fredag 31 juli 2009

Holländsk domstol behagar skämta

En holländsk domstol har nu i TPB-grundarnas frånvaro beslutat att de är ansvariga för sajten och att de ska böta 30 000 euro om dagen tills sajten blir otillgänglig för holländska användare. Max 3 miljoner Euro = över 30 miljoner svenska kronor.

Det är lätt att undra vad man hade rökt på i den rättslokalen.

Inte bara är det fel personer att döma - TPB-killarna äger ju inte längre The Pirate Bay och även om det är diskutabelt vilken makt de tidigare haft över sajten, så är det otvivelaktigt så att de inte längre i juridisk mening har en sådan fullständig bestämmanderätt över vad som händer med sajten. Lite som att döma den förra ägaren till en bil för att den nya ägaren kör för fort, och detta utan att ens försöka utreda vem den nuvarande ägaren är.

Det känns som att domstolarna runt om i världen fullständigt skiter i att kolla upp saker och ting och undersöka hur TPB faktiskt organiseras idag. Vill man ha ersättning för gamla oförrätter - ja - då ska man naturligtvis gå på de som ansvarade för sajten vid den tidpunkt när oförrätterna ägde rum. Men vill man vidta åtgärder mot sajten IDAG, så måste man naturligtvis ge sig på de som ansvarar för sajten IDAG.

Holland lär inte kamma hem några pengar där - jag kan inte tänka mig att TPB kommer att sabotera sin egen sökmotor genom att lägga in filter där de inte kan nås av holländare.

Det är också ironiskt att det är i Holland där den här domen har skett, ur den synpunkten att det i Holland är fullt lagligt att inneha och bruka substanser dom man skulle åka i fängelse för att befatta sig med här i Sverige. Det om något illustrerar ju att vad som är lagligt och olagligt är i allra högsta grad relativt. Visst känns det lite märkligt att det finns ett land där det är lagligt att röka på, men olagligt att driva en sökmotor i ett annat land som kan nås från Holland?

Det väcker också frågan... borde man inte ta alla juridiska processer på hemmaplan? Det som är lagligt i Sverige kan vara olagligt i Nepal (vad vet jag) och man måste fortfarande kunna driva en internationell verksamhet baserat i ett land, utan att behöva riskera processer i ett dussin andra länder bara för att man därifrån kan hitta verksamheten. Det är inte kompatibelt med en global värld.

Vem vet... något jag skriver på den här hemsidan kanske är olagligt i Kina. Förvänas jag i så fall åka på turné till Kina för att stå inför rätta i Beijing? Kan jag till och med dömas till döden i Kina för att jag dissar deras kejsare på nätet, eller något?

Visst är världen global, men rättvisan måste på något sätt utövas inom rimliga (och nationella) gränser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 28 juli 2009

Kalle Anka försöker piratkopiera kommersiellt

Det har diskuterats en hel del kring Kalle Anka i dagarna, på grund av en seriestrip där Kalle försöker kopiera en skiva i syfte att sälja kopiorna och tjäna pengar - något som får rättighetsinnehavaren Joakim att gå i taket. Samtidigt så visar Knattarna upp en annan sida av fildelningen, där de laddar ner en skiva som de inte kan köpa i nuläget. Knattarnas übermoraliska scoutanda trogen så köper de senare skivan, och visar därmed att en nedladdning inte alls behöver betyda en förlorad försäljning.

Jag håller med Calandrella i att inte se något egentligt problem i de attityder som gestalteras i serien, och jag tycker att en KO-anmälning är lite att ta i. Knattarna, som fildelar i privat icke-kommersiellt syfte, kommer undan och deras fildelning ses till och med som positiv och moralisk. Eller åtminstone oproblematisk. Kalles försök till fildelning är dock i allra högsta grad kommersiell och helt i enlighet med Piratpartiets idéer så är det rätt att han åker dit.

Dock ser jag ett par andra problem med strippen:

1) Knattarnas fildelning är de facto illegal, vilket gör följande till ett märkligt uttalande:
Sensmoralen i serien är att man ska hålla sig på rätt sida lagen och det står vi självklart bakom, oavsett vilken fråga det gäller, sade Marika Bark, presstaleskvinna för Egmont i en kommentar till SvD.se
2) Farbror Joakim kastar sig in genom fönstret och läxar upp Kalle innan Kalle ens hinner begå något brott - att kopiera en CD man äger för eget bruk i hemmet är ju knappast någon överträdelse i sig. Här etableras alltså en mentalitet där det är "rätt" av rättighetsinnehavaren att gå in i folks hem och hota och skrämma dem, innan de ens har begått något brott. Det är djupt oroande.

