fredag 10 juli 2009

Med integritet och brott i vågskålen

Idag står det i SvD om hur Ipredator (den anyonymiseringstjänst som The Pirate Bay lanserar) försvårar arbetet med utredning av IT-brott, och även om hur pedofiler kommer att kunna dra nytta av tekniken.

Och visst är det ett intressant dilemma när integritet och brott ligger i vågskålarna. Ipredator väcker känslor.

I grund och botten så är det dock ett klassiskt stolpskott att belasta de som har tagit fram tekniken för att folk kan använda den till att lättare begå brott. För hade man inte tvingat fram behovet av en anonymiseringstjänst genom att införa Ipred så hade det heller inte funnits någon marknad för Ipredator.

Sådant kallas konsekvensanalys, och det borde man ha tänkt till om när man satt och instiftade Ipred. För man kan väl ändå inte varit så blåögt My Little Pony-naiv att man trodde att fildelarna skulle sluta hänga på Internet i och med Ipred? En explosion av anonymiseringstjänster var den mest naturliga följden av lagen.

För visst är det så att man själv vill välja vad man delar med sig av. Från tjänsten Relakks håll kommenterar man:
Även i ett vanligt tryggt svenskt hem stänger familjemedlemmarna ibland
dörren om sig, till exempel om man går på toaletten. Det gör man alltså även
för människor som man älskar. Vad politikerna inte förstår är att människor
vill ha en fredad zon även på nätet, speciellt de många unga människor som
lever på nätet.

Även Utsikt från höjden skriver klokt:

Visst kan en anonymiseringstjänst användas av kriminella. Precis som tjuvar
använder sig av bilar för att transportera stöldgods eller rånare använder
kläder för att gömma sina vapen eller pedofiler använder kameror för att
filma sina offer. Innebär det att vi i konsekvensens namn skall förbjuda
bilar, kläder och kameror?
Den enda slutsatsen som vi kan dra är att det måste finnas integritet även på Internet, och att det inte är något konstigt i att vilja vara anonym eller få ha sin korrespondens ifred. Det borde inte behövas en tjänst som garanterar att man får skicka privat korrespondens ifred. Det borde vara en självklarhet i ett samhälle som har budbärarimmunitet, meddelarskydd och påstår sig följa konventioner om mänskliga rättigheter som garanterar rätten till privat kommunikation.

Baksidan av det hela är naturligtvis att tjänsterna kan användas till att skicka otillåten information eller begå olika typer av brott. Förstår de inte att nu kan mördare, tjuvar, terrorister, pedofiler och andra härja fritt på nätet? Frågar Locutus.

Men svaret är naturligtvis att nej, de kan inte ”härja fritt”.

För det första måste vi problematisera och fundera över i vilken utsträckning som man alls kan begå brott på nätet. Man kan inte mörda någon genom att skicka elaka smileys. Man kan inte våldta någon genom att ha sex med sin dataskärm (men det skulle nog se ganska roligt ut). Den typen av brott kan man inte utföra i cyberrymden.

Så vi kan släppa mord och pedofili. Den typen av brott är ganska ointressanta i sammanhanget. En mördare jagar man dessutom inte i första hand genom att rota runt slumpmässigt på Internet, utan genom att följa spår från brottsplatsen och omgivningen och möjligen genom att spana riktat på rätt personer. Diskuterar man nätbrott så är det betydligt mer intressant att prata om bedrägerier, hackning, virusspridning, säkerhetsläckor, hot och förtal. Den typen av brott förekommer faktiskt på Internet.

Och där kanske vi ska försöka se till möjligheter istället för till hot? Anonymiseringstjänster och säkrare kommunikation kanske leder till höjd säkerhet för ekonomiska transaktioner, till exempel. Det kan också leda till att vittnen kan få lättare att våga träda fram utan att behöva avslöja sig, och att man, om man tänker till, kanske faktiskt får lättare att få fram information om verkliga brott, om folk kan lämna informationen utan att utsätta sig själva för risk.

Kanske sparkar man in en öppen dörr genom att förlita sig på all denna övervakning och lyssna på folk mot deras vilja? Skulle man kanske åstadkomma mer om man helt enkelt lyssnade på de som faktiskt ville prata om det istället, och byggde säkra och anonyma kontakttjänster?

Är det till exempel möjligt att man lättare förebygger och bekämpar pedofil-brott genom att ordna en säker kommunikationstjänst för barn och ungdomar där de kan känna sig helt trygga och anonyma, än genom att surfa runt på nätet och slumpmässigt leta efter barnporrbilder i förhoppning om att man ska kunna spåra bilderna tio steg till sin källa?

Det kanske är dags att betänka möjligheterna med anonymiseringstjänster ur en brottsförebyggande synvinkel, än att hänga upp sig på att pedofilerna kan använda dem för att gömma sig.

Anonymisering har länge varit en väntad utveckling. Det var bara en tidsfråga. Nu är tjänsterna här – ska vi se till möjligheterna som tekniken för med sig, eller ska vi fortsätta gnälla om att det var bättre förr?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

Joshua_Tree sa...

Mycket bra text! Tack.

Locutus sa...

Väldigt bra och utförligt. Du sa en hel del som jag inte tänkt på själv i sammanhanget. Det märks at du funderat över frågan en del. Konsekvensanalys är ju någonting som våra myndigheter borde börja fundera lite över.
Själv använder jag ju mig av sarkasm för att framföra mitt ställningstagande i frågan. Är ju egentligen också pirat av flera olika anledningar, varav de två främsta är potentialen som internet medför, som inte bör begränsas, utan utvecklas och för att jag om sanningen ska fram är fullkomligt livrädd för det övervakningssamhället som håller på att växa fram, tillsammans med storföretagens och bankernas ökade inflytande över politiken och rättsväsendet.

Stella och Molly

Stella och Molly