lördag 13 juni 2009

Informationspolitik - att blicka framåt

Är det någon annan som slås av bristen på visioner i samhället? Jag tycker att man pratar alldeles för lite om visioner och sysslar alldeles för mycket med brandsläckning och att gnälla om att det var bättre förr.

Detta tänkande ställs till sin spets i fallet med skivindustrin. Nu i veckan har det varit en del nyheter om att skivförsäljningen har ökat i år - som om det vore ett framsteg att vi köper mer av en vara som var het på 90-talet och föråldrad redan när 00-talet inleddes. Ska vi glädjas åt att vi köper fler exemplar av en plastbit som kommer att vara repig om 3 år och oanvändbar om 5? Ska vi glädjas att vi köper fler exemplar av en plastbit som det knappt ens säljs spelare till idag?

Vad gör de flesta med den där plastbiten? Jo, man tankar ner den i sin mp3-spelare och ställer skivan i hyllan. Där får den sedan stå ända tills svärmor kommer på besök och man känner ett tvångsmässigt behov av att damma av varenda pinal man äger.

Är det en vision för framtiden?

Borde vi inte istället fundera över den märkliga övergång som vi står inför? Tidigare har kunskap och information alltid varit bundet till sin pärm. Kunskap fanns i begränsad upplaga och på grund av detta var man tvungen att föra in mer av den i huvudet. Jag har information i mitt fickminne som det skulle ha behövts en hel skottkärra fulla med uppslagsböcker för att få med mig bara för 10-15 år sedan.

Vill jag veta när Gustav Wasa kröntes till kung så tar det ungefär lika lång tid att söka på Google som att tänka ut rätt ramsa i huvudet.

Kultur och information har tagit ett steg från att vara bundet till fysiska föremål till att kunna förmedlas utan hinder från person till person - lika lätt och naturligt som vi pratar med varandra. På mindre tid än jag kan kortfattat beskriva Gustav Wasas liv för någon, så kan jag föra över ett enormt bibliotek av hela historiens samlade kunskap om denne man från mitt fickminne till min kompis fickminne.

Betyder det att kunskapen har tappat sitt värde?

Nej, men det betyder att vi måste ändra vår attityd gentemot kunskapen. Framförallt måste vi upphöra med att tänka på exemplar i sammanhanget, och anpassa oss till en värld där kultur och information kan tillgängliggöras alla människor på ett ögonblick. Vi måste fråga oss om inte nyttan av att all världens kultur finns fritt tillgänglig gynnas mänskligheten mer än att vissa företag tillåts ha monopol på exemplarframställning, när tekniken för detta finns i varje hem och är en naturlig del av alla människors liv.

Hur kommer detta att påverka utbildning, politik, vård, arbeten, miljösatsningar?

Vilka innovationer och framsteg kan göras om vi inte behöver oroa oss för vem som "äger" informationen? Och hur ska vi utbilda nästa generation till att hantera och sålla i denna oerhörda informationsmängd?

Det är intressanta frågeställningar som blickar mot framtiden och inte hänger upp sig på det förflutna.

Hur skulle världen se ut, om kunskap kunde flyga genom luften och materialiseras i varenda människas hem på befallning? Det låter som en fråga en science fiction-författare kunde ha ställt för 50 år sedan. Och nu är det vår verklighet, som vi måste blicka ännu längre framåt för att kunna hantera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

onsdag 10 juni 2009

Antipiraterna attackerar DreamHack


Jan Rosén, ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt, menar att arrangören – i det här fallet DreamHack – är ytterst ansvarig och att den fildelning som sker under evenemanget kräver tillstånd från samtliga upphovsrättsinnehavare. Finns inga sådana är det ett intrång. – Det här är ett massutnyttjande. DreamHack-arrangören kan fällas för medhjälp till brott mot upphovsrätten. Den risken löper de, säger han till SvD.se.

Detta läste jag just på SvD och det gör mig mörkrädd. Hur långt ska man egentligen dra medhjälpsbegreppet? Här menar man att arrangörerna för DreamHack ska ta personligt ansvar för innehållet i varenda dator som kopplas upp på festivalen. Att man ska spana i den trafik som går mellan datorerna. Och att man ska kontrollera trafiken så till den grad att man har detaljkoll på att det som delas mellan datorerna är godkänt av upphovsrättsinnehavarna?