Allt som allt signallerar strippen en viss förvirring kring vad som är lagligt och vad som inte är det, och vad som är rimliga åtgärder. Jag tror att jag talar för alla när jag säger att jag inte vill att rättighetsinnehavare ska kunna hoppa in genom mitt fönster och hota mig, bara för att jag kopierar en CD-skiva för eget bruk.

Dessutom är det förvirrande när det kommer till seriens poäng, att Knattarna inte får någon påföljd trots att de bröt mot lagen.

Ta gärna också en titt på följande underbara remix av strippen (fullkomligt olaglig, såklart):


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 21 juli 2009

Nakenbadare på bild - jag syndar också

Skåda en semesterbild från Barcelona 2007! Vädret är varmt och många har dragit sig till la playa. I Spanien är det lagligt att vara topless var som helst (dock rekommenderas det inte på andra ställen än stranden) och visst råkade det fastna en topless solbaderska i förgrunden!

Idag rasar Expressen över att någon lägger ut bilder på nakenbadare på The Pirate Bay. Vilket är ironiskt, givet sammanhanget, eftersom Aftonbladet och Expressen lär dra fler intresserade till nakenbilderna än TPB någonsin hade gjort på egen hand.

Det här med att lägga ut bilder utan tillåtelse från de som är med på bilden kan vara lurigt. Det är naturligtvis dålig etikett att inte fråga folk när det bara är några få människor på bilden, men det är också fullkomligt löjligt att sätta det som krav, eftersom detta skulle göra det fullkomligt omöjligt att någonsin fotografera folkmassor. När jag tog bilden ovan, så hade jag ingen som helst möjlighet att knalla runt på stranden i en timme och fråga alla på ordboksspanska om de ville vara med på bild. Jag hade heller ingen megafon för att kunna tilltala hela stranden på samma gång.

Min åsikt är att om man näckar på en offentlig strand, så får man helt enkelt räkna med att någon kan ta en bild på stranden och att man kan komma med på bilden. Är man så kinkig med att exponera sig så kanske man inte ska hänga topless på en fullknökad strand? Man kan inte både slänga bikinin och ha den kvar.

Vi har också i sammanhanget paparazzi-problemet. Jag är övertygad om att det finns många kändisar som gärna skulle se att paparazzi-fotografering kriminaliserades, och hävda bestämmanderätt över när man ska vara med på bild och när man inte ska vara det. Men är det realistiskt?

Det finns ytterligare en sak i artikeln i Expressen som stör mig:
Eftersom fotografen är registrerad medlem är det tydligt att samma person ligger bakom uppladdningarna.

Sedan när är The Pirate Bay-konton personunika? Kan man verkligen vara säker på att det är samma person som begår en handling bara för att samma konto används? Det är samma idiot-logik som IPRED bygger på, där man förutsätter att innehavaren av abonnemanget är den som har fildelat.

Sven-Erik Alhem föreslår att man låter smygfotografen smaka på sin egen medicin. Men jag är tveksam. En sådan snuskpelle skulle nog bara använda bilderna som julkort.

Bilden till vänster hittade jag här och den är mig veteligen helt orelaterad till Skåne-fotografens samling. Men jag tycker att den är väldigt kul och illustrerar problemet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 20 juli 2009

Om aborter och registermani

Idag hittade jag den här artikeln i Expressen, och blev faktiskt förvånad över att det fortfarande går att bli förvånad över den register- och övervakningshysteri som sveper över världen i en takt som får svininfluensan att skämmas.

Hur skulle ett abortregister hjälpa någon? Är tanken att registret i sig ska ha en avskräckande effekt? Om du gör abort så skulle du riskera att hamna i ett svart register, där uppgifterna kan komma dig till stor last i livet om de kommer ut. Är tanken att hotet om registrering ska få kvinnorna att tänka om, och föda ett barn de inte är redo för?

Jag ifrågasätter också bilden som målas upp av kvinnan som ett offer i sammanhanget, som en person som är okunnig om preventivmedel och tvingas till en abort efter att ha råkat ut för tjat, hot eller våld från sin pojkvän. Måste man verkligen nedvärdera kvinnan så fullkomligt och behandla det som ett skamligt fel att hon blivit gravid? Hon borde vetat bättre, hon borde stått på sig... den känslan får man ofta av artiklarna.

