onsdag 10 december 2008

Varför behövs Piratpartiet i EU?

Som en av Piratpartiets kandidater i EU-valet så ställer jag mig frågan: varför behövs PP i EU? Vad kan vi göra där?

Svaret är att frågorna om fildelning, privatliv, meddelandeskydd och kultur egentligen är för stora för bara ett land. Det existerar inga landsgränser på Internet – Internet är som sitt alldeles eget land som visserligen har rötter på många olika platser på Jorden, men som existerar i en märklig, decentraliserad dimension av verkligheten. Och ändå saknas det på många sätt en gemensam strategi för hur den här fantastiska skapelsen ska hanteras – vilket lämnar spelplanen öppen för olika lobbyverksamheter att få igenom olika sanktioner och förbud lokalt. Och när dörren väl har öppnats – när ett land väl har genomfört en inskränkning av våra fri- och rättigheter, så kan andra länder använda detta som ett argument för införande på egen mark.

Ser jag till vad som håller på att hända omkring oss så blir jag både oroad och rädd. I terrorismens namn ska vi övervakas och vår rätt till privata kommunikation kränkas. I upphovsrättslagens namn ska rättssäkerheten slås i spillror. I artisternas namn ska hela generationer jagas. Och det är inte science fiction – det är verklighet som just nu håller på att muras in i våra lagar.

Det behövs någon, om så bara en röst bland de tusen, som förstår detta och prioriterar dessa frågor utan att behöva kompromissa bort någonting för att vinna röster om skolpolitik, miljöpolitik eller flyktingpolitik. Om rättssäkerheten och vår rätt till privat kommunikation försvinner så har vi inte längre kvar dessa grundpelare i demokratin, och då spelar ingenting annat någon roll längre.

1998 och 2002 så röstade jag på ett etablerat parti i riksdagsvalet, mest på grund av att jag gillade deras skolpolitik. Eftersom jag arbetade som lärarvikarie så var skolfrågan viktig för mig. Men vad sade jag egentligen med min röst? Sade jag verkligen ”Jag tror på ett skolpolitik och jag vill att ni genomför de förändringar i skolan som ni har sagt att ni vill genomföra?”

Nej.

Med min röst sade jag ”Jag gillar er i allmänhet, jag vill att ni vinner, och det är okej att kompromissa!”. I bruset som är blockpolitik, kompromisser och koalitioner så försvinner budskapet. Varför röstade jag på det partiet? Hur i hela världen skulle någon kunna veta vad jag egentligen sade med min röst? Hur många röstade egentligen på Fredrik Reinfeldt efter att han sagt att ”vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration”, bara för att sedan upptäcka att han kompromissade bort den frågan? Om vi väljer in sådana människor i EU, vad skickar vi egentligen dit dem för att göra? Vad säger vi med vår enda röst om vi skickar dit någon som är beredd att kompromissa bort vår hjärtefråga?

En röst på Piratpartiet kan inte misstolkas. Den rösten säger klart och tydligt:

Jag förstår att vi inte får ge upp rätten till privat kommunikation.
Jag förstår att vi måste värna om rättssäkerheten.
Jag förstår att fildelarjakten är skadlig för såväl kulturen som för samhället i allmänhet.
Jag förstår att upphovsrättslagen måste moderniseras.


Jag vill att det ska finnas någon i EU som också förstår detta och driver dessa frågor. Jag vill att någon sätter press på EU, så att Sveriges regering inte längre har några ursäkter om EU-direktiv att gömma sig bakom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 24 november 2008

Varför allt tjat om ”få betalt för sitt jobb”?

När ska debattörer i fildelningsfrågan inse att artister, författare och andra skapande grupper inte får betalat för det jobb de lägger ner på att skapa, utan för den produkt som de i slutänden säljer?

Låt oss ta en författare, till exempel. När författaren Frans lägger fram sitt manus till förlaget så struntar alla högaktligen i om han har lagt ner en eftermiddag eller ett årtionde på att producera manuset. Det som bedöms är manuset som Frans lägger på redaktörens bord. Det enda som spelar någon roll är: är manuset en säljbar produkt som förlaget vill investera i?

Det handlar alltså inte om att ”få betalt för sitt jobb”. Timavlönad flytthjälp får betalt för sitt jobb. Artisten får betalt för sin PRODUKT.

Av detta följer att den produkt som artisten lägger ner jobb på att skapa måste vara säljbar om artisten ska kunna få betalt för den. Det som var en säljbar kulturprodukt 1958 är inte en säljbar kulturprodukt idag, och det som är en säljbar kulturprodukt idag kommer antagligen inte att vara säljbar år 2058. Eller är det någon som på allvar tror att vi kommer att köpa DVD-boxar med America’s Next Top Model säsong 127 i denna avlägsna framtid?

Vad är då en säljbar kulturprodukt idag? Vad är det man måste göra för att kunna sälja sin produkt som artist?

Jo, man måste naturligtvis producera kultur:
1) med ett innehåll som folk vill betala för
2) i en form som folk vill betala för

Båda dessa punkter måste uppfyllas för att man ska få någon framgång som artist med att få betalt för sin produkt. Betalt får man nämligen bara om det är någon som vill betala. Vår författare Frans ovan kan självfallet ha ett mycket intressant innehåll i sitt manus, men om han insisterar på att endast sälja den på så sätt att han själv åker runt och läser upp den för betalande åhörare, så kommer han inte att få betalt, för det finns ingen som vill betala för Frans högläsning. När det gäller böcker så vill folk ha ett halvkilo pressad skog, behandlad med någon deciliter bläck i taktiska mönster.

Att tillhandahålla en produkt i ett visst format och sedan kräva att folk ska köpa i detta format är naturligtvis vansinne. Då lever man i villfarelsen att det är arbetet man ska ha betalt för, och inte produkten. Då tror man att konsumenten är någon slags arbetsgivare som det existerar ett osynligt anställningsavtal med, där man kan förvänta sig betalt oavsett vad man levererar.
Men då har man inte förstått att ”artist” egentligen innebär att vara frilansande säljare av sin egen produkt. Artister får betalt för produkten – inte för arbetet. Och produkten idag måste vara tillräckligt stark för att kunna konkurrera med gratisversioner, oavsett om man vill det eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 23 oktober 2008

Grönt ljus för antipiratlag - grönt ljus för förtryck

Regeringen vill ge upphovsrättsinnehavare, till exempel film- och musikindustrin, möjlighet att begära fram information från internetleverantörer om vem som innehaft ett visst IP-nummer som använts för nedladdning av upphovsrättsskyddat material.

Säg det för dig själv, gärna högt:

Ett IP-nummer begår inga brott. Ett IP-nummer kan inte ställas inför rätta.

Det är människorna bakom datorerna som kan råka illa ut, och såvida inte upphovsrättsindustrin sitter utanför ditt fönster och fotograferar dig vid din dator, så kan de inte på ett rättssäkert sätt bevisa att det är just du som har suttit bakom en viss dator som vid ett visst tillfälle hade ett visst IP-nummer.

Ett IP-nummer kan delas av många - mamma, pappa, syster, bror, systerns vänner, broderns kompisar, en kusin på besök, en vän som lånar din dator för att kolla mailen, en främmande person som sitter utanför ditt hus och lånar ditt trådlösa nät.

Vem är den skyldige? Enligt upphovsrättsaktivisterna så är väl det den personen som äger datorn som de hittar upphovsrättsskyddade filer på efter att ha beslagtagit den.

Vid nedladdningstillfället går det inte för en utomstående part att avgöra om du har rätt att ladda ner en viss fil eller inte. Det går nämligen inte att se om du hämtar en fil du "äger" från en backup utanför ditt hem, om du tar del av den från en nära vän, om du äger ett original av filen du laddar ner, eller om du laddar ner filen utan att ha rätt till det. Upphovsrättsindustrin kommer dock att anta att du laddar ner filen illegalt, gå till din Internetleverantör och sedan starta en utpressningsprocess mot dig.

Enligt lagen ska en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att någon gjort sig skyldig till ett upphovsrättsintrång.

Men andra ord så blir det upp till upphovsrättsindustrin - en partisk lobbyorganisation - att avgöra om du sannolikt är skyldig till ett upphovsrättintrång.

Säg det för dig själv:

Uppvhosrättsindustrin (och inte polisen) ska bedöma om jag har begått ett brott.

Vart tog rättssäkerheten vägen? Vad hände med EU-direktivet, som bara talar om att man ska ha rätt att begära ut information i samband med en rättegång? Varför måste Sverige gå längre än så?

