torsdag 8 maj 2008

STIM i mitt blod

I väntan på en välbehövlig makeover av min blogg så publicerar jag nu den första av många noveller som jag kommer att skriva när jag har tråkigt på jobbet eller känner mig inspirerad i allmänhet (chansen att få något skrivet hemma är dock marginellt mindre på grund av... *host*... world of warcraft).

Den första novellen heter "STIM i mitt blod". Finns länkad i högerkanten på bloggen.

Novellerna som kommer upp på min blogg står det alla fritt att sprida till vem som helst. Känn er berikade av min fantasi eller bestulna på er tid.

Kommentarer uppskattas.

Puss!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Längden på upphovsrätt - en författares funderingar

Jag funderar.

Som pirat (och tänkande modern människa) stödjer jag naturligtvis idén om att spridning av kultur i icke kommersiellt syfte måste få vara fri. Det ringer inga larmklockor hos mig när det kommer på tal att folk ska få läsa upp vilka dikter som helst för varandra, visa videofilmer för varandra även om alla inte äger varsitt original, och att alla ska få ha sin post ifred även om den råkar användas till att skicka piratkopierade matrecept ur kokboken till varandra.

Men… var står jag när det gäller den kommersiella upphovsrätten? Det vill säga ensamrätten till att direkt använda det man har skapat för att tjäna pengar.

För det första måste man ta ställning till när en användning är kommersiell. Om man säljer kopior så är det klockrent kommersiellt – därom råder inga tvivel. Men om man säljer blommor utanför en utställning? Då drar man nytta av den crowd som har samlats för att se på konsten, men man betalar inga pengar till konstutövarna. Man kanske till och med suger upp deras pengar så att de inte har råd att köpa konst. Men där ringer det i den lilla rimlighetsklockan – kom igen! Självfallet måste det vara okej att indirekt utnyttja folksamlingar som skapas på grund av andras investeringar. Detta kan man inte rimligtvis se som kommersiellt bruk av annans produkt.

Man kan också testa rimlighetsprincipen genom att tänka sig följande: ställ upp femtio stolar på en gräsmatta. Sätt upp ett saftstånd och sälj korv. Gör reklam för några bokförlag på fina banners. Folk samlas till stolarna och börjar, av sig själva, att läsa upp dikter för varandra. Inte är det väl då rimligt att författarna till dikterna ska ha rätt till en del av annonsintäkterna, eller inkomsterna från saftförsäljningen. Nej, jag tror att de flesta av oss äger någon slags insikt i att det måste vara fritt fram att tjäna pengar i andra eller tredje hand, annars skulle vi fastna i ett evigt dribblande om vem som snyltar på vem.

I nuläget så har man ekonomisk ensamrätt till det man har skapat i livstid + 70 år. Detta innebär att författare som föddes 1850, skrev en bok år 1900 och dog vid den respektabla åldern 100 år en vacker sommardag 1950, har sina verk skyddade fram till år 2020. Detta innebär att man måste förhandla fram en deal med författarens barn eller barnbarn eller förvaltare för att t.ex. få göra en filmatisering. Av en bok som är 108 år gammal!

Någonstans ringer det i varningsklockan. Är detta verkligen rimligt? Vem behöver upphovsrätt i livet efter detta? Bryr sig de festande vikingarna i Valhalla verkligen om vem som myntade vilken kampsång, så länge den går att dansa och dricka till? Tror vi verkligen att änglarna slåss om rättigheterna till sina harpokompositioner? Förstås, för att bli lite mer konkret så kan man gå in på argumentet att författarens efterlevande naturligtvis måste ha någonting att leva på, och att inkomsterna från farfaderns bokförsäljning inte skiljer sig från vilken annan investering som helst.

Men personligen undrar jag bara varför inte dessa barn och barnbarn kan skaffa sig egna jobb efter att deras författaranfader har gått och dött? De får ärva det han har hunnit ackumulera, hans änka får änkepension och säkerligen hade han råd med en hygglig livförsäkring om han var så pass framgångsrik att hans försäljningsintäkter var någonting att bråka om. Det är ju för böveln löjligt att vi inte fritt får filma en 108 år gammal bok och framföra dess budskap till en ny generation!

Samtidigt får man sympatisera lite med den efterlevande familjen. Det kan inte vara roligt att se stora bolag smälla upp den ärorike faderns livsverk på en McDonalds-kartong, hinka ut plastleksaker och allmänt massakrera hans verk utan att ge dem en spottstyver. Men då kan man fråga sig… om det är en så bra affärsidé… varför investerade inte familjen själv i skaparens produkt? Det gynnar verkligen ingen att hålla kreativa verk inlåsta i väntan på att familjen kanske, möjligen, ska våga satsa på verket eller sälja rättigheterna.

Det är lurigt. Klart är att det behövs en viss skyddstid: trots allt finns det ett stort antal sviniga företag där ute, som gärna skulle ta chansen att hoppa på en bra produkt utan att behöva betala den som skapat den. Att ha ensamrätt under en viss tidsperiod är ett utmärkt incitament för investerare. Och investeringar behövs det ofta för att få ut ett kreativt verk till massorna.

Men det behövs inte livstid + 70 år. Om jag ger ut en roman i år så är det inte en enda investerare i världen som räknar med att romanen fortfarande ska gå att sälja år 2150. Jag är född 1980 och planerar att bli 100 år gammal – dvs kila vidare runt sisådär 2080. Då gäller min upphovsrätt till 2150. År 2150… wow… det är tänkvärt. Enligt våra Science Fiction-författare så har vi kontakt med andra civilisationer då, vi har ett galaktiskt imperium, vi har uppfunnit teleportörer och AI-hologram och det går omkring mecha-robotar på gatorna. Jo, och inte att förglömma de personliga jet-packen (varför man nu skulle behöva dessa när man även har teleportörer). Jävlar, mina barns upphovsrätt kommer att sträcka sig in i Star Treks universum (originalserien utspelar sig på 2200-talet)!