Dessa åtgärder skulle garanterat sänka DreamHack om de genomfördes. Vem fan vill betala pengar för att ta med sig datorn till en lokal där man blir övervakad in i minst detalj av en upphovsrättspolis som står och tittar och folk över axeln?

Jag noterar också att detta uttalande kom från ordföranden för samma förening som den "ojävige" tingsrättsdomaren i The Pirate Bay-målet är medlem i. Bara för att informera sig.

Man undrar då vilken slags "information" det är han får, om detta är vad ordföranden i föreningen anser att medhjälp till upphovsrättsbrott omfattar, en åsikt som han driver så till den grad att han uttalar sig i media om saken.

I andra nyheter: Hadopi-lagen i Frakrike som skulle ge rätt att stänga av misstänkta fildelare från Internet tycks ha dödats i författningsdomstolen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad PP gör och inte gör

Bakläxa till Sanna Rayman på SvD.

Hon begår ett av de vanligaste felen som media gör i Piratpartiet-frågor, nämligen att fokusera mer på det vi inte gör än på det vi faktiskt gör. Hon förutsätter att det är problematiskt att alla partier inte sysslar med allt, oavsett hur små eller stora de är. Hon kommenterar också Ricks uttalande om fördelningspolitik genom att kasta lite paj och kalla honom ansvarslös och fantasilös. Slutligen nedvärderar hon också PP baserat på att ”bara” 37% skulle rösta på oss om det var riksdagsval idag – en siffra som inte är ett dugg underlig med tanke på att vi fortfarande står på startbanan och inte har fått medverka i några partiledardebatter eller synas i de traditionella kanalerna för politik. EU blir vårt elddop. Ge det lite tid. Det är inget underligt att folk vill se oss i action först.

Jag vill också kommentera det här med fördelningspolitik och Ricks referens till andra politikområden som ”vård, skola, omsorg, kärnkraft, försvarspolitik och skit som de har pratat om i 40 år” ( F okus 23/2009).

Saken är den att det finns en stor frustration hos många där det kommer till fördelningspolitik. Ena gången gör man si, andra gången gör man så. Pengarna hoppar runt, man tacklar vårdköerna bakifrån och framifrån eller från mitten. Man tar från grupp A och ger till grupp B. Beslut om kärnkraft ska tas av människor som knappt behärskar en vanlig persondator. Vi rustar upp och vi rustar ner. Vi bollar fram och tillbaka med elevernas betyg och hur mycket de förväntas lära sig. Detta är områden som vi kan bråka om till döddagar. Och när ena sidan väl har lyckats göra några förbättringar så kommer andra sidan till makten, river upp besluten och kör sitt eget race.

Jag vill inte nedvärdera andra områden inom politiken, men jag vill vara tydlig med att när det kommer till fördelning av resurser så finns det ingen lösning som alla är överens om. Resurserna är begränsade och på det ena eller andra sättet så handlar fördelningspolitik om att ta från en grupp för att ge till en annan. Vi är fast i en evig kräftgång på många områden och bollas fram och tillbaka mellan två lösningar som ibland är precis lika dåliga.

Det kan kännas tröstlöst att vi aldrig kommer någon vart och att veta att vi fortfarande kommer att bråka om dessa områden om 50 år. Särskilt som många politiker gärna satsar på kortsiktiga lösningar som kanske håller ihop till nästa val, men inte i längre perspektiv. 30 000 nya jobb precis innan valet är bättre än 100 000 efter valet, så tänker man nog ofta.

Kunskapspolitiken, som jag väljer att kalla det idag, är annorlunda. Kunskap är en resurs som kan dupliceras i oändlighet utan att förlora sitt värde. Det förstår den generation som idag finns i politikens ungdomsförbund, och det märks i vårt stöd bland ungdomar – våra frågor är framtidsfrågor. Politiken på området är dåligt utvecklad idag eftersom det är först under de senaste 10 åren som kunskap i praktiken har tagit steget till att bli en oändlig resurs – tidigare har den varit bunden till böcker.

Kunskapspolitiken, som gynnas av PPs nät- och integritetspolitik, är någonting som kan lösa upp den tröstlösa knuten på flera av de traditionella områdena. Om vi bejakar den. Om vi försöker ta till oss att det finns en ny dimension av politiken.