Det är regeringens eget beslut. EU-direktivet tvingar dem inte att göra detta. De kan inte gömma sig bakom något EU-direktiv eller skylla ifrån sig på det. De går längre än vad EU kräver, och de gör det på ett sätt som minskar rättssäkerheten i Sverige.

Behöver jag i praktiken känna mig rädd? Behöver jag frukta att polisen en dag står utanför dörren med en order från upphovsrättsindustrin om att ta min dator, för att någon screenshottade mitt IP-nummer på myTorrent när jag laddade ner senaste avsnittet av Project Runway?

Antagligen inte. Om det bara kan se att du laddar ner/upp EN enda sak, så är det antagligen ingen fara. Torrents är med andra ord ett ganska säkert val för den som vill fortsätta fildela, just eftersom den som tittar max kan se dig ladda ner/upp en enda fil, och detta enbart om de själva ansluter sig till filen och därmed begår exakt samma brott själva. Men om jag hängde på DC eller Kaaza eller liknande och delade ut en hel massa filer så skulle jag börja känna mig orolig.

I nästa val kommer jag självfallet att rösta på Piratpartiet. Vilka andra ska man rösta på? Vänstern har Bodströmsamhället, högern har Reinfeltsamhället. Båda precis lika illa. Vi kanske borde slå ihop begreppen och kalla det för Reinströmsamhället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 11 september 2008

En svensk pirat i London












Som alla resor började den här med bokning av biljetter. Vi valde Ryanair och hittade resonabelt billiga biljetter tur och retur till den stora staden. En genomläsning av reglerna för bagage orsakade första känslan av ”DOH!”. Man skulle kunna tycka att något enkelt i stil med ”du får inte medta vapen eller vassa föremål i handbagaget” skulle vara tillräckligt… men tydligen är det nödvändigt att specifiera att man inte får medta handeldvapen, armborst, motorsågar, harpuner, kaststjärnor, raketer & bensin, nunchakas och jaktknivar.

Efter att ha flyttat alla mina harpuner, nunchakas och motorsågar till det incheckade bagaget och låtit flygplatspersonalen röntga såväl handbagage som stinkande gympadojor gick jag vidare till gaten och funderade över om jag inte ändå skulle lyckas kapa flygplanet med hjälp av skosnören av björntråd, vässade nycklar, elektroniken i en mobiltelefon samt metallskenorna från behån. Kanske ett jobb för Mythbusters?

Åstadkommer verkligen all den där säkerheten någonting? Ja, annat än obehag och en falsk känsla av trygghet, kanske.

Vidare till Stansted. Här blir man återigen skärskådad och passet kontrollerat otaliga gånger. Ja, det är jag på bilden. Jag ser precis så dum ut i verkligheten också, fast nu är håret i oreda och ryggen är krökt efter Ryanairs tortyrstolar.

Vidare ut till London! Bagaget verkar inte ens vara öppnat av tullen. Yay, min gosse-samling av kaststjärnor är intakt och mitt armborst är fredat!

Någonting som sakta kryper sig på i London är känslan av att Någon tittar. På bussen sitter ett litet anslag om CCTV-kameror som tydligen filmar inne i den röda dubbeldäckaren. Inte ett bra ställe att råna någon på, alltså, eller smussla över mina handgranater från bagaget till fickan. Personligen tror jag att den stora behållningen av att filma folk på bussen är alla bilder på skräckslagna turister, som skriker ut sitt dödsskrik när den höga dubbeldäckaren, lastad med tre ton turister på övervåning och endast föraren på undervåningen som förankrar vikten, dundrar fram i hundra kilometer i timmen på fel sida gatan! Är det dags att börja korsa sig?

Okej, de flesta i England kör faktiskt på rätt sida gatan, vilket är vänster, men eftersom London är smockfullt av turister som ständigt tittar åt fel håll eller kör som bakfulla zombier i den ovana vänstertrafiken, så är det med viss rädsla och ny respekt för det religiösa som man lägger livet i händerna på busschaufförer och mer eller mindre skumma minicab-drivers (en minicab är ungefär som en laglig svarttaxi… en vanlig personbil som man ringer efter och som inte har någon taxameter. Föraren tar ganska slumpmässigt betalt, fast vanligen ganska fördelaktigt för båda parter).

Hur som helst, bussarna är försedda med kameror och passagerarna informeras tydligt om detta. Tunnelbanan är tjyvtjock med kameror, i alla fall på stationerna. Jag såg aldrig några kameror eller notiser på själva tågen. Däremot varnades man av skyltar, automatiska meddelanden och då och då manuellt av föraren om att inte släppa sitt bagage ur sikte. Väskor som inte verkar ha någon ägare lämnas inte in till lost’n’found… nej, de förstörs utan att öppnas.

Lite paranoja i överkant, tycker jag. Särskilt som folk redan verkade irriterade över tunnelbanan pga oyster-kortet, som är något typ av chipförsett betalkort som ger resenären otaliga problem. En normal färdigtryckt blankett för den som vill ha en refund om något har gått fel på tunnelbanan har ett antal färdigtryckta vanliga problem med oyster-kortet. En tjej som stod framför oss i kassan en dag hade tydligen fått sitt oyster-kort tömt under natten, och det skulle ta två veckor att få det utrett. Nu förstår vi varför kortet inte rekommenderas till turister!

London ser man i alla fall väldigt lite av från tunnelbanan. Finns mycket mer att se över jord. Buckingham palace, Tower bridge, Big Ben… ja, ni vet. Vart man än går så är det Någon som tittar. I gatuhörnen sitter övervakningskameror, ofta tillsammans med en trevlig liten skylt som berättar för dig vilket bolag som sköter om kamerorna osv. Inne i affärerna är det också kameror, och små trevliga anslag som det på bilden till höger. Det hela får mig att undra hur de kunde släppa in så uppenbarligen suspekta utlänningar som mig och min pojkvän i United Kingdom, utan att ta blodprov och fingeravtryck.

Under våra promenader råkade vi på det här lilla blå radhuset i Notting Hill. Kolla in den lilla blå skylten… texten kanske inte syns i den här upplösningen, men här bodde George Orwell på 20-talet! Ett par kvarter från Notting Hill Gate, nära Portobello Market, precis däromkring som filmen med Julia Roberts och Hugh Grant utspelar sig. Jag undrar… hur skulle Orwell ha upplevt London år 2008? Skulle han ha upplevt det som ett förverkligande av hans 1984-vision, eller skulle han, i likhet med många lokalbor, ha vant sig vid att Någon tittar, och gått vidare med livet?

Så hur kändes det när Någon tittar? För en vanlig svensk, som är van vad att Ingen tittar, bloggar mot FRA och automatiskt suger in magen när man går förbi en kamera?

Det kändes… konstigt. Vad tittar kamerorna efter? Är det suspekt beteende att ständigt röra vid sin bakficka för att kolla så att tunnelbanekortet finns kvar? Skulle det fånga en övervakares uppmärksamhet? Hör kamerorna någonting? Tar de upp ljud eller bara bild? Var sitter i så fall mikrofonen? Blir en eventuell avlyssnare intresserad av att jag pratar med min pojkvän på svenska? Hindrar kamerorna den suspekta indiern mitt emot från att råna oss, eller bryr han sig inte om att Någon tittar... säker och viss om att personalen i övervakningscentralen inte kan skilja den ena färgade mannen från den andra?

Antagligen intresserar sig inte en jävel för en svensk turisk med ett par shoppingpåsar från Camden… särskilt inte om min pojkvän hade tagit på sig den oerhört smakfulla t-shirten han köpte i Salisbury med texten ”Stonehenge rocks!”. Men… tänk om? (På ett helt irrelevant sidospår så var marknaden i Camden en helt och hållet underbar plats för att hitta alternativt mode till H&M-priser. Hittade en riktigt cool loligoth-kjol för 35 pund (ca 385 kr) och en helt otroligt tuff japan-inspirerad viktoriansk-aktig röd/svart klänning för 52 pund (ca 572 kr)).




Paranojan (eller försiktigheten) tog sig även andra uttryck. Vi tog en tur i London Eye, världens största paristerhjul. Innan man fick komma ombord blev man undersökt med en detektorstav av en kille som kallade alla kvinnor för ”love” och alla män för ”sir”. Hmm… vidare så gick det ombord ett team mellan varje grupp turister och undersökte vagnarna med vad som såg ut som speglar och någon form av detektor. Vet inte om det fick mig att känna mig tryggare… det liksom uppmärksammade och betonade att det fanns risker med att åka upp i världens största hjul och att det här var ett terroristmål. Utsikten var i alla fall fantastisk och turen var väl värd priset.

