torsdag 11 september 2008

En svensk pirat i London












Som alla resor började den här med bokning av biljetter. Vi valde Ryanair och hittade resonabelt billiga biljetter tur och retur till den stora staden. En genomläsning av reglerna för bagage orsakade första känslan av ”DOH!”. Man skulle kunna tycka att något enkelt i stil med ”du får inte medta vapen eller vassa föremål i handbagaget” skulle vara tillräckligt… men tydligen är det nödvändigt att specifiera att man inte får medta handeldvapen, armborst, motorsågar, harpuner, kaststjärnor, raketer & bensin, nunchakas och jaktknivar.

Efter att ha flyttat alla mina harpuner, nunchakas och motorsågar till det incheckade bagaget och låtit flygplatspersonalen röntga såväl handbagage som stinkande gympadojor gick jag vidare till gaten och funderade över om jag inte ändå skulle lyckas kapa flygplanet med hjälp av skosnören av björntråd, vässade nycklar, elektroniken i en mobiltelefon samt metallskenorna från behån. Kanske ett jobb för Mythbusters?

Åstadkommer verkligen all den där säkerheten någonting? Ja, annat än obehag och en falsk känsla av trygghet, kanske.

Vidare till Stansted. Här blir man återigen skärskådad och passet kontrollerat otaliga gånger. Ja, det är jag på bilden. Jag ser precis så dum ut i verkligheten också, fast nu är håret i oreda och ryggen är krökt efter Ryanairs tortyrstolar.

Vidare ut till London! Bagaget verkar inte ens vara öppnat av tullen. Yay, min gosse-samling av kaststjärnor är intakt och mitt armborst är fredat!

Någonting som sakta kryper sig på i London är känslan av att Någon tittar. På bussen sitter ett litet anslag om CCTV-kameror som tydligen filmar inne i den röda dubbeldäckaren. Inte ett bra ställe att råna någon på, alltså, eller smussla över mina handgranater från bagaget till fickan. Personligen tror jag att den stora behållningen av att filma folk på bussen är alla bilder på skräckslagna turister, som skriker ut sitt dödsskrik när den höga dubbeldäckaren, lastad med tre ton turister på övervåning och endast föraren på undervåningen som förankrar vikten, dundrar fram i hundra kilometer i timmen på fel sida gatan! Är det dags att börja korsa sig?

Okej, de flesta i England kör faktiskt på rätt sida gatan, vilket är vänster, men eftersom London är smockfullt av turister som ständigt tittar åt fel håll eller kör som bakfulla zombier i den ovana vänstertrafiken, så är det med viss rädsla och ny respekt för det religiösa som man lägger livet i händerna på busschaufförer och mer eller mindre skumma minicab-drivers (en minicab är ungefär som en laglig svarttaxi… en vanlig personbil som man ringer efter och som inte har någon taxameter. Föraren tar ganska slumpmässigt betalt, fast vanligen ganska fördelaktigt för båda parter).

Hur som helst, bussarna är försedda med kameror och passagerarna informeras tydligt om detta. Tunnelbanan är tjyvtjock med kameror, i alla fall på stationerna. Jag såg aldrig några kameror eller notiser på själva tågen. Däremot varnades man av skyltar, automatiska meddelanden och då och då manuellt av föraren om att inte släppa sitt bagage ur sikte. Väskor som inte verkar ha någon ägare lämnas inte in till lost’n’found… nej, de förstörs utan att öppnas.

Lite paranoja i överkant, tycker jag. Särskilt som folk redan verkade irriterade över tunnelbanan pga oyster-kortet, som är något typ av chipförsett betalkort som ger resenären otaliga problem. En normal färdigtryckt blankett för den som vill ha en refund om något har gått fel på tunnelbanan har ett antal färdigtryckta vanliga problem med oyster-kortet. En tjej som stod framför oss i kassan en dag hade tydligen fått sitt oyster-kort tömt under natten, och det skulle ta två veckor att få det utrett. Nu förstår vi varför kortet inte rekommenderas till turister!