Kan inte istället det ovanligt höga antalet aborter i Sverige tolkas som ett högre ansvarstagande? Istället för att föda barn som inte är välkomna, så väljer kvinnor att ta ansvar för sina egna liv och skjuta upp barnskaffandet tills de är redo och befinner sig i en stabil relation. Vem som helst kan bli gravid - till och med om man använder preventivmedel. Det krävs en modig och ansvarstagande person till att våga avsluta en graviditet och ta ansvar för sitt eget liv i första hand.

Sandrability skriver att hon skulle uppleva det som ett straff att hamna i ett register för att man har fattat ett viktigt, men troligen också helt korrekt beslut efter de förutsättningar som rått.

Jag tror att det är viktigt att vi försöker komma ifrån mantran om kvinnan som ett offer i abortdiskussionen, om den ska kunna komma framåt. Sluta upp att behandla abort som en sjukdom som drabbar de dumma och svaga, och börja istället tänk på kvinnan som en aktiv och ansvarstagande figur.

Forskningsnytta, mumlas det om. Registren ska ge forsningsnytta! Tack, men jag vill inte att någon ska forska i vare sig min integritet eller livmoder mot min uttryckliga vilja.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 16 juli 2009

Om en tavla vore musik

Tänk om tavlor löd under samma regler som musik och film. Alla tre är ju konstnärliga verk. Så låt oss leka med tanken! Och fundera över om detta skulle vara bra eller dåligt för konstnärerna...

Tänk dig en värld där:
  • Du var tvungen att betala en årlig avgift per anställd om du hängde upp en tavla i lobbyn på ditt företag.
  • Om du köpte en scanner, skrivare, videokamera, digitalkamera eller mobiltelefon skulle det läggas på en konstersättning på ett par hundra per pryl, som gick till en ersättningsfond för konst där de mesta pengarna sedan hamnade hos arvingarna till sedan länge döda konstnärliga giganter.
  • Om du tog ett foto på ditt barn och tavlan syntes i bakgrunden, skulle du behöva betala konstnären för att få lägga ut fotot på nätet.
  • Du behövde konstnärens tillåtelse för att måla en egen bild där en av hans unika karaktärer (till exempel Nalle Puh) finns med, och publicera denna. Om du publicerar en sådan bild utan hans tillåtelse, så skulle den nya bilden vara hans egendom.
  • Ditt barn skulle inte få ta med dig tavlan och visa upp i skolan.
  • Om du tog ett foto på tavlan och lade upp det på din privata och lösenordsskyddade server så skulle du göra dig skyldig till grovt distributionsbrott och få böter på i runda slänga 100 000 kr.
  • Tavlan skulle bara gå att rama in med ramar som godkänts av konstnären.
  • Istället för att sälja själva verket skulle konstnären sälja kopior i en kvalité som en vanlig standardskrivare förmår skriva ut, naturligtvis utan att för den sakens skull förbehålla sig mindre rättigheter.
  • Alla som säljer scanners, skrivare, kameror och mobiltelefoner skulle tvingas registrera alla som köper deras varor för att kunna lämna ut identiteten på köparen om man misstänker att en sådan vara används för att piratkopiera konstverk.
  • Samtliga pappersformat och andra material som är möjliga att måla på skulle beläggas med en "konstersättningsavgift".
  • All Internettrafik avlyssnades i syfte att finna ett pixelmönster som motsvarade konstverket, en obligatorisk "tjänst" som Internetabonnenten får höjd avgift för.
Ni kan säkert komma på fler exempel! Posta så fyller jag på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 10 juli 2009

Med integritet och brott i vågskålen

Idag står det i SvD om hur Ipredator (den anyonymiseringstjänst som The Pirate Bay lanserar) försvårar arbetet med utredning av IT-brott, och även om hur pedofiler kommer att kunna dra nytta av tekniken.

Och visst är det ett intressant dilemma när integritet och brott ligger i vågskålarna. Ipredator väcker känslor.

I grund och botten så är det dock ett klassiskt stolpskott att belasta de som har tagit fram tekniken för att folk kan använda den till att lättare begå brott. För hade man inte tvingat fram behovet av en anonymiseringstjänst genom att införa Ipred så hade det heller inte funnits någon marknad för Ipredator.