Tänk i alla fall om Någon ser mig i Kameran i ett ögonblick när jag trodde att jag var ensam. Jag hade en upplevelse på London Dungeon som bra kan återberätta hur jag upplevde kamerorna. London Dungeon är som ett slags skräck-muséum med riktiga skådespelare, lite teater, några interaktiva upplevelser och ett par åkturer inblandat. Inledningsvis skrattar folk och är glada och uppåt, letar sig fram genom spegellabyrinten som glada försöksråttor ända tills någon öppnar dörren (doh, det fanns ingen utgång!) och släpper ut dem. Men medan man kommer djupare och djupare in i attraktionen så sprider sig en dämpad stämning i gruppen. Det börjar bli läskigt. Pest-offer dyker plötsligt upp och hostar på besökarna, besmittat slask-vatten hälls ut från de gamla husen ovanför, turisterna döms till döden och forslas vidare på sin färd mot galgen. På vägen får man en riktigt skrämmande klippning av Sweeney Todd i ett mörkt rum i väldigt speciella stolar… träffar på Jack the Ripper, och flyr undan elden medan London brinner ner runt omkring. Hur som helst, jag skulle komma till hur det hela hängde ihop med min känsla av att vara övervakad.

I turens sista rum hissas besökarna upp i en attraktion som påminner om Liserbergs Fritt Fall. Man hissas upp till en rad med hängsnaror, bödeln läser upp domen och allting blir plötsligt svart. Man väntar några sekunder… och plötsligt rasar man neråt i kolmörkret. En blixt kommer i det som motsvarar dödsögonblicket… men det är inte döden, det är en sadistisk turistkamera som just har förevigat dig i ett ögonblick av total jävla skräck, när du trodde att du var ensam i mörkret. Visst anade vi att det fanns en turistkamera här någonstans, men man vet aldrig exakt var och när…

Vi köpte faktiskt bilden för 5 pund. Uttrycket på pojkvännens ansikte är värt oändligt mycket och kommer säkerligen till användning en dag… kanske kan sälja det dyrt till hans kompisar och ge dem en kopia av paint shop pro… (ah, livets små grymheter, så de förnöjer!)

Hur känner Du dig när kameran fotograferar dig i ett oväntat ögonblick? Jag kände mig såhär:


Nå, vi var bara i London i tre hela dagar och en heldag gick åt till turen ut till Salisbury och Stonehenge, vilket var riktigt coolt. Staden var en riktigt mysig liten medeltidsstad med många gamla bodar och tavernor och mysiga B&Bs vid de små vattendragen. Här och var satt dörrknappen mitt på dörren, så att man nästan trodde att man var i ett överdimensionerat Fylke. Själva Stonehenge var helt klart imponerande… särskilt den molniga himlen och en olycksbådande flock kråkor gav en dyster och väldigt engelsk känsla till de uråldriga stenarna.

En annan höjdpunkt var Monty Python-pjäsen Spamalot på Palace-teatern. Mycket kände man igen från Quest for the Holy Grail, men några av scenerna var uppdaterade eller uppfräschade och bra anpassade till teatern. Kung Arthur gör en omväg för att leta efter judar (det behöver tydligen finnas judar för att en pjäs ska få bra recensioner), Lady of the Lake gör Galahad till man och försöker sedan göra sig själv till drottning, och hela publiken sjunger med när stackars kungen blir deprimerad och behöver bli uppiggad med ”Always look on the bright side of life”. Ja, sämre kvällar kan man ha. Synd bara att vi inte köpte t-shirten med trycket ”I’m not dead yet”. Nåja, jag har ju min loligoth-klänning och pojkvännen har sin ”Stonhenge rocks!” t-shirt.

Man må känna sig övervakad (är ni säkra på att ni inte vill ha lite av mitt blod och/eller fingeravtryck nästa gång?), men till och med i det regniga London är det lätt att se ”the bright side of life”. ;-)

PS, kan någon berätta för mig vad i helvete som har skett i den här korsningen?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 8 augusti 2008

51% av folket säger nej till FRA

Siffrorna från Sifo talar sitt tydliga språk, och Reinfedlt ses börja krypa mot korset när han erkänner att regeringen kanske inte träffade ”helt rätt” med FRA-lagen. Ändå verkar han fullständigt ta avstånd från att riva upp lagen och pratar om ytterligare integritetsbevarande åtgärder, vilket på vanlig svenska betyder: ”om ni inte gillar lagen får vi väl dekorera den lite mer och lägga på ännu fler dyra granskningsnämnder som ska vända papper medan FRA läser er privata kommunikation”.

Jag tror inte att Reinfeldt har förstått att det enda godtagbara svaret på ”får FRA lyssna i kabel?” är NEJ. Inga om eller men.

I dagens artikel i Aftonbladet kan man läsa följande:

Enligt statsministern skulle motståndet inte vara så stort om människor förstod vilka nya typer av hot FRA kan hjälpa till att avvärja. Reinfeldt nämner terrorism, sönderfallande stater, massförstörelsevapen på drift och mycket grov organiserad brottslighet.

Men snälla Fredrik, vi förstår mer än väl att det är sådana hot som FRA främst syftar till att spana på. Det har inte undgått någon i debatten. Problemen är:
1) Vi vill ha brevhemligheten kvar. Finns det ingen konkret misstanke om att just mitt brev innehåller kritisk information om en nationell säkerhetsrisk så ska det heller inte öppnas. Det är inte acceptabelt att leta igenom alla människors kommunikation och se vad man råkar hitta.
2) Vi ifrågasätter effektiviteten i signalspaning i kabel. För pengarna som FRA kostar så kan betydligt mycket mer effektiva motmedel mot terrorism finansieras. FRA har ett anslag på 562 miljoner kronor för budgetåret 2008 – drygt en halv miljard. För att sätta det i perspektiv så har vi under 2008 ett underskott i vården på ca 2,5 miljarder kr för hela landet. FRA-budgeten skulle kanske inte lösa hela landets vårdproblem, men det skulle t.ex. kunna få Skåne att gå +/-0 istället för –530 miljoner kronor. Hur många liv skulle vården kunna rädda med en starkare budget? Vad får DIG att känna dig tryggare i din vardag – fler övervakningskameror eller korta vårdköer och tillgängliga läkare när din son bryter benet?
För att sätta FRAs 562 miljoner kronor i ytterligare perspektiv kan vi titta på landets 18 000 poliser. I Sverige har vi mindre än hälften av polistätheten i snitt i Europa, 1,9 poliser per 1000 invånare jämfört med 3,5 i övriga EU. I t.ex. Malmö så begås det fler brott per invånare än i New York. Det är för mig obegripligt att man i ett samhälle där det sker så mycket brott på gatorna pumpar in pengar i avlägsna hot med låg risk och låg angelägenhet för folket. Gå ut på gatan och fråga människor vad de är mest rädda för – att bli överfallna/rånade på väg hem sent om natten, eller att bli utsatta för terrorism eller indragna i massförstörelsevapensmugglingshärvor.

Allt är en fråga om ekonomi. Visst är det hemskt när bombattentat sker, men allt är en fråga om hur många liv man räddar till vilket pris. Jag är övertygad om att man räddar fler liv genom att lägga pengarna på vård och säkerhet, än genom att spana på kabeltrafik mot utlandet.

För att ytterligare sätta FRAs 562 miljoner kronor om året i perspektiv kan vi fundera på vad pengarna skulle kunna göra om de istället lades i en fokuserad satsning på att bekämpa hemlöshet, barnmisshandel eller trafficking. Var räddar vi flest liv? Det kanske inte är lika glamoröst som att i bästa Jack Bauer-stil stoppa terroristattacker, men det gör betydligt mer för människors vardag och livskvaliteten i Sverige.

3) Vi tror dessutom att lagen får negativa effekter på Sverige som IT-nation och avskräcker företag från att etablera sig här, något som ironiskt nog kan bli ett mycket reellt hot mot Sveriges ekonomi (något som FRA vill kunna spana för att upptäcka). I en allt mer global värld där företagen blir mindre och mindre känsliga för var de placerar sig rent fysiskt tappar man snabbt allt intresse för att företagen ska etablera sig om man skapar ett dåligt IT-klimat.

– Skulle hoten verkställas och människor börja dö skulle vi få en helt annan diskussion. Då skulle folk säga: Varför har ni inte förberett oss för det här? frågar Reinfeldt.