Fördelning av monetära resurser kanske inte är lösningen på alla världens problem. Det är kanske gammalt tänkande.

Finns det andra sätt?

Kanske är det lösningen på många problem som vi lever med idag, att vrida om nyckeln i låset och ropa: ”Släpp kunskapen loss, det är vår.”

Min uppmaning till media blir: sluta gräva ner er så mycket i det vi inte sysslar med, och börja fundera över vad vi faktiskt gör. Sluta upp med att försöka dela in oss i traditionella fack. Jag lovar, våra idéer är mer revolutionerande än att fördela om någon procentsats si eller så mycket mellan olika områden i samhället.

Ironiskt nog kanske även jag fokuserade mer på vad vi inte gör än på vad vi gör i det här inlägget, men mer om kunskapspolitiken kommer framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 9 juni 2009

Varför kompromissa om fildelning, Marit?

Folkpartiets Marit Paulsen skriver idag på Newsmill:


Vi måste också slå vakt om att den som har författat en bok eller spelat in en
hitlåt har rätt till ersättning.

Förhoppningsvis är det en omedveten missuppfattning, men sedan när det den som författar en bok som har rätt till ersättning? Om det vore så – hit med en hink med pengar tack! Jag har författat 6 science fiction- och fantasyromaner. Visserligen opublicerade, men är det författandet som jag förtjänar ersättning för – hit med kosingen! Vem är det som sitter och tjuvhåller på min ersättning, Marit?

Missuppfattningen är nog hos många omedveten. Man likställer på något vis skapandet av kultur med försäljningen av kultur – och däri begår man ett kardinalfel. Man måste acceptera att bara för att man har skapat kultur, så har man inte rätt till ersättning. Det skapas idag ofantliga mängder kultur, mer än en människa någon kan uppleva under sin livstid publiceras dagligen. Vi kan inte sätta ett enhetspris på det och sedan hinka ut ersättning till den som gnäller högst. Det tjänar inget syfte.

Den som säljer kultur har rätt till betalning från dem som faktiskt köper. Inte till ersättning från dem som av en eller annan anledning inte köper.

Det kanske är nödvändigt att påminna om. Ersättning till skaparen för att folk inte köper en produkt är inte på något sätt en rättighet. Oavsett anledningen till varför man inte köper.

Det stör mig också när folk talar om ”ersättning” i allmänhet, utan att konkretisera vad för ersättning som avses. Har det etablerats ett tänkande där artister och kulturskapare förtjänar ersättning… i allmänhet? Ersättning för att de skapar kultur, som någon slags lön från samhället, utan att de först behöver anställas av någon? Har vi hoppat över steget att de faktiskt måste sälja någonting också?

Marit skriver vidare:
Här tror jag att det, precis som i Europaparlamentet, handlar om att man måste
sätta sig ner vid förhandlingsbordet med lite god kompromissvilja. Det har ju
fungerat förut.

Den gyllene medelvägen. Varför tror människor alltid att det finns en gyllene medelväg, som man kan kompromissa sig till och nå en lösning som gör alla glada? Personligen tycker jag att det är en mycket dålig idé att kompromissa med grundläggande medborgerliga rättigheter såsom meddelarskydd för att de som har författat en bok ska ha rätt till ersättning oavsett om de säljer eller inte.

Jag ser det hela som en mycket enkel ekvation. Det saknas på inget sätt resurser hos folket att lägga på kultur. DVD-försäljning, konsertbesök, biobesök, digital musik, ljudböcker och vinylskivor är bara några exempel på kulturella produkter som ÖKADE under 2008. Samtidigt drar kasettersättningen in hutlösa mängder pengar.

De som tillverkar rätt produkter till rätt pris och tillhandahåller dem på rätt sätt kommer att sälja mer. De som tillverkar fel produkter till fel pris och tillhandahåller dem på fel sätt kommer att sälja mindre.

Det är ingen revolutionerade tanke. Det är grundläggande marknadsbeteende. Att ta reda på vad som är rätt produkt, rätt sätt och rätt pris och sedan agera enligt detta är vad som skiljer en framgångsrik företagare från en icke framgångsrik.