Sådant kallas konsekvensanalys, och det borde man ha tänkt till om när man satt och instiftade Ipred. För man kan väl ändå inte varit så blåögt My Little Pony-naiv att man trodde att fildelarna skulle sluta hänga på Internet i och med Ipred? En explosion av anonymiseringstjänster var den mest naturliga följden av lagen.

För visst är det så att man själv vill välja vad man delar med sig av. Från tjänsten Relakks håll kommenterar man:
Även i ett vanligt tryggt svenskt hem stänger familjemedlemmarna ibland
dörren om sig, till exempel om man går på toaletten. Det gör man alltså även
för människor som man älskar. Vad politikerna inte förstår är att människor
vill ha en fredad zon även på nätet, speciellt de många unga människor som
lever på nätet.

Även Utsikt från höjden skriver klokt:

Visst kan en anonymiseringstjänst användas av kriminella. Precis som tjuvar
använder sig av bilar för att transportera stöldgods eller rånare använder
kläder för att gömma sina vapen eller pedofiler använder kameror för att
filma sina offer. Innebär det att vi i konsekvensens namn skall förbjuda
bilar, kläder och kameror?
Den enda slutsatsen som vi kan dra är att det måste finnas integritet även på Internet, och att det inte är något konstigt i att vilja vara anonym eller få ha sin korrespondens ifred. Det borde inte behövas en tjänst som garanterar att man får skicka privat korrespondens ifred. Det borde vara en självklarhet i ett samhälle som har budbärarimmunitet, meddelarskydd och påstår sig följa konventioner om mänskliga rättigheter som garanterar rätten till privat kommunikation.

Baksidan av det hela är naturligtvis att tjänsterna kan användas till att skicka otillåten information eller begå olika typer av brott. Förstår de inte att nu kan mördare, tjuvar, terrorister, pedofiler och andra härja fritt på nätet? Frågar Locutus.

Men svaret är naturligtvis att nej, de kan inte ”härja fritt”.

För det första måste vi problematisera och fundera över i vilken utsträckning som man alls kan begå brott på nätet. Man kan inte mörda någon genom att skicka elaka smileys. Man kan inte våldta någon genom att ha sex med sin dataskärm (men det skulle nog se ganska roligt ut). Den typen av brott kan man inte utföra i cyberrymden.

Så vi kan släppa mord och pedofili. Den typen av brott är ganska ointressanta i sammanhanget. En mördare jagar man dessutom inte i första hand genom att rota runt slumpmässigt på Internet, utan genom att följa spår från brottsplatsen och omgivningen och möjligen genom att spana riktat på rätt personer. Diskuterar man nätbrott så är det betydligt mer intressant att prata om bedrägerier, hackning, virusspridning, säkerhetsläckor, hot och förtal. Den typen av brott förekommer faktiskt på Internet.

Och där kanske vi ska försöka se till möjligheter istället för till hot? Anonymiseringstjänster och säkrare kommunikation kanske leder till höjd säkerhet för ekonomiska transaktioner, till exempel. Det kan också leda till att vittnen kan få lättare att våga träda fram utan att behöva avslöja sig, och att man, om man tänker till, kanske faktiskt får lättare att få fram information om verkliga brott, om folk kan lämna informationen utan att utsätta sig själva för risk.

Kanske sparkar man in en öppen dörr genom att förlita sig på all denna övervakning och lyssna på folk mot deras vilja? Skulle man kanske åstadkomma mer om man helt enkelt lyssnade på de som faktiskt ville prata om det istället, och byggde säkra och anonyma kontakttjänster?

Är det till exempel möjligt att man lättare förebygger och bekämpar pedofil-brott genom att ordna en säker kommunikationstjänst för barn och ungdomar där de kan känna sig helt trygga och anonyma, än genom att surfa runt på nätet och slumpmässigt leta efter barnporrbilder i förhoppning om att man ska kunna spåra bilderna tio steg till sin källa?

Det kanske är dags att betänka möjligheterna med anonymiseringstjänster ur en brottsförebyggande synvinkel, än att hänga upp sig på att pedofilerna kan använda dem för att gömma sig.

