tisdag 9 juni 2009

Varför kompromissa om fildelning, Marit?

Folkpartiets Marit Paulsen skriver idag på Newsmill:


Vi måste också slå vakt om att den som har författat en bok eller spelat in en
hitlåt har rätt till ersättning.

Förhoppningsvis är det en omedveten missuppfattning, men sedan när det den som författar en bok som har rätt till ersättning? Om det vore så – hit med en hink med pengar tack! Jag har författat 6 science fiction- och fantasyromaner. Visserligen opublicerade, men är det författandet som jag förtjänar ersättning för – hit med kosingen! Vem är det som sitter och tjuvhåller på min ersättning, Marit?

Missuppfattningen är nog hos många omedveten. Man likställer på något vis skapandet av kultur med försäljningen av kultur – och däri begår man ett kardinalfel. Man måste acceptera att bara för att man har skapat kultur, så har man inte rätt till ersättning. Det skapas idag ofantliga mängder kultur, mer än en människa någon kan uppleva under sin livstid publiceras dagligen. Vi kan inte sätta ett enhetspris på det och sedan hinka ut ersättning till den som gnäller högst. Det tjänar inget syfte.

Den som säljer kultur har rätt till betalning från dem som faktiskt köper. Inte till ersättning från dem som av en eller annan anledning inte köper.

Det kanske är nödvändigt att påminna om. Ersättning till skaparen för att folk inte köper en produkt är inte på något sätt en rättighet. Oavsett anledningen till varför man inte köper.

Det stör mig också när folk talar om ”ersättning” i allmänhet, utan att konkretisera vad för ersättning som avses. Har det etablerats ett tänkande där artister och kulturskapare förtjänar ersättning… i allmänhet? Ersättning för att de skapar kultur, som någon slags lön från samhället, utan att de först behöver anställas av någon? Har vi hoppat över steget att de faktiskt måste sälja någonting också?

Marit skriver vidare:
Här tror jag att det, precis som i Europaparlamentet, handlar om att man måste
sätta sig ner vid förhandlingsbordet med lite god kompromissvilja. Det har ju
fungerat förut.

Den gyllene medelvägen. Varför tror människor alltid att det finns en gyllene medelväg, som man kan kompromissa sig till och nå en lösning som gör alla glada? Personligen tycker jag att det är en mycket dålig idé att kompromissa med grundläggande medborgerliga rättigheter såsom meddelarskydd för att de som har författat en bok ska ha rätt till ersättning oavsett om de säljer eller inte.

Jag ser det hela som en mycket enkel ekvation. Det saknas på inget sätt resurser hos folket att lägga på kultur. DVD-försäljning, konsertbesök, biobesök, digital musik, ljudböcker och vinylskivor är bara några exempel på kulturella produkter som ÖKADE under 2008. Samtidigt drar kasettersättningen in hutlösa mängder pengar.

De som tillverkar rätt produkter till rätt pris och tillhandahåller dem på rätt sätt kommer att sälja mer. De som tillverkar fel produkter till fel pris och tillhandahåller dem på fel sätt kommer att sälja mindre.

Det är ingen revolutionerade tanke. Det är grundläggande marknadsbeteende. Att ta reda på vad som är rätt produkt, rätt sätt och rätt pris och sedan agera enligt detta är vad som skiljer en framgångsrik företagare från en icke framgångsrik.

Det finns bara en enda anledning att genom lagstiftning reglera fram ersättning på kort sikt till dem som tillhandahåller fel produkter på fel sätt och till fel pris – och det är som de tillför något särskilt värde till samhället och man ser ett värde i att hjälpa dem genom en övergångsperiod. Men på längre sikt måste det finnas krav på företagen att ändra dessa ”fel” till ”rätt” så att de kan stå på egen hand och klara sig utan ersättning. T.ex. genom att börja distribuera på rätt sätt, tillhandahålla andra produkter som efterfrågas mer, eller genom att justera priset.

Och kan de inte stå på egen hand så måste man fråga sig vad de gör på marknaden. Sedan när är det motiverat att genom olika ersättningar i förlängningen har kvar aktörer som tillhandahåller fel produkter till fel pris på fel sätt?

Marit Paulsen pratar om att Piratpartiets framgångar har visat att vi behöver kompromissa om fildelning. Det hoppas jag innerligt att vi inte har gjort. Jag hoppas tvärt om att vi har visat att vi absolut inte får kompromissa om fildelning. Det måste tillåtas och kommersiella aktörer får helt enkelt anpassa sina affärsmodeller till verkligheten.

Hon skriver citeras också i DN:
– Det har skett ett teknikskifte och författarna behöver få betalt för vad de
gjort. Frågan är hur ersättningen ska ske. Det kan jag inte säga för jag kan
inte tekniken, sa Marit Paulsen, Folkpartiet, och förutsatte att de här problem
går att lösa.

Det finns ingenting att kompromissa om, Marit. Ni måste 1) börja förstå tekniken, och 2) ändra er. Och ni måste inse att författare och andra kulturskapare inte får betalt för vad de har gjort, utan för vad de lyckas sälja.