London ser man i alla fall väldigt lite av från tunnelbanan. Finns mycket mer att se över jord. Buckingham palace, Tower bridge, Big Ben… ja, ni vet. Vart man än går så är det Någon som tittar. I gatuhörnen sitter övervakningskameror, ofta tillsammans med en trevlig liten skylt som berättar för dig vilket bolag som sköter om kamerorna osv. Inne i affärerna är det också kameror, och små trevliga anslag som det på bilden till höger. Det hela får mig att undra hur de kunde släppa in så uppenbarligen suspekta utlänningar som mig och min pojkvän i United Kingdom, utan att ta blodprov och fingeravtryck.

Under våra promenader råkade vi på det här lilla blå radhuset i Notting Hill. Kolla in den lilla blå skylten… texten kanske inte syns i den här upplösningen, men här bodde George Orwell på 20-talet! Ett par kvarter från Notting Hill Gate, nära Portobello Market, precis däromkring som filmen med Julia Roberts och Hugh Grant utspelar sig. Jag undrar… hur skulle Orwell ha upplevt London år 2008? Skulle han ha upplevt det som ett förverkligande av hans 1984-vision, eller skulle han, i likhet med många lokalbor, ha vant sig vid att Någon tittar, och gått vidare med livet?

Så hur kändes det när Någon tittar? För en vanlig svensk, som är van vad att Ingen tittar, bloggar mot FRA och automatiskt suger in magen när man går förbi en kamera?

Det kändes… konstigt. Vad tittar kamerorna efter? Är det suspekt beteende att ständigt röra vid sin bakficka för att kolla så att tunnelbanekortet finns kvar? Skulle det fånga en övervakares uppmärksamhet? Hör kamerorna någonting? Tar de upp ljud eller bara bild? Var sitter i så fall mikrofonen? Blir en eventuell avlyssnare intresserad av att jag pratar med min pojkvän på svenska? Hindrar kamerorna den suspekta indiern mitt emot från att råna oss, eller bryr han sig inte om att Någon tittar... säker och viss om att personalen i övervakningscentralen inte kan skilja den ena färgade mannen från den andra?

Antagligen intresserar sig inte en jävel för en svensk turisk med ett par shoppingpåsar från Camden… särskilt inte om min pojkvän hade tagit på sig den oerhört smakfulla t-shirten han köpte i Salisbury med texten ”Stonehenge rocks!”. Men… tänk om? (På ett helt irrelevant sidospår så var marknaden i Camden en helt och hållet underbar plats för att hitta alternativt mode till H&M-priser. Hittade en riktigt cool loligoth-kjol för 35 pund (ca 385 kr) och en helt otroligt tuff japan-inspirerad viktoriansk-aktig röd/svart klänning för 52 pund (ca 572 kr)).




Paranojan (eller försiktigheten) tog sig även andra uttryck. Vi tog en tur i London Eye, världens största paristerhjul. Innan man fick komma ombord blev man undersökt med en detektorstav av en kille som kallade alla kvinnor för ”love” och alla män för ”sir”. Hmm… vidare så gick det ombord ett team mellan varje grupp turister och undersökte vagnarna med vad som såg ut som speglar och någon form av detektor. Vet inte om det fick mig att känna mig tryggare… det liksom uppmärksammade och betonade att det fanns risker med att åka upp i världens största hjul och att det här var ett terroristmål. Utsikten var i alla fall fantastisk och turen var väl värd priset.

Tänk i alla fall om Någon ser mig i Kameran i ett ögonblick när jag trodde att jag var ensam. Jag hade en upplevelse på London Dungeon som bra kan återberätta hur jag upplevde kamerorna. London Dungeon är som ett slags skräck-muséum med riktiga skådespelare, lite teater, några interaktiva upplevelser och ett par åkturer inblandat. Inledningsvis skrattar folk och är glada och uppåt, letar sig fram genom spegellabyrinten som glada försöksråttor ända tills någon öppnar dörren (doh, det fanns ingen utgång!) och släpper ut dem. Men medan man kommer djupare och djupare in i attraktionen så sprider sig en dämpad stämning i gruppen. Det börjar bli läskigt. Pest-offer dyker plötsligt upp och hostar på besökarna, besmittat slask-vatten hälls ut från de gamla husen ovanför, turisterna döms till döden och forslas vidare på sin färd mot galgen. På vägen får man en riktigt skrämmande klippning av Sweeney Todd i ett mörkt rum i väldigt speciella stolar… träffar på Jack the Ripper, och flyr undan elden medan London brinner ner runt omkring. Hur som helst, jag skulle komma till hur det hela hängde ihop med min känsla av att vara övervakad.