Nej, vi skulle säga: Det var olyckligt att det hände, men vissa saker går inte skydda sig mot. Vi är glada att pengarna istället lades på att bota våra sjuka, hålla gatorna säkra och värna om vår frihet och miljö, istället för att kastas bort på verkningslös spaning.

Det kommer i vår värld alltid att finnas galningar som kastar bomber omkring sig, skjuter ner barn på skolor eller hotar oss på det ena sättet eller det andra. Men att avskaffa brevhemligheten och sålla och filtrera privat kommunikation för att hitta ledtrådar är ett dyrt, ineffektivt och kränkande sätt att försöka förhindra dessa dåd.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 7 augusti 2008

En farlig övertro på trafikdata

Idag läste jag följande artikel i Aftonbladet: Polis kan övervaka dina bussresor .

Det finns mig att börja fundera över den oerhörda övertro som beslutsfattarna hyser gentemot datalagring i processen med att lösa brott.

Det nya kollektivtrafikkortet ska man tydligen bara vifta med i riktning mot en apparat, så registreras kortet som resande. Jag ser många problem med detta system: praktiska vardagsproblem, integritetskränkningar och kanske framförallt, skapandet av brus.

Vardagsproblemen blir uppenbara: istället för att ha ett eller två kort i en familj som man delar på efter behov måste man skaffa ett kort till varje person som reser ofta. Det kommer att binda upp mer pengar i busskassan för hushållen och det kommer att göra det svårare att låna varandras kort. Visserligen blir korten inte personliga för själva färden, men påladdning mm kan bara göras av ägaren. Samtidigt stiger säkerligen priserna då det alltid är konsumenten som får betala kalaset – sämre service till högre pris.

Integritetskränkningarna är nog uppenbara för alla som har följt FRA-debatten – man utsätter sig själv för censur om man vet att någon tittar över axeln. Man börjar tänka på vart man åker, hur mönstret ser ut, vad som går att utläsa ur ditt mönster. Man kanske till och med börjar bli rädd, eftersom man kan bli misstänkt för brott om man råkar passera fel station vid fel tillfälle i en nästan tom spårvagn. Vågar man resa dagligen till hållplatsen utanför en HIV-klinik? Vågar man? Kommer kanske övervakningen och signalspaningen att om några år användas till att identifiera dolda hälsorisker? Kan inte en sjukdom vara ett hot mot nationen? Ett reseregister som samkörs med en medicinjournal och privat kommunikation kan totalt förstöra en människas liv.

Därtill föreligger en påtaglig risk för informationsläckor – registret måste alltid på något sätt hanteras av människor och även om man radera en rad med information ur datorn så kan man aldrig radera den ur människans hjärna. Inte än i alla fall. Betänk dessutom följande från Sydsvenskan:

Medarbetarna i Skånetrafikens kundtjänst har tillgång till registret. Om man kommer in med någon annans busskort och frågar hur det har använts, får man veta det?
– Nej, sådana frågor svarar vi inte på. Men när det gäller enskilda resor där man till exempel tror sig ha fått betala för mycket kan vi gå in och titta i registret. Det måste vi kunna göra enligt konsumentlagen.


Med andra ord, vem som helst kan i praktiken få ut information om en enskild resa, så länge man låtsas att något har blivit fel.

Slutligen, och detta ser jag som det största problemet, så skapar all den här övervakningen av vår korrespondens, resor, läkarbesök och gudarna vet allt en herrans massa brus. Det säkraste stället för en brottsling att gömma sig på, det är inte i skuggan av en soptunna i gränden, nej, det är mitt på torget bland tusentals andra människor som pratar, skrattar, bär omkring på portföljer, köper korv och leker med barnen. En lista som polisen har över vilka som befann sig på torget den där dagen när stölden begicks är totalt värdelös – den verkliga brottslingen kan lätt försvinna i mängden.

På samma sätt skapar data om resenärerna onödigt brus. Man kan få fram femtusen namn som gick av på en viss hållplats en viss eftermiddag. Man kan få fram sextio människor som åkte förbi en viss korsning vid ett visst tillfälle. Man kan få fram sjuhundra namn på människor som ofta gick av på kvällen nära en känd knarkarkungs bostad, varav 699 är oskyldiga och den sista lätt kan gömma sig i mängden. Brus.

Polisen måste ha någonting mer att gå på än bara den typen av data. Dels på grund av allt brus som skapas, dels på grund av att ett kort inte är synonymt med dess ägare såvida man inte planterar in det under huden. En man som känner till att resorna loggas och ändå tar spårvagnen till närmaste hållplatsen för att mörda någon, använder sitt eget kort, vinkar till grannarna och dessutom använder sin egen personliga kod för att komma in i offrets lägenhet är så inkompetent att han garanterat lämnar fler spår efter sig, antagligen ett blodigt visitkort. Brottslingar är inte dummare än resten av oss. Vill man resa osedd så kan man resa osedd. Och sedan kan polisen roa sig med att lägga ner mantimme efter mantimme på att analysera bakgrundsbruset och undersöka osykldigas resvanor.

Gör systemet att brottutredningen blir mer eller mindre effektiv? Min tanke är att den blir mindre effektiv då det skapas alldeles för mycket brus och myndigheterna sätter en alldeles för stor tilltro till systemets effektivitet. De gamla metoderna är antagligen bättre. Trots allt behövs det mer än bara en reselogg för att man ska kunna fälla någon och man måste veta vad det är man letar efter.

Resultatet blir bara att man strular till vardagen för Svensson, kränker folkets integritet och får oskyldiga att censurera sig själva. Brottslingarna är det tveksamt om man får fast.

Själv tänker jag alltid ekonomiskt. Vad kan ett sånt här system kosta att införa, upprätthålla och serva? Vad kan det kosta att analysera all datan? Det kan inte vara billigt. Vi måste fråga oss själva, finns det bättre sätt att använda pengarna på? För ett par år sedan beviljades SL i Stockholm 70 miljoner kronor för att sätta in nya kamreror i tunnelbanan i övervakningssyfte. För 70 miljoner kronor skulle man på ett ungefär kunna ha 25 extra poliser i tjänst i tunnelbanan i tre års tid. Vad skulle få dig att känna dig säkrare i tunnelbanan? Nya övervakningskameror så att en tekniker kan titta på när du blir nedslagen, eller en stark polisnärvaro? När jag semestrade i Barcelona för ett år sedan så stod det poliser med k-pist och attackhund i tunnelbanan. Jag lovar, det skapar en helt annan säkerhet än en kamera. En kamera förhindrar inte brotten. En kamera gör det bara lättare att bevisa i efterhand vem som slog ner dig.

Östgötatrafiken spenderade nyligen ca 75 miljoner kronor på ett nytt betalsystem (som visserligen inte övervakar dig, i praktiken är det bara ett bökigare och dyrare system utan några förbättringar för resenären). Kanske hamnar notan för det nya övervakningssystemet i samma klass. Hur många mordutredningar tror ni att man löser för de här pengarna tack vara trafikloggarna, som i praktiken inte kan knytas till människor utan bara till plastbrickor? Hur många brott tror ni att ytterligare 5 poliser i tjänst i ditt distrikt skulle kunna förhindra eller klara upp?

Det som stör mig mest med det hela är att man pumpar in så oerhört mycket pengar i system som bara syftar till att reda upp brott efter att de redan har begåtts. Självfallet är det mer glamoröst att lägga resurser på att jaga en mördare än på att förhindra att ett mord sker - då blir polisarbetet osynligt och inte alls sensationellt. Det ser ut som att ingenting händer. Men i praktiken är det billigare och bättre att förhindra att brotten alls sker än att lägga miljarder på att reda upp dem i efterhand. Vad gör i slutänden mest för att dra ner brotten - nya kameror och mer övervakning för miljarder, eller fler poliser på gator och torg? Visste du till exempel att det begås fler rån per invånare i Malmö än i New York? Löser man problemet genom övervakning, trafikloggning och genom att läsa människors post, eller löser man problemet genom att öka polisnärvaron?

Övertron på övervakning gör mig illamående. Det skapar inte trygghet att Skånetrafiken vet hur plastbrickor reser. Fler poliser på gatan gör det däremot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 4 augusti 2008

Mindre Markoolio – mer delfiner, tack!

Kolmårdens nyhet i år är en ny delfinshow designad av Markoolio. Och dessvärre har resultatet blivit en delfinshow utan flyt, med hackigt låtval, total avsaknad av harmoni och enormt långa pauser där man får se filmer från Markoolios delfinträning. Med andra ord har de totalt massakrerat den tidigare underbara delfinshowen.