Anonymisering har länge varit en väntad utveckling. Det var bara en tidsfråga. Nu är tjänsterna här – ska vi se till möjligheterna som tekniken för med sig, eller ska vi fortsätta gnälla om att det var bättre förr?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 7 juli 2009

STIM kräver pengar - flera gånger om

STIM går på offensiven och kräver nu ersättning för att anställda kan lyssna på musik på arbetsplatsen.
"Man kanske har radion på eller en cd i datorn och då ska man ha tillstånd för arbetsplatsmusik", säger Susanne Bodin, kommunikationschef på STIM.
Resonemanget går som så att man menar att en arbetsplats inte är en privat plats, och alltså måste arbetsgivaren betala för att de anställda kan lyssna på musik. 40 000 kr om året vill man ha, från ca 2900 företag. Totalt ca 116 miljoner kronor.

Det är ju STIMs jobb att försöka driva in pengar till sina klienter, så man får ju ge dem credit för att de försöker…

Men vi måste också ifrågasätta. På de flesta arbetsplatser så handlar det inte om att man har högtalare och dansgolv eller skapar en trevlig restaurangmiljö för sina kunder. Vi kan titta på mitt kontor. Vi sitter två personer i ett medelstort kontorsrum på ekonomiavdelningen på ett kemiskt analyslaboratorium. Vi har varsinn dator och i fönstret står det en gammal kassettbandspelare med radio, som brukar spela P3 på låg volym.

Låt oss dock titta på Spotify, som jag vet att många arbetskamrater använder. Först ska man alltså ha betalt för tjänsten (pengar hamnar hos STIM). Sedan ska man ha betalt för lagringsmedia man behöver för att använda datorn (mer pengar till STIM). Sedan ska man ha betalt av den som äger lokalen som datorn står i (ännu mer pengar till STIM).

Hur många gånger ska man ha rätt att ta betalt för samma sak, egentligen?

Syrransgranne snappar upp följande:
Man ska inte inbilla sig att det går bra att lyssna på sina skivor i jobbdatorn. Musik du lagligen köpt för din lön ska betalas, både en och två gånger. Artister har också rätt att leva av sittditt arbete.
Och visst är det precis det som STIM säger: "Man kanske har radion på eller en cd i datorn" Här menar man alltså att en person som redan har betalt för en CD-skiva inte ska få lyssna på den på jobbet utan att jobbet drabbas av straffavgifter. Nej, det är inte humor.

Tobias tar också upp problemet med att många anställda har med sig privat utrustning för att spela musik på arbetsplatsen. Det föder fram frågan: om jag lyssnar på min mp3-spelare på jobbet, behöver jobbet betala STIM-licens då? Antagligen inte. Men vad blir skillnaden i praktiken om jag pluggar in hörlurarna i datorn istället? Absolut ingen.

Jag vill hävda att ett ljudkort i en dator inte kvalificerar sig som offentlig miljö, såtillvida den inte är inkopplad till ett högtalarsystem som når ut till en hel lokal. En dator avsedd att användas av en person är inte en offentlig miljö.

Betänk också följande:
STIM/SAMI vill ha 40 000 kr för företag som har ljudkort i datorn.
Rövartjänst (oops, Radiotjänst) vill ha ca 2000 kronor per varje påbörjat 10-tal datorer med grafikkort för att de anställda kan titta på SVT.
För ett företag med 50 anställda innebär detta en totalkostnad på ca 50 000 kr/år... i vad jag ser som rena straffavgifter för kultur man inte egentligen använder i verksamheten.

Det finns också en påtaglig fara med att ge sig in på den här vägen, och den är uppenbar. Om SVT och STIM får kräva företag på pengar, vem vill ha härnäst?

Personligen håller jag med HAX om att STIM gräver sin egen grav genom att hålla på på det här sättet. Men, det är bara att tacka dem för att de själva visar bättre än vi andra någonsin kunde göra, hur perversa och vansinniga de här avgifterna är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 6 juli 2009

Innan kulturen dör

Igår tipsades jag om det här klippet YouTube, som är en såkallad ”literal version” av Bonnie Tylers 80-talshit Total Eclipse of the Heart. Literal version kan innebära att man har tagit bilden och musiken från en musikvideo, men lagt till egen sång och egna undertexter. Resultatet är underbart roligt – långt mer givande än att titta på den roligaste komedieserie som går på teve. Har du inte sett videon – gör det nu.

Och det är dessutom tänkvärt. Naturligtvis är det ingen som köper rättigheter av rättighetsinnehavarna för att få göra någonting sådant – det är inte ett kommersiellt projekt, det är bara någonting man gör för att det är så förbannat roligt. Och resultatet är kultur så god som någon, och roligare än det mesta.

