onsdag 10 december 2008

Varför behövs Piratpartiet i EU?

Som en av Piratpartiets kandidater i EU-valet så ställer jag mig frågan: varför behövs PP i EU? Vad kan vi göra där?

Svaret är att frågorna om fildelning, privatliv, meddelandeskydd och kultur egentligen är för stora för bara ett land. Det existerar inga landsgränser på Internet – Internet är som sitt alldeles eget land som visserligen har rötter på många olika platser på Jorden, men som existerar i en märklig, decentraliserad dimension av verkligheten. Och ändå saknas det på många sätt en gemensam strategi för hur den här fantastiska skapelsen ska hanteras – vilket lämnar spelplanen öppen för olika lobbyverksamheter att få igenom olika sanktioner och förbud lokalt. Och när dörren väl har öppnats – när ett land väl har genomfört en inskränkning av våra fri- och rättigheter, så kan andra länder använda detta som ett argument för införande på egen mark.

Ser jag till vad som håller på att hända omkring oss så blir jag både oroad och rädd. I terrorismens namn ska vi övervakas och vår rätt till privata kommunikation kränkas. I upphovsrättslagens namn ska rättssäkerheten slås i spillror. I artisternas namn ska hela generationer jagas. Och det är inte science fiction – det är verklighet som just nu håller på att muras in i våra lagar.

Det behövs någon, om så bara en röst bland de tusen, som förstår detta och prioriterar dessa frågor utan att behöva kompromissa bort någonting för att vinna röster om skolpolitik, miljöpolitik eller flyktingpolitik. Om rättssäkerheten och vår rätt till privat kommunikation försvinner så har vi inte längre kvar dessa grundpelare i demokratin, och då spelar ingenting annat någon roll längre.

1998 och 2002 så röstade jag på ett etablerat parti i riksdagsvalet, mest på grund av att jag gillade deras skolpolitik. Eftersom jag arbetade som lärarvikarie så var skolfrågan viktig för mig. Men vad sade jag egentligen med min röst? Sade jag verkligen ”Jag tror på ett skolpolitik och jag vill att ni genomför de förändringar i skolan som ni har sagt att ni vill genomföra?”

Nej.

Med min röst sade jag ”Jag gillar er i allmänhet, jag vill att ni vinner, och det är okej att kompromissa!”. I bruset som är blockpolitik, kompromisser och koalitioner så försvinner budskapet. Varför röstade jag på det partiet? Hur i hela världen skulle någon kunna veta vad jag egentligen sade med min röst? Hur många röstade egentligen på Fredrik Reinfeldt efter att han sagt att ”vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration”, bara för att sedan upptäcka att han kompromissade bort den frågan? Om vi väljer in sådana människor i EU, vad skickar vi egentligen dit dem för att göra? Vad säger vi med vår enda röst om vi skickar dit någon som är beredd att kompromissa bort vår hjärtefråga?

En röst på Piratpartiet kan inte misstolkas. Den rösten säger klart och tydligt:

Jag förstår att vi inte får ge upp rätten till privat kommunikation.
Jag förstår att vi måste värna om rättssäkerheten.
Jag förstår att fildelarjakten är skadlig för såväl kulturen som för samhället i allmänhet.
Jag förstår att upphovsrättslagen måste moderniseras.


Jag vill att det ska finnas någon i EU som också förstår detta och driver dessa frågor. Jag vill att någon sätter press på EU, så att Sveriges regering inte längre har några ursäkter om EU-direktiv att gömma sig bakom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 kommentarer:

Niklas sa...

Jag vänder mig ändå emot ditt resonemang. För hur skulle det fungera om vi bara hade enfrågespartier? Det är därför det finns något som kallas ideologi, som på något sätt ska knyta samman politiska sakfrågor till ett politiskt paket.

För övrigt tycker jag det är bra om PP bidrar till ett ökat intresse för sina frågor och i EU-valet känns det kanske okej att rösta efter bara en fråga.

I riksdagsvalet vill jag dock veta vad jag får för min röst och vad företrädarna för det partiet jag röstar på har för vision och världsbild.

Johan sa...

Jag brukar inte hålla med Ravenna om särskilt mycket, och jag håller inte ens med Piratpartiet om alla deras punkter trots att de är så få, men här håller jag helhjärtat med henne: det finns definitivt ett utrymme för partier som driver några få frågor men å andra sidan driver just dem och ingenting annat. Det betyder inte att alla partier bör vara fåfrågepartier, eller att det hade varit lyckat om en majoritet hade varit det. De flesta kommer ändå att rösta efter ideologi eller i alla fall efter hopp om någonting mer än ett par frågor. Men det är bra att alternativ som Piratpartiet finns, för dem som känner att det här är så viktigt att vilket av de två block som på många sätt liknar varandra sitter på flest riksdagsplatser är en sekundär fråga om det går igenom, för att inte tala om EU-parlamentet, där Piratpartiets väljare förmodligen tillhör de som har bäst bild av hur deras parti – om det kom in – kunde förväntas agera.

//JJ

Stella och Molly

Stella och Molly