Kolmården ska handla om "vilda djur på riktigt". Varför upptar då TV-inspelningar med Markoolio bokstavligen halva föreställningstiden? Årets delfinshow handlar mer om Markoolio än om delfinerna.

Jag har jobbat på Kolmården och därför sett delfinshowen många gånger tidigare. Jag var till och med där och sjöng för Flip på hans 40-årsdag. Delfiner är enormt charmiga och magiska djur och den gamla delfinshowen var helt underbart sagolik. Den hade harmoni, bra takt och flyt och tydliga höjdpunkter. Visst, de andra delfinerna överträffar inte Flip, den gamla delfinhannen som var stjärnan på Kolmården, men Markoolio är en sämre ersättning för Flip än ingen alls. När vi lämnade delfinshowen i lördags var det många som suckade och skakade på huvudet eller beklagade sig över de långa Markoolio-inslagen.

Vad tänker man med egentligen, när man för det första låter en sporttönt designa en delfinshow, och sedan bryter showen för filmvisning vid inte bara ETT utan TVÅ tillfällen?

Skäms, Kolmården!

En djurpark ska handla om vilda djur på riktigt, inte om Markoolio på TV.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 30 juli 2008

Sahara tour, some pics

Some pictures from the Sahara tour!





1: Camel tour in the Sahara dunes outside of Douz. It was HOT! (60 degrees celcius). The water in my water bottle would have been pleasant for a bath in the middle of the winter. The camel is a bumpy ride, but a very nice animal and its body also provided some shade when we stopped.




2: The camels! When we stopped they lay down and started rolling around in the sand. I guess to cool off... the camel keepers sat down in the shade of the animals, which was sensible since the sun was literally scorching.



3: In another part of the desert, we went on a jeep safari with a crazy driver up and down mountainsides and through the dunes to the set of the first Star Wars movie, the Mos Eisley spaceport set. A lot of the structures from the movie was still there and I took this totally cool picture. Look how big the sun is!




4: Sunrise (6 am) over the vast Chott el Jerid salt lake. It's an endless wasteland, totally flat, no sign of any horizon, and the whole dried up basin is so poisonous with salt that nothing can survive there. The air tasted of salt, and afterwards I felt like I had just swam in the ocean... you know, salt everywhere. But the sunrise was really really cool, the sun didn't really give off any light, it just hung there like a lantern over the desert. For those of you who play World of Warcraft... it's like the Shimmering Flats with no monsters to kill (only souvenir sellers).




5: A picture of me in Sahara. The clothing was provided for the tour, and it was actually useful. The flowy garment prevented the sun from attacking the skin, and the head turban thing kept the sand out of the hair and spared my face a bit.

onsdag 23 juli 2008

FRA:s generaldirektör ser nytta med FRA?

I morse läste jag en artikel i expressen titulerad ”FRA ska ha stoppat modattentat”. I artikeln berättade generaldirektören för FRA om vilken oerhörd nytta FRA har gjort. Jag tänkte kommentera godbitarna.

Myndighetens signalspaning ledde till att ett attentat "med dödlig utgång" mot en person i Sverige kunde förhindras, säger FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson. Personen har någon gång sedan millennieskiftet hotats av en "mordpatrull" från sitt gamla hemland.

Det var ju bra… men jag frågar mig fortfarande varför detta motiverar signalspaning. Att sätta upp en kamera i varje hem skulle garanterat också förhindra attentat med dödlig utgång. Att sätta elektronisk fotboja på alla svenskar skulle garanterat också förhindra attentat med dödlig utgång.

Bara att en företeelse kan förhindra brott gör den inte existensberättigad.

Min personliga åsikt är att vår frihet är värd förlusten av enstaka liv som kanske eventuellt hade kunnat förhindras genom inskränkningar av den friheten. Vi kan vara säkra, eller vi kan vara fria. Vi kan lagstadga om störthjälm för fotgängares säkerhet i trafiken, eller vi kan tillåta dem att gå barhuvade över gatan. Osäkra, men fria att välja sin egen huvudbonad.

Om en man har hotats av en mordpatrull från sitt gamla hemland finns det också andra saker att gå på. Att söka igenom slumpmässig privatkommunikation i jakten på fler ledtrådar ger ingenting annat än kränkningar av oskyldiga. Att istället genom polisiära metoder arbeta fram misstänkta och sedan rikta en fokuserad spaning mot dessa misstänkta kan däremot ge goda resultat. I det här fallet verkar attentatet ha föregåtts av hot, så då fanns det någonting att gå på och antagligen specifika misstänkta individer att rikta avlyssningen mot.

Vidare avslöjade FRA även att en sovjetisk dödskrasch 1985 – efter en skenattack mot ett svenskt stridsplan – inte föranletts av en militär upptrappning från Sovjetunionens sida, vilket befarades. Avlyssningen av pilotsamtalen visade att det rörde sig om "busflygningar", skriver SvD.

Men yay! En avslöjad skenattack för 23 år sedan? Tillåt mig göra en /gasp åt detta avslöjande. Tack, FRA. Go you! Nu känns ni verkligen existensberättigade i den moderna IT-världen! Får man fråga varför ni inte kan fortsätta att spana på pilotsamtal för att avslöja liknande situationer? Jag menar, piloternas kommunikation går inte i kabel. Ni behöver ingen lagändring för att kunna fortsätta skydda oss mot ryska skenattacker.

Även senare har FRA kommit till nytta. Genom signalspaning fastslogs att en svensk stridspilot som störtade och omkom vid spaning mot en rysk atomkryssare 1996 inte sköts ned, vilket misstänkts.

Åh men yay igen. 12 år sedan och ytterligare en pilot. Varför behöver ni spana i kabel för att kunna ta reda på sånt här? Att spana på radiosignaler i luften kan säkerligen vara till stor hjälp för haverikommisionen, så för all del, fortsätt gärna med det. Men jag är ledsen, att ni har spanat på piloters radiosignaler tidigare gör er varken kompetenta eller lämpliga att hantera all elektronisk kommunikation.

Om ett par avslöjanden kring flygkrascher och ett eventuellt förhindrat mordattentat är det bästa FRA har att komma med så förstår jag inte nyttan med att ha kvar myndigheten. Att utreda flygkrascher kan haverikommisionen göra, och att förhindra mord är väl ändå polisens jobb.

Ceterum censeo FRAinem esse delendam.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 19 juni 2008

Midsommarmod

Det finns tillfällen när hela världen tycks stanna upp och allt som finns kvar att göra är att bita på naglarna i väntan på ett beslut eller ett besked som riskerar att förändra hela vår värld. Kanske som de där plågsamma tre minuterna när man väntar på att graviditetstestet ska pipa till?

Den här veckan har varit en enda lång väntan. Jag har varit rädd, frustrerad, upprörd, arg, och rädd igen. Det fanns hopp någonstans… det fanns röster som framträdde genom töcknet av byråkrati. Annie. Fredrick. Birgitta. Karl.

Vem är du?

Vem är du, om du inte vågar stå upp för det du tror på, ens när folket har trott på sig så mycket att du har fått äran, privilegiet och ansvaret att rösta för oss. Vem är du?

Vi läser idag underliga uttalanden från de tidigare tveksamma om att de hela tiden såg behov av signalspaning… men snälla ni! Inte vill ni väl att vi ska tro på att det Fredrick Federley våndades för i veckor och stod och grät för i riksdagen var hur många kontrollanter man skulle bussa på FRA? Det är fullständigt uppenbart att de riktiga betänkligheterna låg i kärnan i lagen: att vi nu inför godtycklig övervakning av medborgarna. En person som verkligen, i sitt hjärta, tror på att det är fel att övervaka oskyldiga och icke-brottsmisstänkta kan inte se sig själv i spegeln efteråt utan att skämmas och se en främling där, efter att ha sagt ”ja” till att slänga svenskarnas brevhemlighet i papperskorgen.

FRA-spaningen ska vara teknikneutral. Men inte brevhemligheten, tydligen.

En enda våga säga nej. En enda person av alla de vi har valt att företräda oss den här mandatperioden. Jag vill kalla det vid namn och kalla det midsommarmod, Camilla Lindberg. När vi tänker på Sverige, ligger inte då midsommarfirandet vid hjärtat? Små grodorna, majstången, lukten av gräs, en liten nubbe eller fem i solskenet. Hur kan man gå direkt från att rösta ”ja” till att lägga ut svenskarnas frihet på entreprenad, till att fira midsommar och se sina landsmän i ögonen?