I alla fall för oss som faktiskt har upplevt 80-talet.

Och däri rotar sig dagens resonemang. En parodisk version på Total Eclipse från 1983 är naturligtvis roligast om man själv har upplevt 80-talet, älskat låten, sett musikvideon i originalversion, suttit och lurpassat med fingrarna på record-knappen på kassettbandspelaren för att lyckas spela in låten från radion till sitt ultimata mixband. Det är roligast om man en gång har tagit det på allvar, för då skrattar man inte bara åt Bonnie Tyler utan också åt sig själv.

Om dagens upphovsrättsliga regler respekterades så skulle inte literal versions kunna tillverkas och publiceras. Inte förrän rättigheterna gått ut i alla fall. Bonnie Tyler är född 1951 och är idag 58 år. Om vi räknar med att hon blir max ca 100 år så kommer hennes upphovsrätt att sträcka sig till någonstans mellan år 2080 och 2120. Efter det skulle det stå vem som helst fritt att göra literal versions eller liknande parodier.

Kommer det vara alls intressant, på någon nivå, för våra barnbarnsbarn att göra hånhyllningar till 80-talshits runt år 2100? När inte en enda människor som har upplevt 80-talet fortfarande lever? Det känns lika intressant som om vi idag skulle sitta och göra parodier på Charlie Chaplins stumfilmer från 1910-talet och tycka att detta var höjden av underhållning. Inte för att vi kan detta heller, Chaplin trillade av pinn -77, och därmed borde hans upphovsrätt gälla fram till 2047.

Det ligger någonting fullkomligt perverst i att på detta vis låsa in kultur och försöka stänga ute de generationer som faktiskt skulle ha någon glädje av att delta i sin samtida kultur. Det är vi som har upplevt 80-talet och faktiskt på allvar har våfflat håret och sett livs levande kvinnor gå runt med axelvaddar som skrattar åt parodier på 80-talet. Det är för oss som det är kultur. För våra barnbarnsbarn kommer det på sin höjd att vara kuriosa. De kommer att vara upptagna med att göra egna mixversioner av kulturen från det pinsamma 2090-talet när hockeyfrillan gjorde comeback och flygande solcellsbilar var det allra senaste.

Dessutom kan vi titta på musikvideon som fenomen. Jag finner det intressant att musikvideos produceras, trots att det aldrig har funnits någon signifikant marknad för styckeförsäljning av denna konstform. Man har redan från början behövt se videon som en typ av promotion för skivan, och få produktionen att gå runt genom att sälja till tv-kanaler (där naturligtvis MTV är den mest kända). Finns det kanske en affärsmodell att lära sig av här?


lördag 4 juli 2009

Ny novell uppe på författarsajten - Om vintern faller längtan

Jag har precis lagt upp en novell på min författarsajt som jag skrev för 1-2 år sedan på temat "snö". Det är en liten kortis som inspirerades av två saker:

1) Ett påträngande behov av att småironiskt håna alver och deras samhällen (jag hejar som bekant på dvärgar).
2) Kommentaren "Den konstgjorda himlen är alltid blå" från den gamla anime-filmen Terra He (Toward the Terra) från 1980. Den kommentaren fastnade av någon anledning och jag misstänker att den kommer att inspirera fram fler verk framöver.

Du hittar novellen som pdf genom att klicka här eller surfa in på www.vangrind.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 3 juli 2009

Författarsajten flyttar

Jag flyttar nu min författarsajt till www.vangrind.se

Jag har muppat runt med WordPress ett tag och har äntligen lyckats hitta ett vettigt tema som går att bygga vidare på. Domän registrerad och betald.

WordPress känns klart överlägset över Blogger när jag har såpass mycket statiskt material att presentera. Vi kan dock förvänta oss att hemsidan inte fungerar till 100% än, och kommer att genomgå ett par ansiktslyftningar.

Idag har jag också upptäckt ett litet program som heter AutoREALM, det är ett slags kartritarprogram för rollspel. Jag har länge försökt förgäves att få till en snygg karta i Paint Shop Pro, men gav till slut upp. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra på det grafiska. AutoREALM fungerade dock riktigt bra, och jag fick ihop en stolt kladd till karta över riket i Fredens Pris som jag har lagt upp här.

Om någon känner för att hjälpa mig att ”rita rent” kartan och/eller komma med tips… mottages gärna! Nu finns det i alla fall en grund som går att jobba med.