I turens sista rum hissas besökarna upp i en attraktion som påminner om Liserbergs Fritt Fall. Man hissas upp till en rad med hängsnaror, bödeln läser upp domen och allting blir plötsligt svart. Man väntar några sekunder… och plötsligt rasar man neråt i kolmörkret. En blixt kommer i det som motsvarar dödsögonblicket… men det är inte döden, det är en sadistisk turistkamera som just har förevigat dig i ett ögonblick av total jävla skräck, när du trodde att du var ensam i mörkret. Visst anade vi att det fanns en turistkamera här någonstans, men man vet aldrig exakt var och när…

Vi köpte faktiskt bilden för 5 pund. Uttrycket på pojkvännens ansikte är värt oändligt mycket och kommer säkerligen till användning en dag… kanske kan sälja det dyrt till hans kompisar och ge dem en kopia av paint shop pro… (ah, livets små grymheter, så de förnöjer!)

Hur känner Du dig när kameran fotograferar dig i ett oväntat ögonblick? Jag kände mig såhär:


Nå, vi var bara i London i tre hela dagar och en heldag gick åt till turen ut till Salisbury och Stonehenge, vilket var riktigt coolt. Staden var en riktigt mysig liten medeltidsstad med många gamla bodar och tavernor och mysiga B&Bs vid de små vattendragen. Här och var satt dörrknappen mitt på dörren, så att man nästan trodde att man var i ett överdimensionerat Fylke. Själva Stonehenge var helt klart imponerande… särskilt den molniga himlen och en olycksbådande flock kråkor gav en dyster och väldigt engelsk känsla till de uråldriga stenarna.

En annan höjdpunkt var Monty Python-pjäsen Spamalot på Palace-teatern. Mycket kände man igen från Quest for the Holy Grail, men några av scenerna var uppdaterade eller uppfräschade och bra anpassade till teatern. Kung Arthur gör en omväg för att leta efter judar (det behöver tydligen finnas judar för att en pjäs ska få bra recensioner), Lady of the Lake gör Galahad till man och försöker sedan göra sig själv till drottning, och hela publiken sjunger med när stackars kungen blir deprimerad och behöver bli uppiggad med ”Always look on the bright side of life”. Ja, sämre kvällar kan man ha. Synd bara att vi inte köpte t-shirten med trycket ”I’m not dead yet”. Nåja, jag har ju min loligoth-klänning och pojkvännen har sin ”Stonhenge rocks!” t-shirt.

Man må känna sig övervakad (är ni säkra på att ni inte vill ha lite av mitt blod och/eller fingeravtryck nästa gång?), men till och med i det regniga London är det lätt att se ”the bright side of life”. ;-)

PS, kan någon berätta för mig vad i helvete som har skett i den här korsningen?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1 kommentar:

Viktor sa...

Jag hittade ingen kontaktinformation på din blogg, så jag hoppas att det är ok att jag skriver här. Jag tänkte höra med dig om du har lust att byta en länk med Piratnyheter ( http://www.spogg.se//pirat ). Jag har redan lagt upp en länk till din blogg! Om du inte vill att jag länkar eller om du hellre vill bli länkad med en bild (182 x 40 pixlar) så hör av dig till mig så fixar jag det!

Piratnyheter fungerar ungefär som en blogg, fast med den viktiga skillnaden att vem som helst kan lägga till eller redigera en nyhet. Vilka nyheter som visas överst beror på hur läsarna betygsätter dem. Självklart är det även möjligt för dig som bloggare att lägga upp dina egna inlägg på Piratnyheter när du skriver till exempel ett debattinlägg eller något annat som har nyhetsvärde!

Mvh,
Viktor - Spogg.se

Stella och Molly

Stella och Molly