Det finns bara en enda anledning att genom lagstiftning reglera fram ersättning på kort sikt till dem som tillhandahåller fel produkter på fel sätt och till fel pris – och det är som de tillför något särskilt värde till samhället och man ser ett värde i att hjälpa dem genom en övergångsperiod. Men på längre sikt måste det finnas krav på företagen att ändra dessa ”fel” till ”rätt” så att de kan stå på egen hand och klara sig utan ersättning. T.ex. genom att börja distribuera på rätt sätt, tillhandahålla andra produkter som efterfrågas mer, eller genom att justera priset.

Och kan de inte stå på egen hand så måste man fråga sig vad de gör på marknaden. Sedan när är det motiverat att genom olika ersättningar i förlängningen har kvar aktörer som tillhandahåller fel produkter till fel pris på fel sätt?

Marit Paulsen pratar om att Piratpartiets framgångar har visat att vi behöver kompromissa om fildelning. Det hoppas jag innerligt att vi inte har gjort. Jag hoppas tvärt om att vi har visat att vi absolut inte får kompromissa om fildelning. Det måste tillåtas och kommersiella aktörer får helt enkelt anpassa sina affärsmodeller till verkligheten.

Hon skriver citeras också i DN:
– Det har skett ett teknikskifte och författarna behöver få betalt för vad de
gjort. Frågan är hur ersättningen ska ske. Det kan jag inte säga för jag kan
inte tekniken, sa Marit Paulsen, Folkpartiet, och förutsatte att de här problem
går att lösa.

Det finns ingenting att kompromissa om, Marit. Ni måste 1) börja förstå tekniken, och 2) ändra er. Och ni måste inse att författare och andra kulturskapare inte får betalt för vad de har gjort, utan för vad de lyckas sälja.

Marit förstår inte tekniken, men förutsätter att det löser sig.

Vad bra, då kan vi sluta oroa oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 8 juni 2009

Piratvalet - Dagen P


God kväll!

Jag hade hoppats kunna posta tidigare, men sedan gryningen igår har saker gått i en extrem fart. Valdagen började med att jag lade ut valsedlar, fortsatte med en intervju till Östnytt. Sedan fick jag visserligen en liten paus, men till kvällen drog det igång en valvaka i Linköping. Där pratade jag med NT (Corren) och Sveriges Radio.

Idag började stressigt med Sveriges Radio igen vid 07:30-tiden. Det inslaget finns här, ca 10 minuter in i filen. Efter det till jobbet. Intervju på frukostrasten med 24NT, det inslaget ligger här, och jag noterar att kameran som vanligt lägger på 10 kg. Minst. Plus att det var motljus så in i helsike OCH hon använde extra ljus, så jag ser ut som jag vet inte vad. Men, Piratpartister är bara människor.

På lunchen träffade jag Sveriges Radio IGEN, och av det kommer det bli ett inslag i nyheterna imorgon (obs, Östergötland) samt eventuellt en intervju på eftermiddagen. Om de får ihop någonting vettigt, det var MÅNGA frågor om "enfrågeparti?" i den intervjun.

Jag följer också resultatet av personvalet, och där blir jag glad av att se att jag (hittills) med ca 14000 av Piratpartiets röster behandlade har kryssats upp till en 5e plats, närmast under partiledaren Rick Falkvinge. Det håller nog inte i sig, har på känn att Anna Troberg kommer att spurta om när Stockholmarna räknas. Men upplyftande så länge det varar!

Appropå upplyftande, så syns Piratpartiet i varenda tidning idag. Den 7 juni 2009 var Dagen P - P som i Piratvalet. Det är vad som gick till historien igår - dagen då Sverige skickade en pirat till Bryssel.

Dagen då vi stod upp tillsammans och sade med en röst:

Vi kräver att få ha våra privatliv ifred.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 7 juni 2009

Guillou gör det igen

God valmorgon medmänniskor!

Min morgonrutin trogen så ögnade jag snabb igenom rubrikerna på SvD, Expressen, Aftonbladet och NT.Och vad får jag se i Aftonbladet, om inte en alldeles lysande stinkhög med journalistisk diarré från herr Jan Guillou, mannen som uppnått ett sådant stjärnstatus i den svenska litteraturvärlden att han skulle kunna sälja en telefonbok om det stod hans namn på framsidan.

