnaderna upp på de som är musikanvändare. Det är väl bra, vore trist om någon annan skulle vara tvungen att betala för musikanvändningen än de som använder musiken?

Anna Högberg sa...

Hej,

Intressant räkneexempel! Oavsett belopp är det fortfarande fullkomligt orimligt att ta betalt för musik på arbetsplatsen bara för att det finns ljudkort i datorerna.

Dock har du fel angående att man inte tar betalt för samma sak - där är det definitivt DIN läsförmåga som brister.

Man betalar 3 gånger för musiken enligt det här systemet. "Lyssna på musiken i bilen", "Lyssna på musiken hemma" och "lyssna på musiken på jobbet" är ju inte tre olika saker - men STIM behandlar det som olika saker och vill ha betalt tre gånger - för att man ska kunna lyssna på samma musik på tre olika platser.

Det är fanimej inte bra.

Mikael Popovic sa...

Inte bara ett intressant räkneexempel utan en faktagrundad korrektion av en felaktig uträkning publicerad på denna blogg.

Arbetsplatsen betalar för att använda musiken offentligt i arbetsplatsmiljö. "I bilen" är jag inte säker på vad du menar med, men om du menar radio, så betalar radiostationerna för att få använda musik som en del av sitt programinnehåll, vilket ger just ett innehåll. Om du menar att du gör en laglig kopia ner på en mp3-spelare, CD-spelare eller annat lagringsmedia så betalar du ersättning till upphovsrättsinnehavarna på ett sätt de accepterat genom PKE-avgift. "Hemma" är givet, vill du ta del av andras arbete så får det lov att ske på det sätt personen i fråga tillåter dig, genom exempelvis köp av musik, CC-licenser, myspace, etc.

Det är olika saker olika juridiska personer betalar olika belopp för av olika anledningar. Kan nog inte bli mycket mer olika än så...

Anna Högberg sa...

Hur offentlig miljö är mitt konto? Det sitter två personer här inne, i ett utrymme på 10 kvadrat, och inga gäster kan vandra in och ut som på en restaurang eller en butik.

Om jag här inne lyssnar på en skiva som jag har betalar för, så gör det väl ingen som helst skillnad för någon om jag lyssnar på den i jobbdatorn eller på mp3-spelaren?

Offentliga miljöer som en restaurang eller butik, det är en sak, för där använder man musiken för att locka kunder och styra deras köpbeteende. Men på ett kontor där en revisor och en controller sitter och knackar siffror med radion på?

Hur kan man rimligtvis kräva extra pengar för detta?

Du har verkligen helt 100% fel. STIM kräver verkligen betalt flera gånger för samma sak. För du kan väl inte hävda att det är olika saker att jag lyssnar på MIN skiva hemma eller på mitt kontor? Tycker du att det är rimligt att STIM kräver betalt en extra gång för detta?

Mikael Popovic sa...

Du får väl tillgodogöra dig lite kunskap på området innan du påstår att jag har 100% fel. Lite hänvisningar till fakta som styrker dina påståenden kunde vara på sin plats.

Om du nu vill "bygga kunskapssamhället" kunde det vara en idé att du bildar dig lite på området istället för att bedriva hets mot upphovsrättsinnehavare och förespråka kränkningar av mänskliga rättigheter.

wysiwyg sa...

En liten tanke; radiostationen betalar för att få spela musiken, varför ska då t.ex. en affär betala STIM för att spela upp radiokanalen?

Borde inte det vara något mellan radiokanalen och affären?

Låt oss säga att jag köper en tavla av konstnären som skapade tavlan och sedan hänger upp den i en affär, så ska väl inte affären betala konstnären för detta?

Anna Högberg sa...

Mikael, lyd ditt eget råd? Det inlägget innehöll ju enbart gnäll om att jag har fel, utan några källhänvisningar eller fakta som stryker dina påståenden om att jag har fel.

Lev som du lär, vännen.

Anna Högberg sa...

Wysiwyg,

Intressant liknelse.

Det är lite det som är problemet idag: först betalar radiostationen för att spela musiken, sedan ska man betala för att lyssna på stationen (om man gör det i datorn), och utöver det ska arbetsgivaren betala för att man lyssnar på arbetstid.