Jag är i alla fall glad över att se en gnutta, en gnista av hederlighet. En enda människa, en representant för Sverige, som visade midsommarmod igår. Det är inte tillräckligt för att vi fortfarande ska känna oss fria, men det är tillräckligt för att vi ska känna att det finns hopp.

Vi kan aldrig lita på att demokratin finns där och skyddar oss från grumliga beslut som leder samhället i oönskad riktning om vi inte accepterar att vårt parlamentariska system bygger på en inbyggd motsättning mellan effektivt beslutsfattande och det individuella ansvaret som folkvald. Om det inte finns några motspänstiga individer finns det ingen motspänstig debatt. För var och en av oss som ska utgöra folkstyret i praktiken, dras gränsen olika. Men för mig var linjen i sanden dragen här. Och den linjen kunde jag inte kliva över. – Camilla Lindberg.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 18 juni 2008

FRA, what rough beast, its hour come round at last?


Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world

Idag känner jag mig betydligt räddare än igår. Igår stod valet mellan FRA-avlyssning eller inte FRA-avlyssning och det fanns hopp om mod och heder även från politiker. Idag verkar valet vara avgjort bakom kulisserna och det man egentligen röstar om är politisk prestige. Ingenting har egentligen ändrats för folket. Den nya versionen är lika illa som den tidigare – det är inte bristen på kontroller som är den egentliga kränkningen, utan själva övervakningen i sig. Det är i det steget som kränkningen sker, inte när man i efterhand visar upp informationen för andra eller motiverar det man gör. Det är bara ett spel för gallerierna, tomma garantier.

The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.


Jag känner mig lika trygg som om de skulle ha sagt: ”vi tänker göra det lagligt att mörda, så länge mördaren 1) bokför tidsåtgången korrekt, 2) en inspektör finns närvarande vid mordtillfället och 3) inspektören rapporterar in bortfallet till folkbokföringen.” Ändringen är en förolämpning mot folket! Att ge med sig och motivera ett ”ja” som de egentligen inte tror på med skitprat om att integriteten nu blir bättre skyddad, det är inte bara att lura sig själva utan också folket.

The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;

Jag förvånas också över brådskan, timingen och förfarandet som omger hela den här FRA-affären. Lämnas ut på remiss över julhelgen… försök att klubba igenom i tysthet… mobbing på riksdagsnivå… partipiskor som har lämnat ärr på många ryggar för resten av livet… sista-minuten-remisser i panik… nytt förslag som kompromissas igenom utan att någonting egentligen har ändrats. Vad är det egentligen som man försöker skapa?

The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
were vexed to nightmare by a rocking cradle,

Jag undrar… hur det här förslaget kommer att stå sig internationellt. Vi är med i EU, vi kan inte införa vilka galenskaper vi vill här i landet! Det finns inte en chans att en avlyssningslag, oavsett hur många kontrollinstanser som finns, ska kunna förenas med mänskliga fri- och rättigheter. Vad tycker utlandet om att vi här i Sverige tar oss rätten att spionera på deras Internettrafik bara för att den går i kablar som råkar passera Sverige? Och vad tycker egentligen näringslivet? Förstår inte riksdag och regering att de totalt förstör framtiden för Sveriges företag? Vem vill etablera sig i ett land där trafiken övervakas? Vem vill leva i det landet, oavsett hur många kontrollanter som hjälper till att kränka oss?

Hela situationen påminner mig om en dikt av Yeats. En stämning, en tanke. Bisarrt nog var det raden "the center cannot hold" som jag i huvudet komiskt översatte till "centern kan inte hålla ut", som fick associationen att ske i sinnet. Kan det vara så att politikerna oroar sig så över att hjärtat i samhället ska brister på grund av terrorism och anarki ska börjar råda, att de föder fram en tanke om en räddning... FRA... men minns det mörka slutet på dikten:

And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?



Ps, Yeats dog 1939 och hans upphovsrätt gäller därmed till 2009. Jag har varken tillstånd att använda hans dikt ”The Second Coming” eller publicera den. Men jag gör det ändå. Ds.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 17 juni 2008

FRA, vi är inte rädda!

Debatten har aldrig gått hetare. Och det är sällan jag har observerat en sådan storm komma i sista sekund! Det påminner mig om historien bakom ordet ”Kamikaze”. För de flesta av oss så betyder ordet självmordspilot och tankarna går till modiga japanska män som tjänade sitt land i andra världskriget. Men jag tänker på en långt tidigare epok, 1200-talet, när mongolerna försökte invadera Japan. Först försökte de året 1274, men deras flotta slogs tillbaka inte av japanska försvarstrupper, utan av en tyfon. Samma sak hände när de försökte göra överfarten igen sju år senare – en ny tyfon räddade landet. Så föddes ordet kamikaze, som bokstavligen betyder gudavind.

Vågar jag hoppas att stormen som de senaste veckorna har skapats av bloggare och media ska vara vår gudavind, som i sista stund får styrka och fart och kraft nog att rädda oss?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att den enda rädslan jag hyser är för att morgondagens omröstning ska sluta med ett ”ja”.

Jag är inte rädd för terrorister eller andra yttre hot.

Där, FRA, har ni sanningen. Vi är inte rädda. Läs det igen:

VI ÄR INTE RÄDDA!

När jag kör över bron över Göta Kanal på väg till jobbet varje morgon så fruktar jag inte att terrorister plötsligt ska spränga bron. När jag sitter på jobbet så fruktar jag inte att någon ska bomba vår fabrik eftersom det bland alla detaljer till bilindustrin också tillverkas en eller två detaljer som går till svenska försvaret.

Inte ens den tolfte september 2001 var jag rädd. WTC och Pentagon var högprofilmåltavlor, symboler för det amerikanska. 9/11 gjorde mig inte det minsta rädd för att liknande bombdåd skulle ske i min närhet. Vad sjutton skulle de bomba? Linköpings tingshus? Spränga vattenledningar i Norrköping för att svämma över Motala ström?

Jag är inte rädd för terrorister.

Det är när vi låter rädslan för dem styra våra liv som de har lyckats. Visst, de såg säkert WTC som en lyckad träff, men de långsiktiga skadeverkningarna som vi har gjort på våra egna samhällen har varit minst lika lyckade träffar för dem. Nu blir vi, i terrorismens namn, strippgenomsökta på flygplatser, vi får inte ens ta med oss linsvätska ombord på flygplan, vi övervakar varandra, alla är misstänkta, folk vågar inte skaffa sig bekanta i vissa länder i mellanöstern och negativ särbehandling av vissa befolkningsgrupper präglar verkligen dagens samhälle. Och till vilken nytta?

I terrorbekämpningens namn offrar ni våra privatliv, vår brevhemlighet, vår trygghet. Ni överdriver en rädsla som inte ens finns. Varför spana efter hot, när ingen känner sig hotad? Var ska det hela sluta? När är det ni övervakningshetsare som skapar hotet?

Det kan jag berätta. Det är när ni vill ta ifrån oss samma friheter och rättigheter som terroristerna. När ni överdriver hotbilden. När ni skapar rädsla och otrygghet!

Och det gör ni. Det enda hotet, FRA, det är NI. Det är ni som hotar vår trygghet, inte det vaga och avlägsna ”terrorhotet” eller ”andra yttre hot” som ni så vagt men gladeligen hänvisar till. För att förebygga dessa påstådda ”hot” som ingen känner av så skapar ni otrygghet i samhället och tar ifrån oss vår frihet.

Slutligen påminns jag här om fallet Fritzl och skräckpappans motivering för att låsa in Elizabeth: han ville skydda henne från omvärlden och från den moraliskt tvivelaktiga väg som hon slagit in på. Han ville vara en god make och god far. Och visst var hon säker från droger och omoral och till och med bombdåd i hans källare?

Men var det ett liv?

Jag avslutar med en vädjan till alla som lyssnar: vi, folket, är inte rädda för vaga och avlägsna ”yttre hot”. Vi är trygga. Och vi vill inte offra vår frihet på storebrors altare. Vi kommer att kämpa. Även om bloggarna och media inte visar sig vara den gudavind som sveper in i sista stund och räddar oss, så kommer vi att kämpa för att få ha kvar vår trygghet och frihet och brevhemlighet. Vi kommer att kryptera och jobba runt förtryckarlagarna. Vi kommer att kämpa tills vi återigen kan tänka på oss själva som fria.

http://www.stoppafralagen.nu/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 8 maj 2008

STIM i mitt blod

I väntan på en välbehövlig makeover av min blogg så publicerar jag nu den första av många noveller som jag kommer att skriva när jag har tråkigt på jobbet eller känner mig inspirerad i allmänhet (chansen att få något skrivet hemma är dock marginellt mindre på grund av... *host*... world of warcraft).