Poängen i artikeln är: rösta inte på piratpartiet, författare. De är tjuvar som stjäl era böcker.
Ungefär som om imamen i Stockholms muslimska församling skulle högtidligen tillkännage att han ämnar rösta på Sverigedemokraterna.
Så sensationellt menar Guillou att det är att en författare går ut och stödjer Piratpartiet. Men när författare efter författare och artist efter artist går över till piratsidan, borde man inte fundera över anledningen istället för att bara förutsätta att män som Lars Gustavsson är dumma i huvudet? Jag ser många anledningar till varför författare skulle välja att rösta pirat:
  1. De ser möjligheterna som Internet ger - möjligheterna till att nå ut till sin läskrets, möjligheterna att synas mer, möjligheterna att expandera sina verk bortom pärmarnas avgränsning.
  2. De förstår att ingenting gynnar kulturskapande så mycket som fri tillgång till kultur.
  3. Oavsett hur de ser på ovanstående, så anser de inte att kopiering är viktigare än rätten till ett privatliv, och de oroas över alla de kontrollåtgärder som makten vidtar för att rädda upphovsrättsindustrin. Författare har god fantasi, och de flesta känner till betydelsen av ordet "dystopi".
Vidare kallar Guillou det inte teknikförändring utan moralförändring, det som har skett. Men då undrar jag vad han syftar på för förändring, med tanke på att man i ungefär 40 år har kopierat alster för privat bruk - genom kasetter, genom att spela in från radio, genom att bränna CD-skivor, genom att kopiera videoband, genom att scanna in och printa ut. Vad är det som är annorlunda?

Den moralförändring som har skett, den har inte skett hos folket - vi tycker som vi alltid har gjort om kopiering för privat bruk. Nej, den moralförändring som har skett, den har skett i maktens boningar. En gång i tiden hade det varit otänkbart att trampa privatlivet på tårna, än mindre skjuta det i hjärtat, för att rädda en döende bransch. Men så är det inte längre. Numer finns det människor, som t.ex. Guillou, som förespråkar ett system där vi sätter privata intressen högre än människors rätt till ett skyddat privatliv. DET är moralförändring.

Guillou gnäller vidare:
Alla bokförlag skulle därmed komma att läggas ned. Alla bokhandlar, även de modernaste nätbokhandlar, skulle upphöra att existera. Ingen skulle trycka böcker. Det vore inte teknisk utveckling utan en kulturell katastrof.
Alla bokförlag skulle komma att läggas ner? Tjena. Till och med Guillou borde väl förstå skillnaden på att sitta och uggla framför en dataskärm och att ha en bok med sig till stranden. Jag har inte för vana att ta med mig laptoppen till stranden för att där ligga i dess elektroniska glans och förnöjt läsa illegala kopior av Arn. Kalla mig gammaldags, men jag tycker bäst om att läsa bok på papper. Så jag är 100% övertygad om att det kommer att finnas en marknad för tryckta böcker ännu i många år. Jag vet att i alla fall jag, trots att jag är Piratpartist, kommer att fortsätta köpa tryckta böcker i en stor del av mitt kvarvarande liv.

Kulturell katastrof skulle jag heller inte kalla det. Det är vida känt att ingenting främjar kulturskapande så mycket som tillgång till kultur. Faktum är att Guillous rabblande av effekter av fildelningen påminner ruskigt mycket om argumenten för varför biblioteken är omoraliska. Vem skulle någonsin köpa en bok om man kan låna gratis? Då behöver man ju bara trycka ett hundratal exemplar av varje bok, och kan lägga ner alla bokhandlar.

Eller?

Eller var det så att biblioteken ökade läskunnigheten, ökade intresset för litteratur, ökade de blivande författarnas referensramar och ökade kunskapsnivån i samhället?

Jag har länge känt att den svenska litteraturmarknaden är för smal och begränsad. Jag är övertygad om att ingenting skulle göra den så gott som att få ett inflöde av ny kultur, nya synesätt, nya distributionssätt, nya läsare.

Vi läser nog mindre böcker idag än vi gjorde för 20 år sedan - det finns så mycket annat som lockar. Snabbare medium, TV, datorer, musik var som helst. För att dra tillbaka intresset till böcker så måste man nå sina läsare genom de kanaler som de faktiskt använder. Internet. Det är här man måste synas med sina verk - för det är här de framtida läsarna sitter.