Jag håller med - man borde ta betalt EN gång och sedan får den som köper ordna så att den får igen pengarna.

Exempel: en radiostation köper in musik och finansierar detta genom att köra reklam. Den stationen är alltså finansierad - STIM behöver inte driva in ytterligare pengar från de som lyssnar.

Jag kan tycka att det är rimligt att de som driver en offentlig lokal betalar till STIM om de använder musik i sin affärsverksamhet, under förutsättning att 1) lokalen är öppen/allmän, 2) man sysslar med kommersiell verksamhet.

wysiwyg sa...

Det kan jag också hålla med om i viss mån, men då borde det istället vara så att man spelar upp något från t.ex. skiva.

Om man spelar upp från radio så uppstår andra problem. T.ex, varför ska bara de som gjort musiken ha betalt? Varför ska inte de som pratar i radion ha betalt en extra gång för att du spelar upp utsändningen i affären?

Eller för den sakens skull, de som skapade reklamen? Varför ska inte de få betalt igen?

Anna Högberg sa...

Jätteintressant reflektion, Wysiwyg!

Detta problem är genomgående - skivindustrin skriker på mer pengar, men man glömmer bort de som inte sysslar med samma sorts kultur.

De vill dela in kulturen i "godkänd" och "icke-godkänd", där de bestämmer vad som är godkänd kultur.

Mikael Popovic sa...

OK, du sänker ned dig i sandlådans nivå, moget.

Låt se, du ger en källhänvisningen, DN, vilken du missförstår och kommer med en felaktig kalkyl över kostnader för svenska arbetsgivares musikanvändande, gentemot upphovsrättsinnehavarna.

Jag ger källhänvisning till STIM över tarifferna och visar på felaktigheterna i din kalkyl och ditt påstående att STIM skulle ta ut 40 000 kr per arbetsgivare och år.

Jag kommer med ett påstående och resonerar kring varför det inte är att ta betalt för samma sak, då få du nog jobba lite hårdare för att motbevisa mitt påstående än att säga att det är 100% fel.

Låt mig inkomma med lite retroaktiva källor och citat, jag är nog lite van i min utbildande roll att fakta kan te sig lite för självklara och ber om ursäkt för detta.

Angående offentlighet framförande:

“Med överföring till allmänheten och offentligt framförande jämställs överföringar och framföranden som i förvärvsverksamhet anordnas till eller inför en större sluten krets.” Lag (2005:359).
Hämtat ur upphovsrättslagens andra paragraf

Mikael Popovic sa...

STIM skriver på sin hemsida:
“Lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets (den så kallade kompletteringsregeln). Om kretsen är sluten krävs alltså att framförandet äger rum i förvärvsverksamhet samt att kretsen är större för att framförandet skall vara ersättningspliktigt. Avsikten med kompletteringsregeln är att utvidga upphovsmännens rätt till ersättning för vissa musikframföranden som inte kan anses offentliga men likväl faller utanför privatlivet. Att gränsen satts vid större slutna kretsar innebär att kretsar under 20 personer inte omfattas medan sällskap om mer än 50 personer definitivt omfattas av regeln. I praktiken innebär Stims tillämpade avtalsvillkor att gränsen, sedan många år tillbaka, satts vid 40 anställda varav minst 20 kan avlyssna musik.”

Som du ser så går det ej att applicera på det kontor där ni sitter två stycke, men väl om hela företaget, den juridiska personen har fler än 40 anställda där minst 20 stycken kan avlyssna musik. Alltså ett företag eller organisation inbegrips av offentlighet av en “större sluten krets” i förvärvsverksamhet, ett kommersiellt användande av musik med andra ord.

Angående att man ej tar betalt för samma sak fler gånger.

Upphovsrättslagen paragraf 2:1, 2:2, 2:3 och 2:4

Här görs skillnad på när man gör verket tillgängligt för allmänheten trådlöst eller trådbundet, (radio, spotify etc. betalar upphovsrättsinnehavarna för få använda deras verk i sin verksamhet, kommersiell eller icke kommersiell, härunder borde även privatpersoners publicering av skyddade verk hamna.) när det framförs offentligt genom teknisk utrustning eller på annat sätt, (i affärsmiljö, konserter, arbetsplatser etc.), när verket visas offentligt utan tekniskt hjälpmedel på samma plats, alltså ej med teknisktt hjälpmedel och när exemplar av verket bjuds ut till försäljning, obs exemplar av verket, inte publiceringsrätt. Alltså som jag tidigare påpekat: “Det är olika saker olika juridiska personer betalar olika belopp för av olika anledningar. Kan nog inte bli mycket mer olika än så...” och nog är det väl skönt att inte en användare, exempelvis radio, skall betala mer bara för att andra kommersiella verksamheter som pizzerior, caféer, arbetsplatser skall slippa betala för sin egen musikanvändning?