Vidare framsteg de senaste veckorna har varit att jag hittade en sjysst Philips-mikrofon under semestern i Thailand för 1000 baht (ca 230 kr) i en affär som fick Media Markt att kännas puckat. Den ska testas ihop med Audacity inför ljudboksinspelningen.

Konstprojekten går framåt, jag har dialoger med de som sitter och läser och ritar. Det är lite nytt och annorlunda att försöka översätta en vision från text till bild och förklara saker och ting för konstnärer som har helt andra förhållningssätt… men det är spännande också!

Så, titta gärna runt lite på sidan, se vad ni hittar och vad som saknas. Och sprid gärna länken – www.vangrind.se

Det kommer att bli en plattform där vi visar det nya sättet att debutera som författare på!

Porrpirater och våldtäktspirater

Det är pinsamt hur lågt många politiker sjunker i sina smutskastningkampanjer av PP. Knappnytt uppmärksammade mig på följande citat från Annika Qarlsson (c):
Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer.

Och jag får inte ihop det - tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???

Ja, vad ska man säga? Annika Qarlsson antyder alltså att det finns ett samband mellan att vara våldtäktsman och att vara pirat, baserat på att unga män är statistiskt högt representerade i båda grupperna. Ja, att kvinnor och gamla män inte våldtar i samma utsträckning som unga män är verkligen en tankeställare.

Johan Westerholm (S) svamlar också han på temat. Debattinlägget är som helhet under all kritik, men en vettig frågeställning krystar han i alla fall fram: är det inte en kränkning när någonting hemskt sprids på nätet utan någons samtycke? T.ex. om någon filmar en våldtäkt och sedan sprider bilderna.

Naturligtvis är detta en kränkning. Och naturligtvis bör detta öka skadeståndskravet på förövaren. Information har en sådan natur att den inte kan kontrolleras när den väl är publicerad. MEN det är inte motivation för att censurera nätet, och det är definitivt inte orsak till att man ska försöka kontrollera och begränsa vad folk skickar till varandra. När den där filmen väl har spridits ett par steg så är det mycket möjligt att det inte går att se någon skillnad på den och på en vanlig porrfilm. Hur ska folk kunna veta (särskilt innan de ser filmen) att de inte bör ta del av den? Hur ska man kunna veta att filen hot_love_in_the_forest_XXX.avi innehåller en våldtäktsvideo och inte en vanlig porrfilm?

Och med all respekt för de som har blivit utsatta för spridning av bilder, men är det verkligen värt att censurera och kontrollera Internet för att komma tillrätta med problemet? Det är, i min mening, BARA personen som publicerar bilderna som begår ett fel. Och honom bör man sätta dit. Släng den jäveln i finkan.

Det gäller att göra skillnad i debatten på spridning av information och publicering av information.

Information som inte är publicerad ännu tillhör någon människa. Min dagbok, till exempel. Den är min och informationen i den är privat. Den som publicerar den mot min vilja begår ett brott. Men när informationen väl är publicerad så har den förvandlats från att vara någons privata egendom till att vara allmänt tillgänglig - och då kan man inte kontrollera den längre. Det är därför jag ser det som ett mycket allvarligt brott att PUBLICERA någonting mot t.ex. upphovsmannens vilja.

Sahlin och Ohly tycker att det är pinsamt att en person som arbetade med porr på 90-talet blir assistent åt Christian Engström i Bryssel. Sahlin säger bland annat
- Porr är inte som vilken bransch som helst. Nu blir jag upprörd. Den som inte har fattat kopplingen mellan människohandel, trafficking och porrindustrin, har inga ögon att se med, säger hon.

Men jo, Mona, porr är faktiskt som vilken bransch som helst: vanligtvis fungerar allt som det ska, men ibland så får branschen en ful baksida. Vi kan titta på politikens baksida, till exempel: missbruk, korrumption, prostitutionsskandaler, försnilling... och, *host* *host* Toblerone. Och nu var det ju faktiskt så att Henrik Alexanderson blev hjälten i dramat och avslöjade porrkungen - han insåg att det som hände var fel och utsatte sig själv för risk för att ordna upp situationen.

Han förtjänar att hyllas för detta.