Slutligen vill jag passa på att tacka Aftonbladet, som publicerar denna artikel som klimax i sin smutskastningskampanj gentemot Piratpartiet. En rabiat 65-åring som kallar sina medmänniskor för tjuvar och skriker "stöld!" så han blir blå, det kanske är precis vad vi behöver för att få ungdomarna att gå och rösta. Hoppas att de blir riktigt förbannade på karln och tar en röstningspromenad i det underbara sommarvädret.

Läs också Anna Troberg om Sveriges mest avundsjuke författare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 5 juni 2009

Eu-parlamentet är ett playstation-spel

Det ökända citatet från Reinfeldt ”vi kan inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration” kommer tillbaka. Den här gången är det Marita Ulvskog (S) som uttalar orden. Det är märkligt att alla tycks vara så överens om att vi inte ska kriminalisera ungdomsgenerationen, men att så få förstår vad som krävs för att uppnå det. Det är många ”å ena sidan, å andra sidan”-tongångar. Lena Mellin noterar detta nu på morgonen – var många av partierna i debatten egentligen stod förbli oklart.

Och jag tror också att Ulvskogs citat var illa valt, då vi alla vet vilket bittert brutet löfte just detta uttalande blev för Reinfeldt.

Lena Mellin visar vidare sin okunskap när hon skriver om Piratpartiet:
De har inga valstugor.

Jo, det har vi.
De annonserar knappast.

Jo, det gör vi, men inte i gammelmedia.
De är inte med i tv:s debatter.

Detta är heller inte sant. PP har synts i ett antal debatter i TV. Dock är det så att vi inte blir inbjudna till de ”officiella” EU-debatterna med alla andra partier. Det känns lite motsägelsefullt att bli beskyllda för att de som röstar på oss köper ”grisen i säcken” när vi samtidigt inte får komma till tals på samma villkor som de andra partierna. Vill ni veta vad som finns i säcken – bjud in oss! Vi visar er mer än gärna. Fast, som SvD noterar så kanske det var lika så gott att vi inte var där. Senaste debatten verkar ha varit lite av ett hönshus.

Återigen gnäller också Lena Mellin om att PP bara tar ställning i 2% av EUs frågor, vilket jag redan har tacklat här, men tack för att du om igen påminner oss om att du tycker att kvantitet är viktigare än kvalitet. Låt oss gå på din linje i framtiden och rösta på den politiker som tryckt på flest knappar under sin mandatperiod – han/hon måste uppenbarligen vara bäst.

EU-parlamentet är tydligen ett playstation-spel av genren fightingspel.

Den som trycker på flest knappar snabbast vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 4 juni 2009

Var är Schymans konkreta lösning, då?

Först idag läste jag den här artikeln av Gudrun Schyman, titulerad Integritet har ett kön. Den lämnar mig fullständigt förvirrad kring vad FIs poäng är. Det verkar mest vara ett ondgörande över att Christian Engström inte sysslar med att reda upp barnporrbrott, vilket sist jag kollade var polisens uppgift.

Först skriver hon nämligen:
Vi ska aldrig tveka om människors grundläggande rätt att röra sig fritt, ladda ner fritt, få vara anonyma och få vara fria från övervakning. Vår kommunikation ska inte lagras. Där är många partier överens, även FI.


Hon skriver också:
När vi blir allt mer digitaliserade så måste vi rimligen också betrakta denna kommunikation som likvärdig snigelposten.


Och så långt är väl alla med. Men jag frågar mig, hur kan hon skriva detta, när hon i nästa andetag kommer med en lång harang om barnporr, hur stort nedladdningsproblemet av barnporr är, hur få barnporrnedladdningar som leder till åtal, och hon avslutar med: "Ska integritetsdebatten bli hållbar och trovärdig måste den handla om frihet från övergrepp."

I och med detta uttalande så känns det som att artikelns mening blir att visst är frihet på Internet (ganska) viktigt, men den kan inte få finnas eftersom integritetsdebatten måste gå ut på att förhindra övergrepp på barn.

Men jag vill inte bli behandlad som en potentiell barnporrbrottsling, vare sig i upphovsrättens eller i integritetens namn.

Jag noterar också att Schyman inte själv har något konkret förslag på vilka verktyg man skulle behöva för att kunna upprätthålla lagen på nätet och få bukt med barnporren, utan att kränka integriteten och upprätthålla rätten till fri nedladdning, som hon vurmar om tidigt i artikeln.