Mer på området kan du hitta på olika upphovsrättsliga organisationers hemsidor, Patent och registreringsverket, Regeringens hemsida m.fl.

Angående piratpartiets ambitioner att bygga “kunskapssamhället”.

Affischer under valrörelsen till EU-parlamentsvalet löd just “Vi bygger kunskapssamhället”. Dick Falkvinge skriver även om detta på sin blogg och affischen finns att beställa i piratpartiets butik.

Angående mänskliga rättigheter:

FN’s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 27:2

“Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.”

Där har du källhänvisningarna, sen om det är så att du TYCKER att jag har fel till 100% så fär du lov att uttrycka dig som så. När du påstår att jag har fel i orden “Du har verkligen helt 100% fel.”, så får du faktiskt lov att visa på vad i mitt resonemang som är fel, inte bara att DU tycker att jag har fel.

Att de som använder musik betalar för den är väl självklart, även om det är fler som använder samma musik. Ingen människas arbete kan bli allmän egendom mot dennes vilja.

Anna Högberg sa...

FN’s deklaration om mänskliga rättigheter artikel 27:2

“Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.”

Men var står det att det "skyddet" ska omfatta att man ska få kräva in pengar från människor flera gånger om, för att de lyssnar på musiken på olika platser?

Nej, just det, det gör det inte. "Skydd" är inte synonymt med "total bestämmanderätt över varje kopia, oavsett vilka andre rättigheter som måste kränkas för att detta ska kunna uppnås". Den innehåller ingenting om att man kränker någons rättigheter genom att lyssna på musik på jobbet - det är en tolkning.

Jag vill citera någonting annat från STIMs hemsida för dig:

"En arbetsplats med fler än 40 anställda behöver en musiklicens för sina personalfester eller/och om arbetsgivaren tillhandahåller utrustning till sina anställda så att dessa kan lyssna på musik. Utrustningen kan vara exempelvis radio- eller tv-apparater, cd eller mp3-spelare etc. Ljudkort i datorer är endast licensgrundande om arbetsgivaren tillhandahåller högtalare eller hörlurar till sina anställda så att de kan lyssna på musik via sina datorer."

Där står det klart och tydligt.

Jag går gärna med på att min uträkning i inlägget inte stämde - jag har inga som helst problem att erkänna när jag har fel. Beloppet är dock ointressant - det är principen som jag reagerar mot.

wysiwyg sa...

Jag anar att jag kommer ångra detta, men jag hade faktiskt sett fram emot en principiell debatt med dig Mikael. Kunde du inte svara på mina frågor också? Blev så nyfiken på din åsikt i de fallen.

Ravenna sa...

Mikaels senaste kommentar togs bort, då han bland annat anklagade mig för att bedriva hets och förespråka kränkning av mänskliga rättigheter.

Kan man inte hålla god ton, så är man inte välkommen att posta här.

Mikael Popovic sa...

@wysiwyg

Mina åsikter, rent principiellt.

Ditt första inlägg första stycket.

Min åsikt är att du ska läsa mer än bara DN’s artikel, Anna har läst mer på STIM’s hemsida och vet genast mer om hur det verkligen är.

Andra stycket

Min åsikt är att du bör spekulera mindre och använda din tid till att söka fakta, lämpligen på STIMs hemsida där information om licenser för musikanvändare står att läsa.

Tredje stycket

Radio betalar för att använda musik i sin verksamhet, en verksamhet med ekonomisk omsättning och som gör musik tillgänglig för allmänheten. Det är gratis att spela upp deras utsändningar var som helst, förutom när ett annat företag/organisation använder musiken i sin verksamhet med en ekonomisk omsättning. Detta är kommersiellt användande av musik. Varför ska radiostationen betala för företagens rätt att spela upp musik, är det inte bättre att var och en betalar för sig och inte snyltar på andra?


