torsdag 19 juni 2008

Midsommarmod

Det finns tillfällen när hela världen tycks stanna upp och allt som finns kvar att göra är att bita på naglarna i väntan på ett beslut eller ett besked som riskerar att förändra hela vår värld. Kanske som de där plågsamma tre minuterna när man väntar på att graviditetstestet ska pipa till?

Den här veckan har varit en enda lång väntan. Jag har varit rädd, frustrerad, upprörd, arg, och rädd igen. Det fanns hopp någonstans… det fanns röster som framträdde genom töcknet av byråkrati. Annie. Fredrick. Birgitta. Karl.

Vem är du?

Vem är du, om du inte vågar stå upp för det du tror på, ens när folket har trott på sig så mycket att du har fått äran, privilegiet och ansvaret att rösta för oss. Vem är du?

Vi läser idag underliga uttalanden från de tidigare tveksamma om att de hela tiden såg behov av signalspaning… men snälla ni! Inte vill ni väl att vi ska tro på att det Fredrick Federley våndades för i veckor och stod och grät för i riksdagen var hur många kontrollanter man skulle bussa på FRA? Det är fullständigt uppenbart att de riktiga betänkligheterna låg i kärnan i lagen: att vi nu inför godtycklig övervakning av medborgarna. En person som verkligen, i sitt hjärta, tror på att det är fel att övervaka oskyldiga och icke-brottsmisstänkta kan inte se sig själv i spegeln efteråt utan att skämmas och se en främling där, efter att ha sagt ”ja” till att slänga svenskarnas brevhemlighet i papperskorgen.

FRA-spaningen ska vara teknikneutral. Men inte brevhemligheten, tydligen.

En enda våga säga nej. En enda person av alla de vi har valt att företräda oss den här mandatperioden. Jag vill kalla det vid namn och kalla det midsommarmod, Camilla Lindberg. När vi tänker på Sverige, ligger inte då midsommarfirandet vid hjärtat? Små grodorna, majstången, lukten av gräs, en liten nubbe eller fem i solskenet. Hur kan man gå direkt från att rösta ”ja” till att lägga ut svenskarnas frihet på entreprenad, till att fira midsommar och se sina landsmän i ögonen?

Jag är i alla fall glad över att se en gnutta, en gnista av hederlighet. En enda människa, en representant för Sverige, som visade midsommarmod igår. Det är inte tillräckligt för att vi fortfarande ska känna oss fria, men det är tillräckligt för att vi ska känna att det finns hopp.

Vi kan aldrig lita på att demokratin finns där och skyddar oss från grumliga beslut som leder samhället i oönskad riktning om vi inte accepterar att vårt parlamentariska system bygger på en inbyggd motsättning mellan effektivt beslutsfattande och det individuella ansvaret som folkvald. Om det inte finns några motspänstiga individer finns det ingen motspänstig debatt. För var och en av oss som ska utgöra folkstyret i praktiken, dras gränsen olika. Men för mig var linjen i sanden dragen här. Och den linjen kunde jag inte kliva över. – Camilla Lindberg.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 kommentarer:

scaber nestor sa...

Camilla Lindberg's förklaring är numera uppskrivet på min blogg och länkad till fp och din blogg.

Anonym sa...

Visa ditt eget civilkurage i midsommar och flagga på halvstång!

FRA-motståndare protesterar mot paradigmskiftet genom att sorgeflagga på den svenskaste av högtider.

Dennis Nilsson sa...

Av historien borde vi lära att totalitära regimer förgör sig själva inifrån, förr eller senare.

Ett samhälle som bygger på högmod och misstro, misstror sig själv (läs FRA-lagen), och har därmed sått fröet till sin egen undergång.

Det borde våra politiker och makthavare ta till sig.

Suck, jag trodde att år 2008 var vi mer civiliserade och hade lärt oss läxan mer än en gång..

Anonym sa...

Mike heter jag postar detta anonymt för att har för mycket strul med återställa mitt konto på google

LÖRDAGEN DEN 28/6 KL 12:00 på KUNGSPORTPLATSEN! Demonstration mot FRA-Lagen

Stella och Molly

Stella och Molly