Den första novellen heter "STIM i mitt blod". Finns länkad i högerkanten på bloggen.

Novellerna som kommer upp på min blogg står det alla fritt att sprida till vem som helst. Känn er berikade av min fantasi eller bestulna på er tid.

Kommentarer uppskattas.

Puss!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Längden på upphovsrätt - en författares funderingar

Jag funderar.

Som pirat (och tänkande modern människa) stödjer jag naturligtvis idén om att spridning av kultur i icke kommersiellt syfte måste få vara fri. Det ringer inga larmklockor hos mig när det kommer på tal att folk ska få läsa upp vilka dikter som helst för varandra, visa videofilmer för varandra även om alla inte äger varsitt original, och att alla ska få ha sin post ifred även om den råkar användas till att skicka piratkopierade matrecept ur kokboken till varandra.

Men… var står jag när det gäller den kommersiella upphovsrätten? Det vill säga ensamrätten till att direkt använda det man har skapat för att tjäna pengar.

För det första måste man ta ställning till när en användning är kommersiell. Om man säljer kopior så är det klockrent kommersiellt – därom råder inga tvivel. Men om man säljer blommor utanför en utställning? Då drar man nytta av den crowd som har samlats för att se på konsten, men man betalar inga pengar till konstutövarna. Man kanske till och med suger upp deras pengar så att de inte har råd att köpa konst. Men där ringer det i den lilla rimlighetsklockan – kom igen! Självfallet måste det vara okej att indirekt utnyttja folksamlingar som skapas på grund av andras investeringar. Detta kan man inte rimligtvis se som kommersiellt bruk av annans produkt.

Man kan också testa rimlighetsprincipen genom att tänka sig följande: ställ upp femtio stolar på en gräsmatta. Sätt upp ett saftstånd och sälj korv. Gör reklam för några bokförlag på fina banners. Folk samlas till stolarna och börjar, av sig själva, att läsa upp dikter för varandra. Inte är det väl då rimligt att författarna till dikterna ska ha rätt till en del av annonsintäkterna, eller inkomsterna från saftförsäljningen. Nej, jag tror att de flesta av oss äger någon slags insikt i att det måste vara fritt fram att tjäna pengar i andra eller tredje hand, annars skulle vi fastna i ett evigt dribblande om vem som snyltar på vem.

I nuläget så har man ekonomisk ensamrätt till det man har skapat i livstid + 70 år. Detta innebär att författare som föddes 1850, skrev en bok år 1900 och dog vid den respektabla åldern 100 år en vacker sommardag 1950, har sina verk skyddade fram till år 2020. Detta innebär att man måste förhandla fram en deal med författarens barn eller barnbarn eller förvaltare för att t.ex. få göra en filmatisering. Av en bok som är 108 år gammal!

Någonstans ringer det i varningsklockan. Är detta verkligen rimligt? Vem behöver upphovsrätt i livet efter detta? Bryr sig de festande vikingarna i Valhalla verkligen om vem som myntade vilken kampsång, så länge den går att dansa och dricka till? Tror vi verkligen att änglarna slåss om rättigheterna till sina harpokompositioner? Förstås, för att bli lite mer konkret så kan man gå in på argumentet att författarens efterlevande naturligtvis måste ha någonting att leva på, och att inkomsterna från farfaderns bokförsäljning inte skiljer sig från vilken annan investering som helst.

Men personligen undrar jag bara varför inte dessa barn och barnbarn kan skaffa sig egna jobb efter att deras författaranfader har gått och dött? De får ärva det han har hunnit ackumulera, hans änka får änkepension och säkerligen hade han råd med en hygglig livförsäkring om han var så pass framgångsrik att hans försäljningsintäkter var någonting att bråka om. Det är ju för böveln löjligt att vi inte fritt får filma en 108 år gammal bok och framföra dess budskap till en ny generation!

Samtidigt får man sympatisera lite med den efterlevande familjen. Det kan inte vara roligt att se stora bolag smälla upp den ärorike faderns livsverk på en McDonalds-kartong, hinka ut plastleksaker och allmänt massakrera hans verk utan att ge dem en spottstyver. Men då kan man fråga sig… om det är en så bra affärsidé… varför investerade inte familjen själv i skaparens produkt? Det gynnar verkligen ingen att hålla kreativa verk inlåsta i väntan på att familjen kanske, möjligen, ska våga satsa på verket eller sälja rättigheterna.

Det är lurigt. Klart är att det behövs en viss skyddstid: trots allt finns det ett stort antal sviniga företag där ute, som gärna skulle ta chansen att hoppa på en bra produkt utan att behöva betala den som skapat den. Att ha ensamrätt under en viss tidsperiod är ett utmärkt incitament för investerare. Och investeringar behövs det ofta för att få ut ett kreativt verk till massorna.

Men det behövs inte livstid + 70 år. Om jag ger ut en roman i år så är det inte en enda investerare i världen som räknar med att romanen fortfarande ska gå att sälja år 2150. Jag är född 1980 och planerar att bli 100 år gammal – dvs kila vidare runt sisådär 2080. Då gäller min upphovsrätt till 2150. År 2150… wow… det är tänkvärt. Enligt våra Science Fiction-författare så har vi kontakt med andra civilisationer då, vi har ett galaktiskt imperium, vi har uppfunnit teleportörer och AI-hologram och det går omkring mecha-robotar på gatorna. Jo, och inte att förglömma de personliga jet-packen (varför man nu skulle behöva dessa när man även har teleportörer). Jävlar, mina barns upphovsrätt kommer att sträcka sig in i Star Treks universum (originalserien utspelar sig på 2200-talet)!

Nåväl.

Jag känner mig inte så inspirerad av att min upphovsrätt gäller fram till år 2150. Skulle det påverka min skapande förmåga till det negativa om den bara gällde fram till år 2125? Visst, OM jag skulle bli den gigant som jag ser mig själv bli och mina böcker blev filmer och dataspel och jag fick designa en hel rymdkoloni på mars… då skulle jag naturligtvis bli stenrik. Och då skulle jag nog ha vett att placera mina pengar någorlunda väl så att mina barn och barnbarn skulle ha några häftiga fonder att leva av. Då skulle de inte behöva inkomsterna från min upphovsrätt längre. De klarar sig nog mellan 2125 och 2150. Faktum är att jag avundas dem – de får ju bo på Marskolonin och åka skidor på solsystemets största vulkan.

Om vi börjar från andra hållet… skulle en ekonomisk skyddstid på 0 år påverka mitt skapande? Svaret är nej, jag skulle skriva ändå, eftersom det är ett djupt rotat behov. Det finns röster som bara jag kan höra, och om jag inte sjunger fram dessa röster och deras sagor, så förtvinar de och dör tillsammans med min själ. Konstnären tittar på sin skulptur och säger att den hela tiden fanns inne i stenen. Precis så är det – vi skapande människor kan höra dem skrika, där inne i stenen. Be sina böner om att få bli befriade. Om vi vänder dem ryggen så är vi inte längre människor. Då är vi pappa Fritzl som lämnar Elizabeth i källaren.

MEN, även om en skyddstid på 0 år inte skulle påverka själva skapandet, så skulle det definitivt påverka mina möjligheter att publicera. Timing skulle bli ytterst viktigt, man måste hitta en investerare som är ärlig och inte stjäl manuset… jag skulle vara rädd för att publicera. Det skulle vara svårt. Och det skulle vara bittert om andra företag tryckte upp egna, snyggare, versioner direkt och fettade på marknadskampanjer som drog in miljoner utan att jag fick ett öre.

Går man uppåt och tittar på 5-10 år, så blir situationen långsamt bättre och bättre. 5 år är fortfarande mycket kort, det är inte tillräckligt med tid för en bok att hinna översättas och uppmärksammas av filmmakare – konsekvensen skulle bli att författare sällan eller aldrig skulle få någon ekonomisk ersättning för filmatiseringar (om inte filmbolagen hade jävligt bråttom).