Nåväl.

Jag känner mig inte så inspirerad av att min upphovsrätt gäller fram till år 2150. Skulle det påverka min skapande förmåga till det negativa om den bara gällde fram till år 2125? Visst, OM jag skulle bli den gigant som jag ser mig själv bli och mina böcker blev filmer och dataspel och jag fick designa en hel rymdkoloni på mars… då skulle jag naturligtvis bli stenrik. Och då skulle jag nog ha vett att placera mina pengar någorlunda väl så att mina barn och barnbarn skulle ha några häftiga fonder att leva av. Då skulle de inte behöva inkomsterna från min upphovsrätt längre. De klarar sig nog mellan 2125 och 2150. Faktum är att jag avundas dem – de får ju bo på Marskolonin och åka skidor på solsystemets största vulkan.

Om vi börjar från andra hållet… skulle en ekonomisk skyddstid på 0 år påverka mitt skapande? Svaret är nej, jag skulle skriva ändå, eftersom det är ett djupt rotat behov. Det finns röster som bara jag kan höra, och om jag inte sjunger fram dessa röster och deras sagor, så förtvinar de och dör tillsammans med min själ. Konstnären tittar på sin skulptur och säger att den hela tiden fanns inne i stenen. Precis så är det – vi skapande människor kan höra dem skrika, där inne i stenen. Be sina böner om att få bli befriade. Om vi vänder dem ryggen så är vi inte längre människor. Då är vi pappa Fritzl som lämnar Elizabeth i källaren.

MEN, även om en skyddstid på 0 år inte skulle påverka själva skapandet, så skulle det definitivt påverka mina möjligheter att publicera. Timing skulle bli ytterst viktigt, man måste hitta en investerare som är ärlig och inte stjäl manuset… jag skulle vara rädd för att publicera. Det skulle vara svårt. Och det skulle vara bittert om andra företag tryckte upp egna, snyggare, versioner direkt och fettade på marknadskampanjer som drog in miljoner utan att jag fick ett öre.

Går man uppåt och tittar på 5-10 år, så blir situationen långsamt bättre och bättre. 5 år är fortfarande mycket kort, det är inte tillräckligt med tid för en bok att hinna översättas och uppmärksammas av filmmakare – konsekvensen skulle bli att författare sällan eller aldrig skulle få någon ekonomisk ersättning för filmatiseringar (om inte filmbolagen hade jävligt bråttom).

På så sätt kryper jag nedåt från nuvarande (livstid + 70 år), och uppåt från minsta möjliga (0 år). Det känns som när man balanserar ett avlångt föremål på två fingrar och långsamt drar in fingrarna mot mitten. De hamnar inte exakt på mitten, såvida inte staven är helt balanserad. Men fingrarna handlar på jämviktspunkten. Jag känner mig för – livstid känns onödigt långt, har jag inte åstadkommit ett genombrott när jag är 70 så missunnar jag inte andra ett försök. 10 år känns fortfarande kort – trots allt har många kreativa produkter flera steg och flera former idag, och många tar lång tid på sig att leva ut sin livscykel. Idag filmar vi trots allt fortfarande böcker som skrevs 1998.

När jag väger fram och tillbaka hamnar jag på sisådär 15-25 år till slut. Jag kan tänka mig att leva med hela det intervallet. 25 år är en lång tid – en bok jag ger ut idag skulle ha fram till år 2033 på sig att tjäna in lite cash till mig, och har den inte fått något genomslag framåt 30-talet, så skulle jag kunna försona mig med tanken på att ge idén till en ny generation att leka med. 15 år är en lite kortare tid. Ser man bakåt hamnar vi på 1993. Det finns trots allt en hel del intressant material på 90-talet som man skulle kunna mjölka på pengar genom nylanseringar eller genom att skapa nya versioner på nya media. Man måste väga rimlighet mot rimlighet – visst kan det vara surt för författarna att andra använder deras idéer utan att ge dem pengar, men betänk följande:

Om man skriver för att tjäna pengar så ska man kanske inte skriva den typen av verk som tar 15 år på sig att vinna mark. Sådana verk kan man skriva för att man brinner för dem. Vill man tjäna pengar får man servera folk det de vill läsa nu, idag, här. Det är konstnärens mest klassiska dilemma: ska man skapa det man tror på, eller det som göder plånboken?

Vi kreatörer kommer att skapa både och, oavsett hur lång skyddstid vi får: vi kommer att skapa såväl nutida satirer som ni slukar med hull och hår, publikvänliga instant-hits, moderna tolkningar av gamla operor med heta skådisar i huvudrollen… och vi kommer att skapa verk som kanske inte är så populära just nu och som vi kanske inte får ett rött öre för, men som vi skapar för att det är vår natur. För att vi hörde en röst, en sagas bön om att få bli fri från sinnets mörka källare.

Önska mig lycka till – jag väntar just nu på svar från ett förlag om en bok jag har skickat in! En dröm är hjärtats önskan – och min är att en dag gå in på Bokia och se min bok stå där i hyllan, iklädd en vacker grön pärm, och mysa tillsammans med andra befriade sånger som andra själar sjunger. Oavsett om jag får pengar i 15 år eller i 25.

Stella och Molly

Stella och Molly