Personligen vill jag lämna barnporren till polisen, att utreda på traditionellt vis. Men tänk efter en sekund... hur många fler poliser skulle man kunna anställa att bekämpa barnporrbrott om man använde pengarna som läggs på FRA-spaning? Hur många skulle man kunna anställa för pengarna som vi konsumenter får betala för IPRED?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturens resa från exemplar till flöde

M3 har skrivit bra. Han har verkligen förstått att problemet i fildelningsfrågan egentligen handlar om en obalans i tillgång och efterfrågan. ”Rättighetsinnehavarna” försöker kränga någonting som det inte finns någon efterfrågan på, och de försöker korrigera detta genom att tvinga och skrämma folk till att efterfråga produkterna. Men en marknad fungerar inte så.

Ett naturligare beteende hade varit att undersöka vad som faktiskt efterfrågas, och sedan erbjuda detta till rätt pris. Så agerar en affärsman. Så agerar en smart människa.

Jag vill titta på kulturens framtid med nya ögon, och verkligen se till de möjligheter som finns idag utan en mängd förutfattade meningar om vem som ska kunna leva på vad. Sätt det åsido en stund. Titta på vad vi har.

Vi har ett världsomspännande nätverk som är en kanal in i miljarder människors liv.
Vi har tekniken för att kunna producera och duplicera kultur till mycket låg kostnad.
Exemplaret har blivit ointressant. Det har ersatts av ett flöde.

Jag kommer faktiskt att tänka på fremen-folket i Frank Herberts mästerverk Dune. Mer specifikt på filmatiseringen av David Lynch, en av mina favoritfilmer. Fremen-folket bor på en öde ökenvärld där inget regn någonsin faller, men de samlar och sparar in fukt och lagrar det under marken för att en dag kunna förändra planetens yta. Vatten är liv. Vatten är sällsynt och värdefullt – någonting som människor kan döda för. Vatten mäts noggrant och varje deciliter har ett högt pris. Och sedan kommer Paul Atreides med regnet.

Och efter regnet, då? När regnet har fallit på ökenvärlden och svämmat över den och förvandlat den till ett frodigt landskap där vem som helst kan dricka sig otörstig i floderna, kan man fortfarande sälja vatten per deciliter? Stämma de som dricker ur floden, införa lagar om att endast vissa företag får syssla med vattenhandel och dämma upp floderna så att dammens ägare ska kunna kontrollera och sälja vattnet.

Internet är regnet som har fallit på kulturvärlden. Det har rivit ner alla kommunikationshinder, alla distributionshinder, och många produktionshinder. Kultur skapas inte längre mödosamt i enskilda exemplar, nej, det flödar. Kulturen har drastiskt ändrat form. Från exemplar till flöde.

Upphovsrättsindustrin vill begränsa det flödet genom att bygga dammen och installera en kran, från vilken man kan köpa sin kultur i små doser för dyra pengar. Som det var en gång i tiden, när kultur var en dyr och begränsad vara.

Kan ni se den bilden, och hur löjlig och samtidigt skrämmande den ser ut? Jag ser en lång rad med gråa människor som står och köar till kulturdammen, med varsin flaska i handen och en bunt sedlar i den andra. Dammen håller på att spricka och var och en avkrävs på extra pengar för att man ska kunna laga den.

Låt upphovsrätten vila i frid, skriver idag Henrik Brändén i SvD. Ja, det är kanske dags. Vi måste titta framåt och hitta nya sätt att förhålla oss till kultur. För trots allt är inte kultur lika sällsynt, dyrt och exklusivt som vatten i öknen längre. Vi befinner oss snarare mitt i regnskogen.

Och det vi behöver där, ja, det är inte någon som försöker sälja oss vatten per deciliter. Nej, det vi behöver är en guide i djungeln.

En av de möjliga framtida utvecklingarna jag ser inom kulturbranschen är det ökande behovet av ”kulturguider”. Jag märkte själv igår när jag satt och letade efter WordPress-templates till hemsidan för mitt bokprojekt, att det finns hur mycket som helst – men det mesta intresserar mig inte. Mycket är skit, en del har inte de funktioner jag behöver. Det är gratis, men inte gott. Här finns det definitivt utrymme för en guide, som gör det jobbet åt mig. Undersöker, värderar, återkopplar, länkar samman. Leder mig rätt.