På så sätt kryper jag nedåt från nuvarande (livstid + 70 år), och uppåt från minsta möjliga (0 år). Det känns som när man balanserar ett avlångt föremål på två fingrar och långsamt drar in fingrarna mot mitten. De hamnar inte exakt på mitten, såvida inte staven är helt balanserad. Men fingrarna handlar på jämviktspunkten. Jag känner mig för – livstid känns onödigt långt, har jag inte åstadkommit ett genombrott när jag är 70 så missunnar jag inte andra ett försök. 10 år känns fortfarande kort – trots allt har många kreativa produkter flera steg och flera former idag, och många tar lång tid på sig att leva ut sin livscykel. Idag filmar vi trots allt fortfarande böcker som skrevs 1998.

När jag väger fram och tillbaka hamnar jag på sisådär 15-25 år till slut. Jag kan tänka mig att leva med hela det intervallet. 25 år är en lång tid – en bok jag ger ut idag skulle ha fram till år 2033 på sig att tjäna in lite cash till mig, och har den inte fått något genomslag framåt 30-talet, så skulle jag kunna försona mig med tanken på att ge idén till en ny generation att leka med. 15 år är en lite kortare tid. Ser man bakåt hamnar vi på 1993. Det finns trots allt en hel del intressant material på 90-talet som man skulle kunna mjölka på pengar genom nylanseringar eller genom att skapa nya versioner på nya media. Man måste väga rimlighet mot rimlighet – visst kan det vara surt för författarna att andra använder deras idéer utan att ge dem pengar, men betänk följande:

Om man skriver för att tjäna pengar så ska man kanske inte skriva den typen av verk som tar 15 år på sig att vinna mark. Sådana verk kan man skriva för att man brinner för dem. Vill man tjäna pengar får man servera folk det de vill läsa nu, idag, här. Det är konstnärens mest klassiska dilemma: ska man skapa det man tror på, eller det som göder plånboken?

Vi kreatörer kommer att skapa både och, oavsett hur lång skyddstid vi får: vi kommer att skapa såväl nutida satirer som ni slukar med hull och hår, publikvänliga instant-hits, moderna tolkningar av gamla operor med heta skådisar i huvudrollen… och vi kommer att skapa verk som kanske inte är så populära just nu och som vi kanske inte får ett rött öre för, men som vi skapar för att det är vår natur. För att vi hörde en röst, en sagas bön om att få bli fri från sinnets mörka källare.

Önska mig lycka till – jag väntar just nu på svar från ett förlag om en bok jag har skickat in! En dröm är hjärtats önskan – och min är att en dag gå in på Bokia och se min bok stå där i hyllan, iklädd en vacker grön pärm, och mysa tillsammans med andra befriade sånger som andra själar sjunger. Oavsett om jag får pengar i 15 år eller i 25.

måndag 4 februari 2008

Att konkurrera med gratis

Världen vänder sig och tiderna förändras.

Definitionen av vad som är en "produkt" är inte densamma som tidigare. Tidigare så kunde man lätt se själva informationen, ettorna och nollorna, som en produkt, eftersom det bara var ett fåtal människor som kunde framställa och duplicera denna information. Men sedan hamnade tekniken för att framställa och duplicera ettorna och nollorna i varje hem. Nu kan alla göra det. Då tappar själva informationen sitt produktvärde.

Musiken i digital form är inte längre en produkt som man kan ta betalt för. Det går inte längre, för tekniken för duplicering finns i alla hem och är lika naturligt som en frysbox som gör att vem som helst kan göra sin egen is. Och den utvecklingen går inte att ta tillbaka - det är inte möjligt att backa utvecklingen och säga: "nej, ni får inte frysa vatten till is längre, de ska Isverket göra."

Tekniken ändrar förutsättningarna. Musiken i sig har inget värde längre, utöver vad konsumenten är villig att betala för den. Det går inte längre att säga "betala 200 kr eller skit i att lyssna", för numer flödar musiken som vatten ur kranen i varenda hem.

Det man istället kan ta betalt för är ett mervärde utöver det som går att kopiera, någonting utöver den rena informationen, utöver ettorna och nollorna. Man kan ta betalt för säkerhet, service, förpackning, leverans, garantier, framträdanden... allt möjligt som är associerat med musiken. Till och med mp3or går att ta betalt för om man erbjuder någonting som är bättre än sajterna som erbjuder musiken gratis: t.ex. en snabb och säker och virusfri sajt med bra urval och garanterat hela och högkvalitativa filer.

Förutsättningarna har förändrats, och artisterna måste lära sig att konkurrera med gratis. Och det är inte en svår läxa att lära sig. Titta bara på alla människor som går till affären och köper vatten! Vatten. I Sverige - där vi har världens renaste sjövatten. Varför skulle vi gå och köpa vatten på konsum för 5 kronor litern när vi kan dricka gratis ur Vänern? Varför skulle vi betala 20 kronor för ett glas vatten på restaurang med en liten citronskiva i? Varken vattnet eller citronskivan är värt 20 kronor. Svaret är att det inte är vattnet i sig vi betalar för - det är servicen att få det serverat, att få det på en viss plats vid en viss tid, att få det kylt en varm dag, att få det serverat på ett proffsigt vis på restaurangen, att få den där extra lilla citronskivan som gör det lyxigare än att dricka ur kranen, att få slippa diska glaset själv efteråt... Det är inte konstigare än att artister måste lära sig samma läxa, nu när musik flödar in i varje hem lika enkelt och naturligt och lätt som vatten ur kranen.

Förutsättningarna har förändrats. Då måste även affärsmodellerna ändras.

Och, för att vara tydlig, kopiering är inte på någon nivå stöld. Att gå emot någons vilja utgör inte stöld. Piratkopiering är för tillfället ett brott mot upphovsrätten, ingenting annat. Fildelning är inte stöld i någon mening, och de som ropar stöld om och om igen har helt enkelt inte förstått skillnaden mellan att stjäla och att kopiera.

Jag laddar ner en massa musik, och den musiken som jag känner är helt fantastisk, den köper jag, och stödjer artisterna på det sättet. Oavsett om jag laddar ner 0 skivor eller 3759 skivor så har jag fortfarande bara samma summa pengar att köpa skivor för varje månad, så det enda som ändras av nedladdningen är vilka skivor jag väljer att köpa. Jag köper bättre skivor nu och stödjer därmed bättre artister. Det är bra för framtiden.

Säg att två personer har 200 kronor var att spendera på skivor. Person A går direkt till affären och köper skiva X för 200 kr, som han har hört på radion. Person B laddar ner några olika skivor och beställer sig sedan för att köpa skivorna Y och Z för 100 kronor styck. Handlar det verkligen bara om att vilja slippa betala för konsumtion? När konsumerar man egentligen? Är en upplevelse verkligen synonymt med konsumtion?

Svaret är NEJ.

Konsumtion betyder att man förbrukar tjänster eller varor. När man gör en kopia så förbrukar man ingenting. Ingenting försvinner, förutom lite ström till datorn. Ingenting förbrukas. När man köper en skiva i butiken så förbrukar man - man förbrukar material, man förbrukar personalens tid osv. Men när man kopierar så förbrukar man inte. Konsumtion är intimt knutet till förbrukning. Förbrukning ska man betala för. Men en kopia förbrukar faktiskt ingenting.

Men produktionskostnaden? frågar ni då. Skivan har ju kostat att producera!

Javisst, men den produktionskostnaden är inte bunden till antalet digitala kopior. Oavsett om man gör 1 kopia eller femtio miljoner kopior så är produktionskostnaden densamma. Att den ska knytas till varje kopia är därför helt orimligt, med tanke på att det ena är oberoende av det andra. Produktionskostnaden måste man därför tjäna in på andra sätt, t.ex. genom spelningar eller försäljning av musiken tillsammans med ett mervärde, som jag gick igenom längre upp i postan.

Och sist kommer vi till frågan om integritet. Rätten till ett privatliv. Oavsett om man tycker att det är rätt eller fel att fildela upphovsrättsskyddat material så får aldrig den jakten inkräkta på våra privatliv. Att jaga fiktiva förlorade intäkter som man bara kan spekulering kring, det är inte en jakt som är värd att kränka privatlivet för att kunna utföra. Och kränka det måste man, om man vill komma åt piraterna. Det finns inget annat sätt, för varje gång man jagar piraterna så gömmer de sig längre in i cyberrymdens mörker, där ingen piratjägare kan finna dem.

Världen vänder sig, och vi med den.

Ny teknik kräver nya affärsmodeller, och man kommer ingen vart genom att bara skrika "tjuv" och slå händerna för öronen. Fildelning är här för att stanna, och oavsett om ni gillar det eller inte så måste ni leva med det.

Stella och Molly

Stella och Molly