Andra inlägget första stycket

Läs mitt svar på första inlägget tredje stycket.

Andra stycket

Nej, radio har inte betalat för att vidare licensiera musiken. Affären använder musiken kommersiellt, det vill säga om musiken spelas för kunderna.

Tredje stycket

Inte mitt område, väljer att inte spekulera, söker ingen fakta, är inte tillräckligt intresserad helt enkelt.


Tredje inlägget första stycket.

Skiva eller radio spelar ingen roll, läs svaret på första inlägget stycke 3.

Andra stycket

De som gjort musiken står helt under marknadskrafterna, de har ingen annan lön än det som baseras på försäljning och offentliga framföranden. De som pratar i radion har ingått avtal om att utföra sitt arbete mot en ersättning, dvs lön.

Tredje stycket

Reklamskapare ingår sina avtal och får ersättning i enlighet med dessa. (Lön)

Sista inlägget

Hoppas jag inte missat något. Var det något sådant du menade? Hoppas du inte ångrar dig.

Mikael Popovic sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
wysiwyg sa...

1. Tack för svaret. Jag väljer att bortse från alla svar angående mina spekulationer, som självklart inte gäller längre när andra fakta kommit fram.

2. "De som gjort musiken står helt under marknadskrafterna, de har ingen annan lön än det som baseras på försäljning och offentliga framföranden. De som pratar i radion har ingått avtal om att utföra sitt arbete mot en ersättning, dvs lön."

Men musiker/låtskrivare är långt ifrån ensamma att stå "helt under marknadskrafterna", och som har lön baserat på försäljning.

Som t.ex. mitt exempel med en konstnär. Låt oss för argumentations skull utgå ifrån att konstnären i mitt exempel faktiskt inte får betalt av affären (eftersom det är väldigt liten chans att h*n får det). Vad är då den principiella skillnaden mellan konstnären och en musiker/låtskrivare?

Mikael Popovic sa...

Som jag tidigare sagt så är frågan om målarens verk inte inom min intressefär. Om konstnären inte på något sätt får ersättning för sin tavla på ett sätt som han är nöjd med så torde någon ha stulit tavlan och satt upp den på butikens vägg.
Någon principiell skillnad kan jag inte se i ditt spekulerade fall, men som sagt min åsikt och spekulation är inte relevant. Huruvida målaren känner till sina rättigheter enligt upphovsrättslagen får du faktiskt ta upp med målaren.
Sorry, har inget att ge där...är inte intresserad, de får sköta sina egna affärer, om någon är missnöjd får de kämpa för sin rätt om de har någon.

Mikael Popovic sa...

@wysiwyg

OK, du har fått mig tillräckligt intresserad för att ta fram följande fakta i fråga om din undran om principiella skillnader.

Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

1 Kap. Upphovsrättens föremål och innehåll
1§ 5:e punkten “Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,”

Alltså tavlan du talar om innefattas av upphovsrättslagen.

Enligt samma lag, samma kapitel §2 och 3:e punkten:

“2§ Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som föreskrivs i det följande, uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.
Framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanentframställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.
Verket görs tillgängligt för allmänheten i följande fall:
3. När exemplar av verket visas offentligt. Offentlig visning innefattar endast sådana fall då ett exemplar av ett verk görs tillgängligt för allmänheten utan användning av ett tekniskt hjälpmedel på samma plats som den där allmänheten kan ta del av exemplaret. Om ett tekniskt hjälpmedel används är det i stället ett offentligt framförande.

Alltså åtnjuter en tavlas upphovsrättsinnehavare samma rättigheter som en upphovsrättsinnehavare på musikområdet. Ensamrätten, den uteslutande rätten, att bestämma hur verket används och sprids. Alltså är det upp till konstnären, målaren att själv eller genom representant komma överens med affärsinnehavaren, i ditt exempel, om lämpligt arvode för licensen gällande offentlig visning.

Så min slutledning blir att i lagens mening är det ingen principiell skillnad. Min åsikt är att det ej är någon principiell skillnad. Är osäker på hur rättspraxis ser ut, men det kanske du kan kolla upp? Finns det några verkliga fall, som prövats rättsligt? Själv ska jag ladda för semester och inte leta upp fallen ännu på ett tag så...
Ha en trevlig fortsättning på sommaren.

wysiwyg sa...