Marit förstår inte tekniken, men förutsätter att det löser sig.

Vad bra, då kan vi sluta oroa oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

14 kommentarer:

Glenn sa...

Ja, men det ät ju det vanliga politikerdravlet, mycket snack och liten verkstad, mycket tyckande men liten kunskap.

Elias sa...

Folk (inkl politikerna) måste inse att upphovsrätten är ett statligt utdelat privilegium. Ett bidragssystem. Ska man ersätta det med något så måste det antingen bli ett annat bidragssystem, eller också inget bidragssystem alls, vilket innebär att kreatörerna måste klara sig själva. Denna marknadslösning innebär förmodligen att försäljning av digitala exemplar blir omöjlig, eller i alla fall att priset per exemplar blir så lågt att det inte bär sig. Pengarna måste in på annat sätt. Det är bara att acceptera, om vi ska ha marknadsekonomi.

Hanse, (PP) sa...

Jag brukar säga att en kompromiss är när ingen blir nöjd.:)

Hogsuit sa...

Väldigt välformulerat, Ravenna! Du tog de berömda orden ur min mun.

Vid det här laget har jag nog bitit mig i läppen ett oräkneligt antal gånger, för att lyckas hålla tillbaka ilskan, när jag ställs inför den totala avsaknad av sakliga argument som våra motståndare hittills har förhållit sig med.
Allra störst irritation känner jag när jag ställs inför våra "kära" politikers arrogans.
Någonstans verkar det som om bekvämlighet och rädsla för förändring har sprungit förbi fakta. Vilket förvisso inte är speciellt förvånande.

Jag hoppas bara att våra folkvalda vaknar ur kretinsömnen snart. Det hade varit trevligt att få sällskap i framtiden.

Olof Hansen sa...

Den som säljer kultur har rätt till betalning från dem som faktiskt köper.

Den formulering jag helst skulle se vore:

Den som skapar kultur har rätt till betalning från dem som säljer.

Ändrar man formuleringen av grundproblemet till det så löser man knuten, då går det faktiskt att hitta fungerande kompromisser då problemet istället blir en kompromissbar nivå, en fråga om hur stor andel av försälningspriset som skall gå till skaparen, istället för en allt-eller-inget olösbar konflikt.

Kålan sa...

Ordet "rätt" är problematiskt. Det är ofta svårt att veta vad en politiker menar, när de talar om artistens rätt till ersättning. Tyvärr tror jag att man ofta anser att artisten skall ha betalt, punkt. Jag anser att artisten skall ha möjligheten att tjäna pengar, förutsatt att man klarar det. Vi behöver ett nytt ord som ersätter "rätt".

Anonym sa...

Olof, intressant formulering. Dock förutsätter den att det måste finnas en mellanhand, och att man måste ha en viss typ av deal med den mellanhanden.

Olof Hansen sa...

Anonym, det blir inte ett måste att ha en mellanhand, men det ger vem som helst möjlighet att vara skaparens mellanhand, så länge garanterad del går till skaparen.

Man kan se STIM ersättningen som ett embryo till tankesätt, även om den har väldigt stora brister i sig (från lämpligheten att ha en privat organisation som hanterar den till de absurda ersättningsberäkningarna).

Dealar med mellanhänderna (exklusiva eller inte) lider dock av problemen som upphovsrätten har; överflödet i förhållande till 'hyllutrymme' (bortsett från internet) gör att skaparen nästan alltid är i underläge och skaparen är sällan affärsman eller jurist heller. Så jag tror det är mer rimligt att ha en schablonmässig del av intäkten (kanske varierad per verkstyp), som ju dessutom blir en eminent variabel att 'kompromissa' om.

Rent praktiskt sett skulle ju dessutom hanteringen behöva skötas centralt (t.ex, av RSV), då 'mellanhänderna' har svårt att veta vart skapardelen skall betalas in, om skaparen ens är vid liv eller vill ha ersättning, etc. Men jag tror det är görbart, och skulle ta mindre administration i anspråk än det nuvarande systemet.

O'Brien sa...

Vad sägs om att lösa skaparnas försörjningsproblem ungefär som Rick Falkvinge löste sitt försörjningsproblem under våren? Rick visade under en tid att han höll på och bidrog till samhället med något värdefullt, och gick ut med att han behövde ekonomisk hjälp för att kunna fortsätta göra detta. Det funkade. Han fick tillräcklig sådan hjälp. Något liknande borde vara möjligt för skapare av alla slag.

Min spontana reaktion på min egen idé är att den kanske bara funkar för några få: sådana som Rick, sådana som verkligen syns och märks mer än typ 99,999% av folket. Dessutom är nog få vanliga medborgare villiga att ge bort några ansenliga summor pengar utan att veta med rejäl säkerhet att de kommer att få minst lika mycket tillbaka i någon form.