Pirater är inte konstigare än andra människor. När någonting är fel så reagerar vi på detta. Ska det behöva vara ett problem att man agerar och driver debatt när någonting är fel i samhället?Ska alla som någonsin har tittat på en porrfilm eller äger ett paket kondomer kanske hålla käften för evig tid i samtliga debatter? Är de för evigt stämplade som omoraliska missfoster?

Jag tycker att det som framkommit i de senaste veckornas debatt inte bara är en skev syn på pirater, utan också en skrev syn på sexualitet och singelliv. Det är nästan så att man efter detta förväntar sig en storm av lagförslag om kriminalisering av såväl pornografi som sex före äktenskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 2 juli 2009

PR-genierna på semester? TPB-affären i total förvirring.

Förvirringen kring försäljningen av The Pirate Bay tycks vara total. Hela nätet surrar av rykten, många är förbannade, och reaktionerna sprider sig som cirklar på vattnet. Vad går egentligen den nya affärsmodellen ut på?

Lanseringen av den här nyheten känns som en enorm PR-miss. Den nya ägarens koncept verkar bygga på intäkter från annonser och från att operatörerna ska betala en del av notan. Man verkar dock inte ha haft några diskussioner med operatörerna i förväg och lanseringen känns full av märkliga löften - man kommer med mycket icke-konkret fluff som verkar gå ut på att alla ska bli glada och alla ska få pengar.

Annonsintäkter är beroende av att man har en crowd - några som läser annonserna. Och just nu formligen blöder The Pirate Bay medlemmar. Kommer det att finnas några kvar till de nya ägarna att annonsera till?

I så fall måste man nog rycka upp sig omgående och publicera rakt ut i konkreta ordalag hur man tänker driva sajten vidare. Stoppa ryktena, var raka! Och gör någonting direkt.

Osäkerheten gör skada.

Jag kan se hur det finns bättre modeller att implementera - det skulle vara kalas om det nya TPB visade sig bli en helt anonym fildelningstjänst med en avdelning för feature-torrents av extra hög kvalitet där det garanteras seeders och rättighetsinnehavarna får en del av annonsintäkterna från sajten.

Men vi ska nog inte vara så blåögt naiva att vi tror att det kommer att bli en lösning som glädjer alla. Jag hoppas bara att TPB-grabbarna har lämnat TPB i händerna på ett nytänkande företag som kommer att bevara deltagarkulturen och den fria fildelningen som är det som är hjärtat i TPB.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 1 juli 2009

Back in Action

Då var man tillbaka igen efter en välbehövlig semester! Jag tillbringade två veckor i och omkring Krabi i Thailand, med Ao Nang som bas. Thailand i juni har verkligen ett oförtjänt dåligt rykte – visst var det inte klarblå himmel hela tiden, ibland drog det in lite moln och det kom en störtskur, men det varade sällan längre än 15-20 minuter och efteråt var det fint igen. Priserna var låga, lokalbefolkningen avslappnad och vänlig, paradisstränderna var slött halvtomma och det rådde en konstant happy hour på den lilla badorten.

En mer uttömmande rapport följer nog senare. =)

Lite bisarrt var att den enda egentliga nyhet som nådde fram till oss var att Michael Jackson trillade av pinn. Lite underligt när man är van vid bloggande och twittrande och ett snabbt flöde av tankar och idéer rakt in i hjärnan, att under två veckor bara få denna enda information om vad som hänt i världen.

Så kommer man hem och få reda på att:
x) Hovrätten tyckte inte att TPB-domaren var jävlig (WTF?!?), vilket säkerligen riktar in Sverige på en kurs där vi kommer att få allvarliga problem med förtroendet för rättsväsendet. Hur kommer nästa generation att lösa sina konflikter? Med virtuella knytnävar, kanske. Inte lär man vända sig till rätten i alla fall.
x) Piratpartiet valde att alliera sig med gröna gruppen i EU-parlamentet. Heja!
x) The Pirate Bay säljs. När jag först läste nyheten så var det lite WTF-reaktion på detta också, men efter att ha tänkt lite så har jag kommit fram till att jag helt enkelt inte vet tillräckligt mycket om vad affären innebär. Och om något så är detta nog det allvarligaste misstaget i hela affären – att man lämnade dörren vidöppen för spekulationer. Man borde ha gått ut direkt och presenterat en konkret och tydlig plan – såhär kommer det att fungera framöver. Spekulationerna som nu haglar över hela nätet riskerar att göra mer skada på TPBs användarbas än den faktiska förändringen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stella och Molly

Stella och Molly