1. Jag är inte så intresserad av vad lagen säger, eller vad rättspraxis är, jag är mer ute efter en principiell diskussion om hur lagen BORDE vara.

2. Så enligt dina uppgifter så har alltså konstnärer rätt till pengar när deras verk visas upp offentligt. Hur kommer det sig då att det inte finns någon organisation som hanterar den inkasseringen?

Borde det finnas det? Skulle det vara bra eller dåligt för konst/konstnärer om man var tvungen att betala dem för att man har deras konst på offentlig plats?

Hur skulle detta påverka t.ex. kommuners intresse av att köpa konst?

Och alla de butiker som faktiskt SÄLJER konst, ska de också betala pengar till skaparen även om de inte lyckas sälja något av skaparens verk?

Anna Högberg sa...

En konstnär har inte ensamrätt på att bestämma hur verket används och sprids.

En konstnär kan inte säga att jag inte får hänga upp hans tavla i fönstret där förbipasserande kan se den.

En konstnär kan inte kräva pengar per anställd och år om jag hänger upp hans tavla på mitt företag som har 50 anställda.

En konstnär kan inte kräva pengar av en butik eller restaurang som har hängt upp hans tavla där gästerna kan se den.

En konstnär kan inte kräva pengar av privatpersoner som fotograferar restaurangen så att hans tavla syns, och sedan lägger ut det fotot på Internet.

Konstnären får betalt EN gång - när han säljer sin tavla. Sedan spelar det ingen roll om tavlan hänger i någons hem eller på en restaurang eller på ett kontor.



Jag anser att samma sak borde gälla för musik.

För du kan väl inte påstå att tavlor och musik behandlas likadant i det här avseendet? Trots att båda är skyddade kulturella verk så är det i praktiken helt olika saker som gäller.

Vem ser till konstnärernas intressen när deras verk hänger på restauranger, va? Om en artist ska ha pengar för att verket visas offentligt borde väl en konstnär också få det... eller?

Ravenna sa...

Mikael,

Återigen, kommentarer som anklagar folk för att bedriva hets mm godtas inte här. Kommentar borttagen.

Ravenna sa...

Mikael, det är min blogg och jag avgör vilka kommentarer som är okej, precis som du gör på din blogg, där jag noterar att du har lagt in att du måste godkänna kommentarerna innan de publiceras.

Vill du diskutera konstruktivt utan att gnälla om att få länka till smutskastningsinlägg, så är du välkommen.

Gällande din fråga om konstnären, så är det så att lagen inte explicit tar upp allting som man får göra - den tar t.ex. inte upp att jag får äta en cheeseburgare på en allmän plats eller ha sex före äktenskapet.

Det kallas frihet, att jag inte behöver tillstånd för att göra vanliga och naturliga vardagliga saker.

Det finns mig veteligen ingen lag som tvingar restaurangägare att betala en årlig avgift till konstnären för att han/hennes tavla hänger på restaurangen. Finns ingen sådan lag, så är det tillåtet.

Det finns heller ingen lag som explicit tillåter mig att ställa en målning i mitt fönster - men det finns heller ingen som förbjuder det, och därför är det tillåtet.

Det naturliga tillståndet är att saker är tillåtna, om inte lagen anger annat.

Mikael Popovic sa...

Om du läser mitt tidigare inlägg och läser upphovsrättslagen, som jag hänvisar till, så ser du vad lagen säger. Det duger inte att sitta och hitta på egna regler och låtsas att lagen inte finns där.

Det vore bättre om du bemötte mina påståenden istället och visade på varför du anser att jag har fel.

Anna Högberg sa...

Mikael,

Jag är inte det ringaste intresserad av att se dagens upphovsrätt som något slags facit.

Jag förespråkar en ÄNDRING av upphovsrättslagen, så att den blir rimlig och passar det samhälle vi lever i.

Upphovsrättslagen innehåller mig veteligen inte ens idag någon bestämmelse om att datorer med ljudkort som används i affärsverksamhet ska utgöra grund för ersättning.

Stella och Molly

Stella och Molly