Men på något sätt borde man väl ändå kunna få samhället i stort att anamma något i stil med Falkvinge-modellen så att skapare kan leva på sitt skapande?

FÖr om en person A som inte kan skapa stor kultur, och en person B som kan skapa stor kultur men som ännu inte blivit "upptäckt" som skapare, tvingas konkurrera om samma ickeskapande skitjobb (t.ex. städare) för att kunna försörja sig, och bara en av dem får det skitjobbet, är det väl bättre om A, som inte kan skapa, får skitjobbet, medan B får försörja sig på att skapa, istället för att kanske B får skitjobbet medan A får gå på a-kassa? Det förra är bättre för samhället som helhet än det senare. Det problemet kan inte Piratpartiets nuvarande partiprogram lösa, men det kanske Falkvinge-modellen skulle kunna lösa om man omformade den på något sätt för att omfatta samhällets alla värdefulla skapare och inte bara en enstaka partiledare?

Ravenna sa...

Artister kommer inte att behöva leva på donationer, även om det kanske kommer att vara en bra metod för vissa.

För man ska komma ihåg att musikartister har jättebra marknader även utanför Internet. En konsert eller krogspelning går inte att kopiera.

O'Brien sa...

Glömmer du inte "rena" kompositörer och författare nu, Ravenna? Gruppen "skapare" utgörs ju inte bara av de skapare som står på scen. Det finns kompositörer som inte kan spela något instrument eller sjunga något vidare, men som kan komponera fantastiskt. Dessas kunnande ska tas tillvara också. Författare och poeter befinner sig i en liknande situation.

Ett sätt att implementera det jag föreslog är kanske att staten lägger mångfaldigt fler skattekronor än idag på att dela ut statliga stipendier till skapare som visat sig tillföra samhället så mycket genom sitt skapande att de är värda att försörjas av samhället.

Om man tar alla de resurser, som nu läggs på att jaga fildelare, bekosta rättegångar mot eventuella fildelare, och alla de resurser som enskilda medborgare vidtar för att inte kunna bli spårade på internet, VPN-tunnlar etc som saktar ned internetuppkopplingen (minns att även fritid är pengar genom att fritid som går åt till segt frustrerande internet är tid man lika gärna hade kunnat ägna åt att arbeta och bidra till samhället) - om man tar alla de resurserna och istället lägger dem på att dela ut statliga stipendier till fler skapare, blir nog den sammanlagda effekten i alla fall bättre än som det är idag med IPRED och den befarat annalkande lagstiftning som går ut på att göra operatörer ansvariga för sina kunders beteende på nätet, något som hotar förstöra Internet, vilket definitivt inte kan vara den bästa lösningen för samhället som helhet.

Mårten F sa...

Ordvrängeri på hög nivå, Ravenna.

Det Marit menade är att om hon skriver en bok så bör hon som författare få betalt om det finns en efterfrågan och folk vill köpa den. Hon är definitivt inte ute efter något bidragssystem.

Du väljer som en driven politiker att medvetet misstolka Marit. Det är ett gammalt knep inom politiken.

Den upphovsrätt som du kritiserar så hårt är faktiskt grunden till att ni idag överhuvudtaget har filmer och musik att ladda ner. Om den försvinner kommer ingen att vilja spela t.ex in filmer som kostar 100-tals miljoner dollar att spela in. That´s a fact.

Det är inte upphovsrätten som är problemet i sig utan hur den missbrukas.

Själv är jag superkritisk mot skivbolagen, Antipiratbyrån och alla andra bakåtsträvarorganisation och tycker att Piratpartiet definitivt har många poänger, men rikta inte vapnen mot artister och författare.

Rikta dem mot överspelade mellanhänder som skivbolag och filmbolag som lever kvar på 30-talet.

Ravenna sa...

Mårten, problemet är just hur folk som inte är insatta (som t.ex. Marit) väljer att uttrycka sig.

Att man talar om ersättning för att skapa och kompromisser i samma andetag som att "värna som rätten till ersättning", då sänder det varningssignaler om att de medvetet eller omedvetet missförstår frågan.

Säger man tillräckligt många gånger "En artist har rätt till ersättning för sitt skapande", så tror folk på det till slut. Men det är samma sorts felaktiga ropa varg-retorik som när man säger "fildelning är stöld". Det är helt enkelt inte sant, det hon säger, och om hon uttrycker sig i okunskap eller klantighet så bör hon rättas.

Elias sa...

Mårten, problemet är att det inte finns någon efterfrågan på att betala 200 kr för produkter som kostar 0,01 kr att kopiera. Det är det förstnämnda priset som krävs om en författare ska kunna försörja sig på att sälja exemplar.

Det system som används idag, copyright, *är* ett slags bidragssystem. Staten tvingar alla som vill ha t ex en bok att betala ett pris långt över marknadspriset.

Så jo, Marit är definitivt ute efter något slags bidragssystem. Annars skulle hon säga "kreatörerna får klara sig själva, som alla andra företagare", och inte försöka lägga sig i som politiker.

Stella och Molly

Stella och Molly