Detta var dagens funderingar. Jag skriver ner dem på min blogg (som fyller 2 år den här månaden) trots att jag inte får några royalties eller reklamintäkter för att publicera här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 3 juni 2009

4,6 miljoner – för att bry sig om rätt saker

Aftonbladet slänger idag dyngaPiratpartiets toppkandidat till Bryssel – för att han inte kommer att försöka driva politik på alla områden som finns. Men man måste se till kvalitet och inte bara till kvantitet. En parlamentariker kan rösta om 3000 frågor – det innebär dock över 2 frågor om dagen. Frågan är om vi vill ha en parlamentariker som lägger ner i snitt 4 timmar på att sätta sig in i varje fråga, eller om vi vill ha en parlamentariker som jobbar stenhårt på de viktigaste frågorna.

Parlamentarikerns jobb är större än att bara trycka på röstknappen, och som en förespråkar för en helt ny dimension av politiken får man en särskild situation. Aftonbladet skriver att 58 av frågorna förra valet handlade om kommunikationsteknologi – nå, det är trots allt 11,6 frågor om året, eller ca 1 fråga per månad.

Det tycker jag är mycket, särskilt med tanke på de konsekvenser som beslut i dessa frågor får för vår världs framtida utveckling.

Lägg till detta alla frågor om patent mm som Piratpartiet sysslar med, men som inte fallet under ”kommunikationstekonologi”, t.ex. frågor om medicinpatent.

Christian Engström kommer nog inte att sakna saker att sysselsätta sig med på arbetstid. Särskilt inte efter den röra som hans företrädare har lämnat efter sig.

Ett antal politiker från olika grupperingar är tillfrågade huruvida PP är välkomna i deras grupp. Vissa av dem verkar inte alls har fattat vilka PP är. Åsa Westlund, (S), Socialdemokratiska gruppen (PES) säger t.ex.: Då måste de bli tydligare med var de står i till exempel jämlikhetsfrågor och löntagares villkor.

Detta får mig att undra om hon ens har brytt sig om att fundera över detta vals nykomling i parlamentet. PP skulle rösta som sin grupp i frågor som inte berör vår fokuspolitik eller går emot våra grundläggande värderingar. Detta innebär, fröken Åsa, att vi skulle tycka som du gör om löntagares villkor, om vi hamnade i din grupp. Precis som många andra partier, kan man tro – PP är långt ifrån ensamma om att ha områden som vi inte har någon egen politik på. Däremot är vi ganska ensamma om att erkänna det.

Lena Mellin tycker att det är oförklarligt, nästan obegripligt, att Piratpartiet får stöd av 6,7% av folket. Lena, varför i hela världen är det obegripligt för dig att så många människor tycker att integritetsfrågor och medborgarrätt är den närmaste mandatperiodens viktigaste frågor?

Lena Mellin förstår inte varför folk röstar på ett parti som inte tar ställning i 98% av EUs frågor. Nu stämmer inte detta riktigt, men vi kan låtsas att siffran stämmer. Kan svaret kanske vara att de sista 2% är viktigare än resten? Kanske det kan vara så att den definitionsmässiga längden på en gurka är mindre relevant för oss än att vi kan ta med oss meddelarskyddet in i en digital tidsålder?

Eva-Britt Svensson, (V), Vänstergröna gruppen (GUE/NGL) skriver klokt: Det är viktigt att de kan driva de frågor de fått mandat av väljarna att driva.

Hon sätter pricken över i.et. Piratpartiet väljs inte in i EU för att driva politik kring en gemensam flotta för EU-länderna, eller för att försöka öka EUs produktionkvoter för rom och portvin. Vi väljs inte in för att väljarna tycker att vi ska avgöra längden på en gurka eller införa ett EU-gemensamt betygssystem. Folk röstar på oss för att vi ska driva medborgarrätts-, integritets- och kulturfrågor.

Det är vad folket förväntar sig att vi ska syssla med, det är därför de röstar på oss, och det är därför vi kommer att få mandat.

För att driva de frågor som folket vill att vi ska driva.

Och det är väl ändå det som kallas demokrati?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stella och Molly

Stella och Molly